Hynek Pallas tar avstamp i morden och de omfattande protester som följde och som tvingade premiärministern att avgå. Men hans avsikt med den här boken är att berätta Slovakiens nutidshistoria. Efter murens fall 1989 vällde en stark optimism fram när Sovjetunionen gick under och ett stort antal länder befriades från det kommunistiska oket. Vi tänkte att demokratin skulle breda ut sig, att freden var säkrad.

Men nu har det gått mer än tre decennier. Facit är inte så bra.

Utvecklingen i Slovakien är ett exempel. Det är inget glädjepiller. Robert Fico, premiärministern som fick avgå efter dubbelmordet 2018, valdes i oktober åter till landets regeringschef. ”Slovakien är näst Bulgarien EU:s mest Rysslandsvänliga land” skriver Hynek Pallas. Kriget i Ukraina är inte Rysslands utan Natos fel…

En okunnig människa i Väst kunde lätt tro att slovaker, ungrare och serber skulle vara vaccinerade mot totalitärt förtryck efter 40 år av kommunistisk diktatur. Hynek Pallas kallar vrångsynen för ”Václav Havel-effekten”.

De moraliskt högtstående dissidenterna som borgade för att regionens naturtillstånd var den liberala demokratin är numera döda eller undanskuffade. I själva verket finns det åtskilliga skäl för stora delar av majoritetsbefolkningen att inte omfamna demokrati, rättsstat och en sann historieskrivning. En del av dessa skäl är materiella. Mark och fastigheter har stulits från judar och sudettyskar. Det är inget man vill lämna tillbaka. EU-bidragen ämnade för den stora minoriteten behövande romer hamnar i andras fickor.

Andra skäl är mera symboliska, men inte mindre viktiga för det. Efter järnridån skapades nationella identiteter i de centraleuropeiska länderna där offerrollen ofta har en särskild plats.

När locket lyftes på 1990-talet bjöds (…) på en giftig mix av xenofobi och misstänksamhet som skapats av slutna samhällen. De verkliga offren enligt den officiella berättelsen i dessa länder var de egna nationella befolkningar som lidit.

Varför någon skulle vilja lägga sin röst på en politiker som säger att det är synd om en, kan verka konstigt. Men offerkoftan ger en status av underdog. Den som det är mest synd om har rätt till något. I förhållande till bortkörda judar eller utstötta romer kan det vara viktigt med en självbild av ännu mera offer, det saknar betydelse att det är fejk. Offerkoftan samverkar också med berättelsen om ”vi och dom”. Inte nog med att man är annorlunda, man är också den förorättade parten.

Hynek Pallas undersöker romernas tröstlösa misär och besöker de små lämningar av judiskt liv som finns kvar i Slovakien. Den förhärskande berättelsen är att de tyska nazisterna var ensamt ansvariga för Förintelsen. Slovakiska medhjälpare talar man inte om. Samma sak med tiden under den ryska tummen. Människorna var antikommunistiska hjältar och offer. Ingen vill kännas vid regimstödet som miljontals medborgare gav under 40 års tid. Men historieförfalskningen har ett pris.

På ena sidan finns alltså de som menar att diktaturåren var totalitära, med en absolut makt och kontroll som var pålagd utifrån utan folkligt stöd. (…) På andra sidan finns de som pekar på hur detta har blivit ett bekvämt narrativ, ett som skymmer hur mycket från kommuniståren som har överlevt i samhället och som återkommer i politiken.

Hynek Pallas skriver att samhällen med en traumatisk historia fastnar på stället om de nöjer sig med ”att bara hänga medaljer på selektiva delar av historien”. Det är en viktig insikt som inte är specifik för Slovakien och övriga Centraleuropa.
USA har slaveriet, Kina kulturrevolutionens massvält och massakern på Himmelska fridens torg, Tyskland har Förintelsen och dagens Ryssland ska vi inte tala om…

Men ett land som Sverige då, som i jämförelse med andra har ganska lågmälda trauman? Hur kommer det sig att vi trots det har plats för politiker som förfalskar historien och erbjuder väljarna offerkoftan?

Till en början samlade massprotesterna efter mordet på Ján Kuciak och Martina Kušnírová tiotusentals på gator och torg i såväl Slovakien som Tjeckien. Så omfattande folkliga manifestationer hade inte setts sedan Sammetsrevolutionens dagar. Det ingav hopp. Men sen kom pandemin och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Ihärdigheten har avtagit och stora delar av det slovakiska folket har återgått till att välja ledare som erbjuder offerkoftans kvalmiga värme.

Hynek Pallas berättar genom en mängd intervjuer med vitt skilda personer. Läsaren får möta aktörer i civilsamhället, samhällsforskare, historiker, filmregissörer och musiker. Intrycket kan bli spretigt. Urvalet av intervjupersoner kan framstå som godtyckligt. Men allt eftersom läsningen pågår framträder en fängslande mosaik av fakta, åsikter och erfarenheter.

Similar Posts:

• Ständigt utestängda
• Att angöra ett nytt land
• Romers historia i Stockholm
• Översikt över bron mellan Öst och Väst
• Berättelsen om en komplicerad tragedi

Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.

Partiets slagord ur George Orwells bok 1984 är förstås fiktion. Men under Viktor Orbáns styre i dagens Ungern förefaller mig Orwells fiktiva slagord oroväckande nära sanningen – iallafall om man får tro Joakim Medins skildring i den här reportageboken.

Krig är fred. Den ungerska staten finansierar massiva propagandakampanjer som hetsar mot väl utvalda fiender: å ena sidan flyktingar, i synnerhet muslimska sådana; å andra sidan finansmannen George Soros och hans stiftelser. I propagandakampanjerna mot Soros används urgamla antisemitiska stereotyper om en massiv världskonspiration, allt i syfte att smutskasta Soros, alla organisationer som vid något tillfälle har tagit emot pengar från hans stiftelser, och alla möjliga andra påstådda ”vänsterliberaler”. Alla påstås de vilja möjliggöra för islamistiska terrorister att förgöra den ungerska nationen. Det är kanske inte ett regelrätt krig, men Fidesz och Orbán utnyttjar aktivt dylika förvirrade konspirationsteorier för en hätsk retorik byggd på att Ungern behöver försvara sig från yttre fiender. Allt som ett sätt att upprätthålla kontrollen över – och därmed freden i – landet.

Frihet är slaveri. Eller kanske omvänt: slaveri är frihet. Valkretsindelningen har avsiktligt manipulerats för att utradera all opposition. Oppositionens möjligheter att få annonsera begränsas. Valfusket är utbrett enligt externa observatörer. En rädsla mot att kritisera Fidesz i allmänhet och Orbán i synnerhet har börjat bre ut sig, eftersom risken att förlora sitt arbete då är uppenbar – allra främst om man arbetar i offentlig sektor, men även om man skulle arbeta i något av alla de ”Fidesz-nära” företag som har kommit att dominera ekonomin, i takt med att korruption och nepotism fått breda ut sig allt mer.

Okunnighet är styrka. Det statsbärande partiet Fidesz har också tagit kontroll över nästan all massmedia i landet, och ser där till att bara låta den egna världsbilden komma fram. Historien retuscheras också för att passa Fidesz syften, som när det handlar om vilken roll som den ungerska staten spelade för nazisternas folkmord på judar under andra världskriget (Ungern var ett oskyldigt offer enligt Fidesz, men en aktiv medlöpare enligt historiker). Folkets okunnighet förefaller otvivelaktigt vara partiets styrka.

Det här är skrämmande läsning om ett land som på kort tid har gått från att vara en ung, liberal demokrati efter kommunismens fall, till att bli en auktoritärt styrd stat. På pappret må Ungern fortfarande kalla sig demokratiskt, men folket verkar få allt mindre att säga till om. Att situationen har blivit riktigt allvarlig framgår väl också av att EU-parlamentet med stor majoritet i september 2018 röstade för att införa sanktioner mot Ungern just på grund av landets inskränkningar av demokratiska principer. Än mer skrämmande är det förstås att tänka på att flera ledande Sverigedemokrater har framhållit Ungern som ett föregångsexempel att ta efter, vilket Medin också skriver om.

Medins bok bygger i hög grad på intervjuer med alla möjliga oppositionspartier och oberoende organisationer i Ungern, samt ett flertal rapporter producerade av alla möjliga aktörer. Ibland kan intervjuerna bli lite väl lika varandra, kanske framförallt i bokens första kapitel. Boken tar sig dock vad gäller den frågan i senare kapitel.

Vid något tillfälle så intervjuar författaren också företrädare för Fidesz om hur de själva motiverar sin politik. Den pusselbit som däremot fattas är dock att försöka förstå varför Fidesz ändå har så pass många vanliga anhängare. För även om det förekommit valfusk och propagandakampanjer, så är det ändå en stor minoritet av befolkningen i landet som har röstat för Fidesz (tillräckligt stor minoritet på rätt platser i landet för att ge partiet en kvalificerad majoritet av platserna i parlamentet, tack vare de riggade valkretsindelningarna). Varför stödjer alla de här människorna Fidesz? Det hade varit en viktig lärdom att bära med sig om man vill se ett annat samhälle.

Similar Posts:

• Skrämmande utveckling i Ungern
• Till minne av oktober 23, Ungernrevolten 1956
• Konsten finns i underströmmarna
• Högerradikalerna på vår bakgård
• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?