Evie lånar ett hus av en vän men plötsligt bryts tystnaden och stillheten. Någon kommer och skräcken infinner sig, tills det visar sig att det är husägarens son och hans flickvän, men då är porten till sommaren 1969 vidöppen. Sommaren som förändrade Evies liv.

En intetsägande fjortonåring, övergiven av sin bästis, väntande på att något ska hända. En dag i parken får hon syn på flickorna, en grupp unga kvinnor som skiljer ut sig genom sina kläder och sin attityd. De utstrålar frihet och spänning och är väldigt lockande, trots att de letar efter mat bland soporna. Genom en tillfällighet får Evie följa med dem till ranchen där de lever med sin ledare Russell och snart är hon – nästan – en av dem. Konflikter hemma drar henne allt längre in i sekten och gör henne blind för att något är fel, väldigt fel.

Det är något väldigt tacksamt i att skildra unga kvinnor på gränsen mellan barndom och vuxenliv, något sårbart och skört, hur allt är möjligt, hur längtan efter något mer eller något annat kan leda nästan vart som helst. Det beror bara på omständigheterna – vem man hittar, vem som hittar en, eller vad. Den universella längtan efter tillhörighet som kan gå så snett, den missriktade omsorgen – eller är den missriktad? Ja, med facit i hand men där och då – där är den oundviklig.

När Evie stjäl pengar från sin mor för att kunna ge till flickorna lyser hon av en ny sorts stolthet när mängden sedlar överraskar Suzanne, den av flickorna hon tyr sig till, närmast förälskar sig i. Hon gör något, hon är värd att räknas med – så lite bekräftelse som behövs för att driva henne vidare. När hon sedan får bli en sorts symbol vid ett solståndsfirande, ja, då är hon vunnen – och förlorad.

Så gott som omedelbart befäster Emma Cline det sena sextiotalet, nästansjuttiotalet. Det är som gamla fotografier som börjat skifta i rött, omisskännligt förankrade i en annan tid. Samtidigt finns det inte något som helst musealt över det utan jag befinner mig där och då direkt.

Och redan från början står det klart att det kommer att sluta illa, mer än illa. Minnet av våldet och döden går inte att skaka av sig. Våldet och döden och de skira flickorna. Faran som finns där man minst anar den. Det bestialiska ligger där som ett hot men det finns inget frossande i det, bara någon enstaka detalj som etsar sig fast. Det obegripliga och det oförsonliga, trots åren som gått.

Emma Cline har löst baserat sin historia på verklighetens Charles Manson och kvinnorna omkring honom, men kräver inte några förkunskaper av läsaren. Det väsentliga ligger i det som sker innan, det som egentligen befinner sig ganska långt ifrån verklighetens blodiga kulmen. Relationen med flickorna, önskan om samhörighet, längtan hem till något, längtan efter något större – och längtan bort från det trånga, instängda, tråkiga. Ut ur barndomen, ut i livet, ut ur detta väntrum, detta tomrum.

Men ändå lämnar mig historien ganska kall, det nostalgiska skimret når inte ända fram. Det är ett habilt hantverk men ändå något som saknas, eller något som blir för mycket. Kanske är det det lite för tacksamma i ämnet, det lite för kittlande i den vaga verklighetsanknytningen, det lite för förutsägbara i den unga flickans sexualitet. Men det finns glimtar, som när Evie tillsammans med flickorna gör saker hon aldrig skulle ha gjort dem förutan och blir påkommen och hennes reaktion är en blandning av skam och triumf. Eller när hon plötsligt får se gruppen utifrån, med någon annans ögon, och hur det hon sett som bohemiskt mest framstår som sjaskigt och sorgligt.

Similar Posts:

• På väg mot något bättre
• Dekadent om människans komplexitet
• Det idealiska samhället
• Rhymes with bitches
• Snyggt berättad coming-of-age noir

Lika onaturligt som det är för Bliss att anpassa sig till high schools strikta sociala hierarkier – inklusive synen på den ende inkvoterade svarte eleven på den annars i praktiken ännu segregerade skolan – lika naturligt är det att hon är öppen för vissa övernaturliga intryck där. Inte desto mindre försöker hon hålla sig borta från den byggnad där ett mystiskt självmord en gång inträffat, och där en alltmer aggressiv röst tycks viska till henne om blod och död.

Lauren Myracle är en ungdomsboksförfattare med många strängar på sin lyra. När jag läste den mörka, mustiga Shine kände jag inte igen särskilt mycket av den spralliga Internet Girls-trilogin, och jämfört med Shine verkar Bliss trots allt lättviktig.

Ändå har romanen helt klart mörka stråk. Psykologin bakom lusten till häxeri och blodsmagi, den vardagliga rasismen och inte minst tidsandans starka kontraster med krigsmotstånd, föräldrauppror och skolbalskonservatism. I bakgrunden finns såväl de spektakulära morden och rättegången mot Charles Manson och hans sekt som 1960-talets tevetablåer.

Grandmother won’t tolerate occultism, even of the nose-twitching sort made so adorable by Samantha Stevens, so I’m not allowed to watch Bewitched. Jeannie from I Dream of Jeannie is indecent in her filmy pants and sparkly halter, so I’m not allowed to watch that, either. Mod Squad? Miniskirts. Scandalous. Those ultramodern miniskirt girls purse Grandmother’s lips up almost as much as boys with long hair and girls who neither shave nor wear appropriate undergarments.

Att romanens första mening handlar om häxor, om än snälla tevehäxor, är förstås förebådande. Både förebådelse och magi är faktiskt framträdande teman. Den övernaturliga sidan av berättelsen är central, och för en yngre läsare kanske faktiskt riktigt nervkittlande. Den sidan känns det ändå som att jag hört ganska många gånger vid det här laget. Myracle förankrar den för all del fint i vardagsvärlden – här finns inte minst en scen som utspelar sig hemma hos en av Bliss nyfunna men kanske inte helt välfunna vänner som riktigt får det att krypa – men jag hade helt enkelt gärna hört mer om tidsanda och vardagsvärld. Det är riktigt roligt med en historisk roman för ungdomar som utspelar sig under den här spännande brytningstiden och fångar inte minst fascinationen för det bestialiska Manson-fallet.

Bliss har med andra ord många spännande ingredienser (och en del som jag inte riktigt fattar poängen med, som de ofta menlösa teveseriecitaten som interfolierar kapitlen). Myracle skriver stilsäkert, ofta med en lite torr, humoristisk underton som jag absolut gillar. Ändå fungerar helheten inte riktigt för mig den här gången.

Similar Posts:

• ”No tears for queers, and all that”
• Any fucking book they want
• Kyssar som skakar världen
• Gnistrande julaftons-feel-good
• Rakt in i en bergvägg