För det är väl ändå teveserien Grantchester som satt den stilige och grubblande unge amatördetektiven och kyrkoherden Sidney Chambers på de flestas karta? Tillsammans med vännen, polisinspektör Geordie Keating, löser han brott med ena handen, medan han med den andra tar hand om sina kyrkliga plikter, sin olyckliga förälskelse och sitt jazz- och whiskyintresse.

Har man tröttnat på seriemördaräckel och närgångna obduktionsdetaljer kan den lantliga lilla 50-talsbyn Grantchester vara fin som omväxling. Dödens skugga har en hel del av klassisk engelsk mysdeckare över sig, även om fallen knappast når upp till klurig Agatha Christie-klass. James Runcies tillgångar är istället det tidstypiska och idylliska med sina underliggande mörka stråk av sociala konventioner och desperation.

Så här långt – detta är naturligtvis bara första delen i en serie om ”Morden i Grantchester” – ligger romanen möjligen något efter teveserien i svärta, även om fallen delvis är desamma. I novelliknande kapitel tar sig Sidney an såväl misstänkta mord som en förfalskad tavla och en stulen förlovningsring. Mest spektakulärt är nog det mord som inträffar under själva mordscenen i en lokal uppsättning av Shakespeares Julius Caesar. Även om jag hade kunnat svära på att jag sett något mycket liknande i Morden i Midsomer är det samtidigt ett fint exempel på hur Runcie ständigt väver in sin huvudpersons klassiska bildning i sina berättelser.

Finns det en vinst med Grantchester i bokformat så är det just denna inblick i den unge kyrkoherdens tankeliv – inte minst i hans religiösa funderingar och tvivel. Sidney har för sin tid liberala åsikter, bland annat när det gäller homosexualitet, och hans sympatiska, religiösa tvivel känns faktiskt lite som en frisk fläkt i ett medieklimat där religion främst förknippas med idiotkonservativa, fanatiker och extremister.

Vad jag däremot kan sakna är lite större känslomässigt djup. All denna närhet till ond bråd död och mänsklighetens mörka sidor tycker jag borde vara svår att skaka av sig – inte minst för en generation med andra världskrigets fasor i färskt minne – men ibland verkar livet gå vidare i Grantchester nästan lika sorglöst som i Caroline Grahams parodiska Midsomer.

Sidney vill jag gärna tänka mig som en karaktär med större tyngd (och visst, vi kan nog till stor del skylla James Norton för det). Inte minst när hans brottsbekämpning utsätter hans älskade Amanda för akut fara.

Similar Posts:

• Mordisk testund i Midsomer
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• Människor kring ett mord
• ”ondskan finns överallt under solen”
• På andra sidan välfärdssamhället

Eller:

Döden. En evig fascination mer exploaterad i närgångna medier än någonsin förr.

Kan den rentav vara både och?

Att vi avskärmar oss alltmer från döden och döendet – precis som vi avskärmat oss från så många andra kroppsliga funktioner, effekter och tillkortakommanden – brukar höra till de fastslagna kulturhistoriska sanningarna. Vi (i västvärlden, vill säga) lever inte längre tätt inpå varandra flera generationer tillsammans. Vi föds och dör alltmer sällan i hemmet, och vi har professionella yrkesgrupper som läkare och begravningsentreprenörer som tar hand om alltfler aspekter av sjukdom och död.

Men kanske är det också därför vårt behov av berättelser om döden verkar vara så starkt? Eller hur ska man förstå dödens påtagliga popularitet i en rad nutida genrer, från journalistik till teveunderhållning till självmordschattar på nätet?

I Döden i medierna samlas en rad film-, medie- och kommunikationsvetare kring döden som tema. Det är en väl avvägd antologi med texter om så skilda ämnen som mordjournalistik på 1930-talet (Madeleine Kleberg), media som vägledning i sorg (Anette Forsberg), krig på film (Astrid Söderbergh Widding), tevedeckaren Morden i Midsomer (Anja Hirdman) och kriminalteknikserier (Sofia Bull), Jesu lidande och död i Passion of the Christ (Tytti Soila), ”medier i medier” och livet efter döden (Eva Kingsepp), självmordschattar (Michael Westerlund) och cancerbloggar (Yvonne Andersson).

Känslan av på en gång närhet och distans till döden biter sig fast. Visst frossar vi i både död och sorg – jämfört med 30-talsjournalistiken har framför allt anhöriga och deras sorg fått en ny, framträdande roll – men vi gör det samtidigt på ett sätt som ofta framstår som både ytligt och formelartat. I teveseriernas strukturer, i journalisternas beskrivningar och intervjuade anhörigas ordval, i de peppande kommentarerna om att inte låta cancern vinna på nätet – samma repliker tycks återkomma i det oändliga.

”Medierna har delvis övertagit den roll som kyrkan hade tidigare när det gäller att vara det offentliga rum där man definierar, beskriver och hanterar sorgen samt dess ritualer och symboler”, skriver Anette Forsberg. Genom medierna lär vi oss hur man sörjer, vad vi förväntas säga och göra. ”Genom att framhäva detta ritualiserade beteende blir sorgejournalistiken en del av ett social ordnande, av den gemensamma sociala värld som strukturerar hur vi ska eller bör agera”.

Upprepning och ritualer är också en väsentlig del av de populära deckarna. Som Anja Hirdman skriver om Morden i Midsomer kretsar serien, tvärtemot dödens slutgiltighet, kring just upprepningar och återställandet av ordning. Själva formatet är förstås i stor utsträckning detsamma i avsnitt efter avsnitt – och här är ju döden faktiskt bara början – men också den fiktiva världen är närmast besatt av det återkommande, av släktled, familj och traditioner. Upprepning är tryggt, tröstande. Och vårt behov av tröst, som Hirdman i slutordet citerar Dagerman, är omättligt.

Intressant är också närgångenhetens gränser, vad vi fortfarande har svårt att prata om. Självmord är en sådan sak. Dels fungerar det illa i mediedramaturgins krav på tydliga (goda och oskyldiga) offer och gärningsmän, dels finns det en gammal föreställning – sann eller ej – att självmord kan ”smitta”, att pratar vi om det riskerar vi att inspirera fler att göra det, den så kallade Werther-effekten. Men där traditionella medier skyggar tar förstås internet vid.

Döden i medierna är en blandning av akademisk forskning och populärkultur som hittills inte varit särskilt vanlig i Sverige. Dessutom är det en riktigt snygg bok. Jag kan bara hoppas att vi får se mer av sådant.

Similar Posts:

• Mysmord i 50-talsförsamling
• Mordisk testund i Midsomer
• Tankeväckande om krig
• Får man skämta om Förintelsen?
• Den som gör eller den som håller?

Mycket mer engelsk deckare och Morden i Midsomer än så kan det väl knappast bli. Trädgårdsskötsel och testunder på ytan, mörka hemligheter och ond bråd död därunder. Precis som vi vant oss vid och vill ha det.

De flesta svenskar känner sedan länge till Caroline Grahams deckare om den mordiska över- och medelklassen i det idylliska Midsomer från teve. Underligt nog tog det 22 år för förlagan att ta motsvarande steg över Nordsjön.

Men har man sett – och gillat, får man förmoda – teveserien så lär man också gilla boken (naturligtvis den första i en hel radda). Det är småputtrigt, vardagligt och bestialiskt i samma trivsamma blandning. Och lättförglömligt.

Grahams kommissarie Barnaby är emellertid en uppfriskande normal och förnöjsam deckarkommissarie. Bortsett från traktens oroväckande höga mordfrekvens – magiskt bortglömd inför varje nytt fall, som det verkar – består hans största bekymmer i den kärleksfulla hustrun Joyces oförmåga att laga mat. Inte ska han skiljas, inte super han och inte lyssnar han på opera. Finkulturen överlämnar han till kvinnfolket, till dottern och den tydligen ständigt sysselsättningstörstande Joyce, nästan alltid på plats två meter från mordplatsen och alltid sysselsatt i samma amatörteaterförening/ akvarellkurs/ bokcirkel/ marknadskommitté som offren.

Och det är inte bara jag som är en smula ironisk. Graham har nog också alldeles särdeles roligt när hon totar ihop sina blodiga händelsekedjor och labila bybor. Det vilar en riktigt mysig Miss Marple-anda över alltsammans, även om Christie förstås är Grahams, och de flestas, överman vad gäller avancerade intriger.

Morden i Badgers Drift är med andra ord en välskriven och underhållande lek med deckargenren. Tyvärr kan jag inte säga om just den här historien filmats för teve – jag minns helt enkelt inte. Fast jag har säkert sett den i så fall.

Det här är helt enkelt inte litteratur som ger några bestående intryck. Och lika bra är kanske det. För vem vill drömma mardrömmar om den mordiska brittiska landsbygden, egentligen?

Similar Posts:

• Mysmord i 50-talsförsamling
• Vasst och blänkande
• Mycket mer än en deckare
• En hyllning till brittiska deckare, byhålor och pubkulturen
• ”ondskan finns överallt under solen”