Den bilden har utmanats lite grann när jag slagit igen pärmarna på Anna Hages 30 år av tystnad – mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme.

Anna tillhör en av dem som var först framme sedan Sveriges statsminister skjutits ihjäl den där sena fredagskvällen i februari 1986. Hon var bara 17 år, gick på vårdgymnasiet i Södertälje. Anna satt i en bil där Ulf Lundell sjöng på högsta volym ur bilstereon och uppfattade således aldrig något skott. Det hon lade märke till var hur en då för henne okänd man falla handlöst ner på trottoaren. Anna fick för sig att mannen hon såg kanske fallit till marken av ett akut sjukdomsfall eller något liknande. Därför bestämde sig för att försöka rädda livet på honom.

Sedan är det ju det där med blodet. När hon kommit fram och börjar lätta på mannens randiga slips och börjar knäppa upp hans skjorta, ser hon det. Det sprider sig som batik på skjortbröstet. Hon försöker med hjärt- och lungräddning. Skjortan blir så småningom helt röd. Blodpölen under mannen växer, och efter ett tag märker Annas hur hennes knän halkar omkring i blod, och händerna har svårt att få grepp.

Lite senare i boken beskriver hon hur svårt det var att få bort den döde mannens blod från sin hud. Hur mycket hon än duschade och tvättade sig. Den nästa kväljande söta lukten av järn. Hur det etsade sig fast inte minst själsligt.

Då framstår genast ränderna från mitt lilla jack i huvudet rätt pyttiga. Det är bara mitt eget blod och jag lever fortfarande. Att omöjligt få bort en annan persons blod – från en människa som dessutom är död – ger en liten bild av hur traumatiskt det faktiskt kan vara, att på nära håll få uppleva ett mord.

Och det fina med den här boken är att den primärt inte handlar om ett statsministermord. De första minuterna är det faktiskt bara en medmänniska hon försöker rädda där på Sveavägen i Stockholm. Nej istället får vi följa vad som blir Annas konsekvenser av att ha försökt rädda livet på det hon förstår är Olof Palme, först han väl skjutsas iväg i ambulansen.

Inte minst handlar några av kapitlen hur illa behandlad hon känner sig av polisen. Framförallt att det inte fanns någon förståelse för hur traumatiserad man kunde vara, efter upplevelsen av ett mord. Idag är psykologstöd en självklar del på ett helt annat sätt. Vid de första förhören under mordnatten kände hon sig inte alls lyssnad på. Polisen var bara ute efter att få svar på sina frågor och var för övrigt rätt ointresserade, upplevde hon.

Och när det blev rättegångar några år senare, där Christer Pettersson först blev dömd till livstids fängelse, upplevde Anna Hage att Petterssons advokat satte hennes vittnesmål mot målsägande Lisbet Palmes på ett helt annat sätt än hon var beredd på. Anna tyckte bara hon blev en bricka i ett spel.

Kort sagt blev det ett mentalt sår Anna bar med sig i nära trettio år, och hon gömmer rätt väl under de många år efter mordet som hon kommer att vara gift och bilda familj. Det är först när hon skiljer sig under 2015 och hennes barn är nästan vuxna som det börjar krackelera. I slutet av februari 2016 blir det dessutom ganska mycket ståhej kring 30-årsdagen av mordet. Av en slump möter sig själv som 17-åring på TV:n och den riktiga krisen uppstår. Anna söker upp en psykolog och upplever att hon för första gången på tre decennier blir tagen på allvar. Besöken hos denna psykolog och vad de mötena ger får man också följa i denna bok. En bok som är djupt mänsklig, allmängiltig, välskriven och jag har svårt att släppa ifrån mig förrän den är färdigläst.

”Jag såg ju faktiskt mördaren, tänk om han såg mig och att det är jag som blir offer nästa gång?”

Similar Posts:

• Från Et tu, Brute till Warrenkommissionen
• Statsministern och a-lagaren
• Mer intressant som person än som mördare
• Statsministern faller i marken gång på gång
• Vad skulle Palme göra?

Offret och gärningsmannen är inte någon kriminaldokumentär av det slag som ställer samman hårda fakta kring fallet (ja, ni vet de där åttahundra miljonerna pärmar, som finns i polishuset på Kungsholmen) och utifrån dem resonerar sig fram till hur det måste ha gått till. Utgångspunkten för boken är, som titeln anger, redan klar: det finns ett offer, Olof Palme och en gärningsman, den i tingsrätten dömde men i hovrätten frikände Christer Pettersson. Hederbergs bok är snarare en tvådelad biografi över dessa två personer som följer dem fram till den 28 februari 1986, då deras respektive livsöden, enligt författaren, förenas i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan.

Utöver de händelser som sker i den nämnda korsningen är det ju två monumentalt olika personer som skildras, men här får de dela på utrymmet i en nästan femtio-femtio fördelning. Resultatet blir då givetvis att Offret och gärningsmannen knappast kan ses som någon heltäckande biografi över Palme. Är man intresserad av det så rekommenderas istället Kjell Östbergs biografier I takt med tiden och När vinden vände. Här får man istället en biografisk sammanfattning där fokus ligger på de krafter Palme, genom sitt politiska handlande, hamnade i konfliktsituationer med. Ja, de potentiellt farliga krafterna han kom i konflikt med skall väl sägas och eftersom den svenska borgerligheten givetvis inte räknas hit så utgår praktiskt taget all inrikespolitik.

Palme irriterade helt klart en rad olika organisationer och även om man sållar bort de mer konspiratoriska teorierna som KGB, CIA, högerextrema poliser eller flygbladsutdelarna i det närmast schizofrena Europeiska arbetarpartiet, EAP, så finns det ändå så att det blir över. Fast även om huvudkandidaterna Kurdiska PKK, Västtyska RAF, Kroatiska Ustaja och den Sydafrikanska säkerhetstjänsten alla hade såväl kapacitet som motiv så är, som sagt, Hederbergs uppfattning ändå helt klar.

Beträffande den andra delen, gärningsmannen, så är en seriös biografi välkommen. Christer Pettersson har visserligen fått en hel del medieutrymme under de tjugo år som har passerat sedan han blev kändis, men det har ju nästan uteslutande bestått av sensationella avslöjanden i kvällspressen eller i de otal tv3-produktionerna som han mot betalning ställde upp på. Hederberg använder sig i undantagsfallet till dessa källor medan huvudparten utgörs av rättegångsprotokoll och polisförhör och så har han även som första utomstående fått läsa hela den stora sinnesundersökningen. Det ger definitivt tyngd till hans beskrivning.

I motsats till den del av boken som handlar om Palme, blir dessutom de knappa hundra sidorna om Pettersson precis lagom i längd. Det är ju naturligtvis ett ”tragiskt liv”, som Göran Persson kommenterade i samband med hans död 2004. Men det ger också en inblick i vardagen för den missbrukande kåkfarartypen som ytterst sällan kommer till tals. Den misslyckade yrkeskriminelle man hittar kring de flesta förortscentrum i de flesta svenska städer som trots ett liv kantat av brottslighet aldrig planerar den där stora kuppen utan vars stora födkrok ändå är socialbidraget.

För den som likt mig själv inte heller tvivlar så mycket i skuldfrågan gällande Palmemordet, och för den delen är lite intresserad av personen Christer Pettersson, är Hederbergs bok utmärkt läsning. Texten är rak och saklig vilket dock medför att man inte riktigt kommer de två personerna in på livet utan mer studerar dem utifrån. Alla påståenden (ja, utom det centrala då) är däremot väl underbyggda med ordentliga noter. Visst skulle den kunna ha haft en tredje del, fylld med fakta och omständigheter kring rimligheten i hans påstående när han nu ändå tar en så pass stark ställning i frågan. Något han gör med vad som ändå bör beskrivas som svaga indicier. Fast som läsare är jag ändå glad att slippa läsa något hundratal extra sidor fyllda med tidpunkter och förhörsprotokoll.

Den fråga som intresserar mig mest är inte heller de tekniska aspekterna kring mordet, utan motivet. Hade Pettersson för avsikt att mörda Palme eller var dådet egentligen bara ett missförstånd där statsministern förväxlats med knarklangaren Cigge Cedergren? Svaret på den frågan får man givetvis inte här, men man kan ändå inte låta bli att ställa sig frågan; skulle det nationella traumat bli större eller mindre om det visade sig att förklaringen till mordet egentligen gällde en amfetaminskuld?

Similar Posts:

• Mördaren såg ju mig
• Statsministern faller i marken gång på gång
• Palme, aktören
• Äntligen lidelsefritt om Palmemordet
• I vått och torrt