Det här är berättelsen om kärleksparet som aldrig möttes. Det hela skedde för ungefär 14 år sedan och om det är en sannsaga eller ej kan man inte riktigt veta men den är säkert baserad på en sann historia. Vi får följa en e-postkonversation som börjar rätt så formellt och trevande. De lär känna varandra bättre, börjar utväxla fotografier och sakta växer en stark attraktion fram. Han blir blixtkär i henne:

I dont know what you are doing to me, but i think I´m falling in love with your image.

Yuko har också varma känslor för Christer men är mer tveksam. På sin stapplande engelska lägger hon fram sina tvivel.

To tell the truth i can not confidence a man . Because they have an affair and have not love take the long time.

De två berättar mer och mer för varann om sina liv, blir mer och mer förtroliga och börjar göra planer för ett liv tillsammans. Christer planerar att resa till Japan om ett par månader. Yuko tvekar;

Hello my darling Crille. I think i little regrets…i sent you my photos. Im ver—y shy……

När Järeslätt äntligen kommer iväg till Japan är kontakten mellan de två bruten och han letar förgäves efter Yuko.

Texterna ligger i bilderna, allt är en integrerad enhet. På så sätt läser man samtidigt två tidsskikt, dels den gryende kärlekshistorien, dels det hopplöst frusterande letandet efter den försvunna Yuko. Men jag blev ändå helt uppslukad av den gripande e-postkonversationen och läste texten först och därefter bilderna.

I starka färger skildrar Järeslätt Tokyos myllrande gatuliv. Trots flera resor till Japan lyckas han inte finna sin e-postkäresta. Hans stora ensamhet skiner igenom trots att han avbildar vänliga människor. Överallt dyker de upp, de förföriska kvinnoansiktena på de stora reklambildskärmarna och ensamheten och desperationen växer.

I ett desperat Love you! Crille slutar boken och vi som läsare lämnas att fundera över vad som hände…

På en av bokens avslutande bilder sitter en kvinna ensam på en perrong, på väg någonstans? Fotografen är placerad alltför långt borta för att nå fram till henne och husfasadernas glättiga reklambudskap gör hela scenen bara mer ödslig och dyster.

Christer Järeslätts intima och personliga skildring av denna dystra kärlekshistoria som aldrig blev av är gripande och mystifierande. Länge kommer jag att gå och undra vad som hände med den ogripbara kvinnan i Tokyo. Vem var Yuko, fanns hon eller var hon bara ett alias, ett hittepå, bakom internets oändliga och ibland gäckande cyberrymd?

Similar Posts:

• Tecknare, fotograferade och tecknade
• Svenskt popvidunder
• Färgsprakande och tankeväckande
• Nya vindar i Japan
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor

Christer Järeslätt har porträtterat femtiotvå svenska serietecknare, med svartvit polaroidfilm. Han har därefter låtit tecknarna rita, rista eller måla på bilderna. Ett slags extended självporträtt kan man säga. Eller ett demokratiskt porträtt, där både den som avbildar och den avbildade är upphovsman/kvinna.
En del bilder där man tydligen kommit på en idé i förväg och till exempel ritat in en gaffel i tecknarens hand känns lite sökta. Lite grand som att rita en mustasch på en affisch på stan. Andra där fotografen/tecknaren vågat sig på en mera förutsättningslös attityd är mycket bättre. Man måste komma ihåg att det hela är ett vågspel. Man måste göra ristningarna innan polaroidmaterialet torkat, och man kan inte göra några ändringar. Nina Hemmingsson har åstadkommit en riktigt hemsk bild med hjälp av ett träd som bär hennes kännetecken samt två helt vita ögonhålor. Johanna Rubin Dranger har blivit ansiktstatuerad och Joakim Lindegren, ”Kapten Stofil”-tecknaren, har utrustat sig själv med en pistol. En tysk Luger från andra världskrigets tid, får man förmoda.

Journalisten Lilith Waltenberg har skrivit en berättelse om hur fotoprojektet började med en artikel i tidningen Sydsvenskan. Carl Johan De Geer berättar om sina egna upplevelser omkring polaroidfilmen och mycket annat på sitt vanliga lätt förvirrade sätt. Så denna bok blir en slags hyllning till ytterligare en försvunnen medieteknik. Men den blir också en presentation av den svenska serietecknareliten, delvis berättade av dem själva. Och dessutom har Järeslätt hjälpt till att bevara ett utrotningshotat ord, refricater, glöm nu inte det! Eller möjligen infört ett nytt ord i svenskan, den bästa träffen jag får på internet härrör från ett engelsk-latinskt lexikon från 1755.

Similar Posts:

• En icke verklig levande kärlekserfarenhet
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• På spåret efter den danska landsbygden
• Världskändisarnas porträttör på jobbet.
• Magiska bilder