Betydligt roligare titlar, om ni frågar mig, och kanske mer rättvisande också. För om teveserien Veronica Mars var en Kitty Drew för 2000-talet, så kan det här nog närmast beskrivas som ”Veronica Mars möter Bridget Jones” (eller om det är tvärtom). Heather Wells är en knubbig, före detta popstjärna, vars manager och mamma stuckit med hela hennes förmögenhet samtidigt som skivbolaget dumpat henne för att hon inte längre velat dansa efter deras pipa. Nu närmar hon sig 30 och jobbar alltså som föreståndare för Fisher Hall, studentboendet som sedan förra terminens (och bokens) hissmord fått öknamnet Dödens korridor.

Som baksidestexten säger: inget gör Heather ”så förbannad som när någon dödar hennes elever!” Hon har visserligen lovat både polisen och snygge privatdetektiven Cooper, som hon bor inackorderas hos – för visst ja, i samband med att hennes karriär tog slut hittade Heather också pojkvännen, pojkbandsidolen Jordan, i en minst sagt komprometterande situation med en annan tjej och flyttade ut lite akut – att inte bli inblandad i fler mordutredningar. Men vad gör man när polisen verkar måttligt intresserad och framgångsrik, och alla misstänkta finns där precis under näsan på en?

Så långt Heathers Veronica Mars-tendenser; hennes vardag är också fylld av Bridget Jones-bekymmer. Ja, julhelgen har nog landat henne närmare 44 än 42 i klädstorlek, och jo, hon suktar efter Cooper samtidigt som hon försöker hantera ex-pojkvännen Jordans stundande bröllop (och nämnde jag att de båda är bröder?). Dessutom har hon ju ett jobb att sköta, med ganska ofta odrägliga studenter att se efter – en klart roande igenkänningsfaktor för den som råkar ha haft den typen av arbete.

I och med att det här är Meg Cabots andra bok om Heather och Fisher Hall kan hon fördjupa porträtten av karaktärerna – de som finns kvar från förra boken, alltså – vilket är trevligt. Lite underligt känns det kanske att ett så bestialiskt mord får utgöra ingrediens i en tämligen glättig berättelse, men det blir ändå ganska oläskigt spännande och underhållande. Att Heather Wells är en lätt överårig ungdomsbokshjältinna kan ju också vara kul för oss lätt överåriga ungdomsboksläsare (och på originalspråk verkar den här bokserien faktiskt sorteras som vuxenbok). Slukaråldern behöver egentligen aldrig ta slut, och det här är en roman att sluka. Däremot kanske inte att direkt minnas efteråt.

Similar Posts:

• Från teveserie till långfilm till roman
• Go with GOD
• Plåster på såren-frossa
• Tolv år med Bridget Jones
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia

Det började med lite ”lättare” grejer, Enid Blytons olika serier med glada barn på framsidan. Suggestivt och politiskt inkorrekt. Snart var det inte tillräckligt, och jag började röra mig mot de tyngre grejerna, via Carolyn Keenes böcker om Kitty till Agatha Christie, Dorothy L Sayers och Ed McBain. Stieg Trenter och Maria Lang. Vid tolv års ålder var jag en fullfjädrad missbrukare. jag var fast och gjorde allt för att kunna fortsätta mitt missbruk. Svårt att veta om det är socialt eller genetiskt säger de som vet. Båda mina föräldrar var djupt nere i träsket sedan många år tillbaka, det var pappas Blyton-böcker och mammas Christie. Det var några svåra år.

Lyckades hålla mig mer eller mindre ren under gymnasiet genom idog terapi med Sartre, Sagan, Márquez och annan tillåten litteratur. Så snart jag flyttat hemifrån, till Uppsala, började jag igen. Besökte biblioteket varje vecka, plöjde Elizabeth George samlade på ett par veckor, gick på Ruth Rendell, Lynda La Plante. I den större staden var det ju ingen som kände igen mig.

Under flera år har jag lyckats hålla det under kontroll, bara läst när jag varit hemma, jobbat mig igenom pappas Patricia Cornwell, James Patterson och inte minst Kinky Friedman och Elmore Leonard. Tunga grejer, visst, men jag tyckte jag hade det under kontroll. Under de två senare åren har det emellertid eskalerat, och jag kan sätta fingret exakt på vad som utlöst upptrappningen: Michael Connellys Black Echo. Efter att jag läst den har jag bara sjunkit djupare ner i träsket: Jag har skaffat ett eget konto på Amazon för att själv kunna komma över de begagnade pocketarna för 1 pence. Jag besöker regelbundet English Bookshop och Lundeq när jag hört talas om att det kommit något nytt, hett. Eftersom jag prövat i stort sett allt har jag måst gå på tyngre och tyngre grejer: Nu är John Connolly och Dan Brown vardagsmat…

Jag vet att det inte är socialt accepterat, och jag vet att det inte är bra för mig, mitt missbruk har nu utvidgats till att även inkludera TV-serier, vilket innebär att jag nu på sommaren ligger farligt nära överdos hela tiden, med CSI varje kväll och dubbelavsnitt på Viasat Action på torsdagarna + alla engelska deckarserier. Jag är knappt ren någon kväll i veckan. Men jag kan inte låta bli. Deckarna skänker mig en känsla av välbehag och spänning som är svår att överträffa. Jag har nu äntligen vågat berätta om mitt missbruk, och funnit att det finns flera i vin vänkrets med liknande problem. Vi stöttar varandra i våra försök att ta oss ur detta kiosklitteraturens träsk. Men det är svårt. Ett långt missbruk är svårt att bryta.

Vad ska man ta sig till? Mitt hopp står till mitt förestående halvår i Frankrike. Kanske kan en tid i detta högkulturens förlovade land fungera som den terapi jag så väl behöver…

Similar Posts:

• Att läsa
• I skuggan av The Patriot Act
• Toppklass, Connelly!
• Säg mig vad du läser och jag ska säga vem du är
• Fotnötter till Platon

Detta är det 155:e Kitty-mysteriet. Kitty är fortfarande en speciell ung flicka, så där arton år, kanske. Hon bor fortfarande hos sin pappa och hennes vänner är fortfarande George och Bess. Det vill säga, inte mycket har förändrats sedan det första Kitty-mysteriet. Jag tror att Kitty förut var platinablond och nu mer är rödblond och det är ju ingen stor förändring på femtio år!

I detta mysterium hamnar Kitty i en tornado och funderar över en kidnappning som ännu inte har ägt rum. Hon skuggar folk och blir slagen medvetslös av okända män. Hennes pappa är så där lite lagom orolig och allting blir ju bra till slut. Den dumma olyckliga ynglingen dör och den goda ynglingen får gården som han borde ha ärvt. Moralen är glasklar och knivskarp. Den som är dum är riktigt dum och får därför sitt straff. Den som är god är riktigt god och får sin belöning. Det är en svart-vit värld hon lever i, Kitty Drew och det är hon som har rätt att döma.

Framsidan är ett konstverk i sig. Kitty och hennes väninna står med särade läppar, vind i håret och blickar förvånat ut i fjärran. De får aktriserna i Sunseth Beach att framstå som intelligenta. Lolita-känslan är bländande men innehållet i boken är helt fritt från sexuella undertoner. Vad jag minns så hade Kitty en pojkvän i de äldre böckerna. Nu är han som bortblåst. Det känns kanske lite väl amerikanskt med en tjej som varit tonåring i femtio år men som på intet vis har andra bekantskaper än med sin pappa och sina två vänner. Oskuldfullheten är övertydlig men är inte dubbelmoralen det också? I varje bok är våldet närvarande men känslolivet är mer än svalt.

Det är inte så att jag önskar att Kitty skall bli en killfixerad, "vad-skall-jag-ha-på-mig"-hoppa men jag saknar en personlighet och kanske framför allt en medvetenhet om nyanseringar. Men jag är väl bara för gammal för den här genren och borde helt enkelt vara tyst. Jag skall be min syster att läsa den så kanske jag kan få ett mer giltigt utlåtande. Förtjänster finns ju i att känna igen det man läser. Har man läst en Kitty-bok kommer man inte att överraskas mer. Konservativ som jag är så tycker jag nog att Kitty i nutid är mer än trist. Skall Kitty-böcker läsas så är de gamla böckerna bättre. De ger också en större nostalgikick.

Similar Posts:

• Bridget Jones möter Veronica Mars
• Mysterier för läslust
• Årets bästa barnböcker
• Stärkta underkjolar och naturens krafter
• Familjeidyllen innan prärien