Jag försökte till och med framkalla låtsassystern som alltid hade funnits där innan, Desirée. Men det gick inte. Det var bara jag där, själv i baksätet, på väg bort från barndomen.

När Michelle kommer fram till huset i skogen möts hon av Irma, vacker i sommarklänning och röda läppar, och Henrik, lika finklädd han i vit skjorta. Paret har inga egna barn, men i huset finns ett rum inrett särskilt för Michelle och på tomten ligger en nyköpt pool i plast.

Irma med sin intensitet är både angelägen och distanserad när hon närmar sig Michelle. Det är tydligt att något fattas henne. Det är som att hon hela tiden är nära att tappa balansen. Henrik däremot visar inget särskilt intresse för något annat än sitt jobb. Han sitter mest och knattrar på skrivmaskinen på ovanvåningen.

Till en början verkar idyllen äkta. Det vita huset, rosenbuskarna, hammocken, fika och badminton, cykelturer till samhället för att äta glass. Men sakta börjar den fina ytan spricka i sömmarna.

Jag började korrigera dagarna när jag satt vid skrivbordet om kvällarna med dagboken. Jag gjorde om saker, vad som blivit sagt, hur det sades. — Det här är den bästa sommaren i mitt liv, skrev jag. Det kändes alltid bättre efteråt.

Beskrivningen av Michelles ångest väcker något i mig. Hon har ännu inga ord för att beskriva känslorna, panikattackerna och självskadebeteendet. Obehaget letar sig fram mellan raderna och träffar mig hårt i magen.

Det är en konst att skriva ur ett barns perspektiv. Det blir lätt platt eller konstlat, men inte här. Camilla Prell-Weichl behärskar konsten att beskriva tankar och skeenden på ett välbalanserat och finstämt sätt. Jag tycker särskilt mycket om komplexiteten hos karaktärerna, från det fula, skamliga till det sköra, mjuka i Michelle. Irmas påklistrade vänlighet, som en stel mask över en sorg så djup att den konsumerar allt syre i rummet. Rummet, förresten – det låsta rummet på nedervåningen, och källaren dit Michelle inte får gå bidrar med ett mysterium som ger berättelsen det djup som behövs.

Att överleva en sommar handlar om att växa upp, att befinna sig i gränslandet mellan barndom och tonår. Att vara utlämnad till vuxna som själva är vilsna, trasiga och dysfunktionella. Det här är en bok att sträckläsa i hammocken. En nostalgisk tillbakablick på barndomens evighetslånga sommarlov med hallonsaft och nybakta drömmar, och samtidigt en studie i sorg, utsatthet och skam.

Similar Posts:

• En sommarsaga att spara
• Finurlig serieroman om skilsmässa
• Om en ö, en sommar och längtan efter en vän
• En mellanrummens sommar
• Ingen sommar utan nordic noir?

Prell Weichl använder sig av mycket finkalibrerade verktyg i sitt berättande och allteftersom jag läser känner jag mig som inmålad i ett hörn av obehag. Personerna har nämligen stora likheter med valfri kollega på jobbet eller någon av grannarna i huset där jag bor. Undantaget är att boksidornas antihjältar drar galet sneda slutsatser i sina tankar utan att jag riktigt fattar. Flera av dem har en liten skevhet och de ger mig faktiskt mardrömmar.

Lite undrar jag om dessa personer är en metafor för den skandinaviska medelklassmänniskans livsstil som går raskt mot sin egen undergång? Introverta tankar som fastnar i egna spår. Individualism i sin extremaste form kombinerat med en oförmåga att avläsa omgivningen. När den upplevda orättvisan når sin kulmen, är enda utvägen att explodera. Eller ramla ner i ett slukhål som plötsligt öppnar sig under fötterna.

När det yttre livet bjuder på törnar slås jag av det obefintliga tankeutbytet mellan de vuxna. Däremot växer den inre pressen, som är mycket skickligt gestaltat. Jagen jämför sig med andra och upplever en hierarki med tydlig under- och överordning. De reagerar till en början lite aningslöst, sedan växer deras ångest likt den som kartonger måste känna när de pressas ihop i återvinningsmaskinen.

Om tillit vore ett vitamin, tror jag att människorna i Kedjereaktion lider av ett livshotande underskott på just detta. Läkaren skulle studera deras lämnade blodprover med bekymrad min och skriva ut ett kraftfullt vitamintillskott. Men jag antar att sådana tabletter inte fungerar på den som befinner sig alltför nära det svarta gapet.

Det snitsigt formgivna omslaget har en varningsskylt för den som åker i hissen. På formgivarspråket tolkar jag in att det alltid finns en risk under en färd – och att det Goda Livet hastigt kan förvandlas till ett fall.

Similar Posts:

• Kort och gott
• Allt är som vanligt
• Fyra noveller
• Ångestboken
• Ytlig uttunning, mänskligt bråddjup