Alexander McCall Smith "Miraklet på Speedy Motors"

Sofia Luthman — Sat, 01 Aug 2009 22:00:42 +0000

Den nionde boken i serien om Damernas detektivbyrå inleds med att huvudpersonen Mma Ramotswe får ett anonymt hotbrev. Brevet är adresserat till henne och assistenten Mma Makutsi. Nu börjar processen med att hitta den anonyma brevskrivaren, en process som för henne åt oväntade håll. Utöver det ska hon lösa ett fall med en adopterad kvinna som vill hitta sin ursprungsfamilj. Som vanligt löser hon fallen med en stor portion sunt förnuft. Hennes kopp med rooiboste är aldrig långt borta.

Vilket är då miraklet som bokens titel anspelar på? Är det att den rullstolsburna fosterdottern Motholeli ska kunna gå igen? Det är vad Mma Ramotswes make hoppas på. Mr JLB Matekoni är beredd att betala dyrt för det mirakel som läkaren halvt om halvt utlovar. På ytan kan det verka som om det är det som är miraklet, men på ett djupare plan har det med Botswanas värderingar att göra: med den osynliga väv som binder människorna samman.

Serien är skriven med värme och medmänsklighet, så även den här boken. Den är mer mysig än ryslig och sådana som föredrar hårdkokt action och bloddrypande beskrivningar göre sig icke besvär. Ett av de mest spännande ögonblicken i boken är en kundvagnsjakt i affären. Den är lättläst, men ändå djupsinnig. Författaren har i Mma Ramotswe lyckats skapa en fiktiv figur som både är älskansvärd och intressant. Hon är nästan övermänskligt god och besvarar hat med vänlighet och kärlek.

Det har nu gått fem år sedan första boken i serien kom på svenska och jag har slukat varenda bok som har kommit. Tyvärr började jag tycka att de senaste böckerna gick lite på rutin, men med den här boken har författaren gjort en rejäl uppryckning, kanske framför allt för att den tidigare lite schablonmässigt tecknade Mma Makutsi får en chans att blomma ut.

Kanske beror det även på att författaren i den här boken mer än i någon annan riktar kritik mot Västerlandet och dess negativa inflytande. Trots det känns den aldrig som en moralkaka. Om man framför sina åsikter via en så förtjusande person som Mma Ramotswe minimerar man risken att stöta sig med någon. Vem kan bli arg på henne?

Ja, förutom den anonyma brevskrivaren, förstås …

Alexander McCall Smith "Flickan som gifte sig med ett lejon"

Ranald MacDonald — Wed, 02 Aug 2006 23:00:00 +0000

Alexander McCall Smith har skrivit Damernas detektivbyrå och haft framgång med sin Mma Ramotswe, kvinnlig privatdetektiv i Botswana. Själv har jag inte läst de böckerna men greppet att placera en detektivhistoria i Botswana, och samtidigt inte fläska på med blodiga historier eller något annat som fördomsfullt skulle kunna förknippas med kontinenten, gillar jag. Nåväl, det är vad jag läser att andra har skrivit om hans deckarsvit.

I Flickan som gifte sig med ett lejon lyfter han fram ett gäng fabler som florerar bland skolbarn och bland äldre i Botswana och Zimbabwe. Det är lejon, harar, krokodiler, sköldpaddor men även människor i en salig kavalkad av vad min svensklärare skulle kalla ett grissvansmaraton. Grissvansen är en liknelse för knorren. En fabel följer ju en viss mall och knorren är sensmoralen på slutet. Om än outtalad i detta fall.

Den/dem har inte McCall Smith glömt bort. Överlag handlar det om vänskap och omtanke med en alltid närvarande dos svek, hämnd och återupprättelse. Det är inga snälla små gulliga djur utan de äter upp varandra, spikar fast svansar i golvet, flås levande och är allmänt småjävliga. Vissa djur verkar dock trevligare än andra. Haren är osedvanligt elak. Krokodilen snäll och omtänksam. Lejonet ståtligt rojalistisk. Alltså både de naturliga egenskaper och de tillskrivna av människan ligger och lurar i bakgrunden i någon sorts konflikt. Som sig bör i en fabel.

McCall Smith lyckas dock inte förmedla någon större entusiasm med sin bok Flickan som gifte sig med ett lejon. Den ena fabeln avlöses av den andra och den där muntliga traditionen och känslan av att sitta och lyssna på något tidlöst giltigt om människans existens och naturen runt om oss, ersätts med en automatisk genomläsning. Där de första raderna avslöjar bokens framtid.

Okej, kanske är jag gammal och tråkig. Utan fantasi. Distanserad från naturen. Kanske kan ett barns fantasi sätta liv i fablerna och få dem att blomma ut. Men jag tror helt enkelt att berättelserna har förlorat sin kulturella klang och glans när de manglats av språkliga barriärer och perceptionsfilter. Kvar finns en urvattnad gråaktig soppa.

dagensbok.com » Botswana

Alexander McCall Smith "Miraklet på Speedy Motors"

Similar Posts:

Alexander McCall Smith "Flickan som gifte sig med ett lejon"

Similar Posts: