Hem Mina hem är Fatima Klanco Al Mulkis första roman och eftersom hon själv har en bakgrund som flykting från forna Jugoslavien kan man utgå från att hon vet vad hon skriver om. ”Detta är en fiktiv roman, även om jag delar hud med Mina ibland. De flesta människor jag skriver om har sprungit ur min fantasi, men de erfarenheter jag beskriver delas av många verkliga människor.”

Det som berör mig mest är Minas historia som motvillig flykting, något som hon delar med många andra flyktingar både innan kriget i Jugoslavien och efter det. Hon har ingen önskan att lämna sitt land, sitt hem och sina föräldrar. Hon vill inte stanna vare sig i Makedonien eller senare i Sverige. Hon vill hem. Hem till Hotonj, till sitt äppelträd och familjens hus. Hon förstår att det inte går under kriget då hon dessutom får ta hela föräldraansvaret för sin syster, men inte ens när hon motvilligt lärt sig svenska och blivit förälskad, känns Katrineholm som hemma för henne. Hon kan inte kalla lägenheten som hon bor i med sin man för ”hemma”, vilket naturligtvis sårar honom.

Minas hemlängtan är det som bär romanen och att hon inte kan starta ett nytt liv innan hon har varit tillbaka och sett hur det ser ut där nu är lätt att förstå. Fatima Klanco Al Mulki låter Mina berätta i jag-form och med ett ganska enkelt språk. Hon tvekar inte att skildra hennes mörka tankar. Krig, etniska konflikter, flykt och oro för dem som blev kvar sitter djupt i Mina.

Jag kommer ingenstans hur mycket jag än kämpar, tänkte jag och suckade. Sedan skakade jag på axlarna som för att skaka av mig känslan rent fysiskt. Det fungerade faktiskt. Lite grann i alla fall.

Det enda som jag känner att jag kunde varit utan, är berättelsen om Minas yngre bror Jusuf. Det tillför inte berättelsen särskilt mycket utan stör mig faktiskt mest. Minas tankar, känslor och upplevelser håller för hela romanen!

Similar Posts:

• På flykt från Sverige och utvisningsbeslutet
• På flykt under stjärnorna
• Den politiska idiotins konsekvenser
• Negras resa
• Ett mästarprov om människor på flykt

Både den etnicitetsproblemfria kommunistiska tiden under Tito och den kaotiska perioden innan krigsutbrottet får under bokens femtio kapitel sitt utrymme, men i huvudsak är det under kriget som vi får följa huvudpersonen Fausta. Hon skickar tidigt iväg sina söner till en tryggare tillvaro i Kroatien medan hon själv blir kvar i ett krigshärjat Bosnien. Där överlever hon granatbeskjutning efter granatbeskjutning och plockar på något sätt ihop spillrorna av sig själv efter att ha varit vittne till avrättningar, flyktingfördrivning, plundring och svek från de människor som stått henne närmast, innan hon slutligen beger sig till fronten i Paulovo för att hämta sin äldste son som blivit inkallad och får se kriget från första parkett. Fausta ställer sig länge skeptisk till tanken på att det överhuvudtaget skulle utbryta ett krig, och när det väl gör det förstår hon inte varför. Varför vill människor dela upp sig i kategorier som muslimer, kroater och serber? Kan det inte vara som förr, då alla var jugoslaver? Men i takt med att kriget eskalerar klarnar och problematiseras också Faustas bild av det förflutna – var det verkligen någonsin så enkelt som att alla var jugoslaver?

Marianovics prosa är fyllig och ibland nästan överdrivet svulstig – det är stundtals väldigt tätt mellan de målande metaforerna. Detta är dock ett smärre problem i ljuset av bokens egentliga fokus – dess innehåll. Det stora problemet ligger i tecknandet av karaktären Fausta. Marianovics språk må vara något pråligt, men hennes penna är trots allt väldigt vass – hon är inte sen med att kritisera omgivningen, historieskrivningen, poltikerna, sin man och alla andra som hon anser ha handlat felaktigt. Vilket är alla utom just Fausta. Huvudkaraktären beskrivs som en politisk idiot. En person som varken kan eller vill ansluta sig till den rådande etnicitetsfokuserade politiken och som istället väljer att se alla människor som likar. Om alla bara hade varit som hon hade det kanske inte blivit något krig! Nu var, tyvärr, uppenbarligen ingen som Fausta. För i Sista kulan sparar jag åt grannen är i princip alla karaktärer höga på nationalism och Fausta får stå som ensamt ideal för hur människorna kunde, och borde, ha varit. Boken är förvisso en roman och i en roman får författaren ta sig vilka friheter han eller hon helst vill, men när en skildring som Marianovics är så nära den smutsiga sanningen blir idealiserandet av huvudkaraktären, och i förlängningen författaren själv, ett brott med troväridgheten. För bland alla blådårar som inte hade någonting emot att diskriminera, tvångsförflytta och avrätta sina grannar i nationalismens namn fanns det trots allt en hel del människor som trodde på livet i ett blandat samhälle, fler politiska idioter, än bara Fausta.

Förhållandet till det förflutna är av särskilt stor betydelse i Marianovics debutroman. Hon beskriver det som någonting typiskt för länderna som tidigare utgjorde Jugoslavien att inte problematisera sitt förhållande till det förflutna, att vara tyst och skydda den nya generationen från historiens obehagliga sanningar. Istället för att öppet diskutera och hantera de oförrätter som människorna har begått mot varandra tidigare, väljer man att ständigt att stryka ett streck över det gamla och hastigt föra in det nya. Nazismens brott sopades under mattan med intågandet av kommunismen, som i sin tur förträngdes med hjälp av nationalismen. Man tog inte itu med de problem som hängde över Balkanhalvön som ett ilsket åskmoln, ett åskmoln som med åren växte sig allt större för att slutligen dundra loss i ett krig som utmynnade i en katastrof. Marianovic utför, i och med att skriva den här boken, en stor gärning då hon bryter den tystnad som skapade förutsättningarna för kollapsen i det forna Jugoslavien och bjuder upp till en öppen diskussion om det förflutna. Sista kulan sparar jag åt grannen blir därmed, för att använda ett urvattnat uttryck, en väldigt viktig bok.

Similar Posts:

• Krig och flykt
• Balkan blues
• Tänkvärt om rättvisa
• Katten. Landet. Kärleken
• När kriget är över varas såren

Två mer olika människor är svårt att hitta – de kommer inte ens från samma Bosnien. Hasan lämnade hemmet för 15 år sedan, före kriget, och har inte satt sin fot där sen dess. Vuko körde stridsvagn, brände hus och människor och klarade sig undan bara därför att alla andra gjorde samma sak; nu har han likt en balkansk (och hjälpligt laglydig) Tony Montana raskt anpassat sig till USA, charmat sig till både pass och pengar. Hasan lever på uppehållstillstånd i ett enkelt hus i en liten stad med sin skådespelande fru, sin konst … och sin bil.

För det är ju runt den där bilen saker kommer att kretsa. En gammal Buick i gott bruksskick – inte det vrak hans fru påstår, ingen välpolerad veteranbil, bara 2 ton plåt som varit Hasans hela liv under många år.

Du förstår, den har gett mig allt det där som man behöver, oavsett om man är amerikan eller inte, den har varit min golf och min baseboll och min psykolog…

En stor amerikansk bil som symbolen för frihet – inget nytt. Men samtidigt blir den, ironiskt nog, det som gör Hasan ofri. Han kan inte släppa bilen, han kan inte ge upp det den representerar – och är hopplöst fast. Precis som Vuko är fast i det kriget lärt honom, en läxa i både att förödmjuka och bli förödmjukad.

Så under det här sömnlösa dygnet som följer på att Buicken sladdar av vägen vänds båda deras liv fullständigt upp och ner. Redan från början vet de inget om varandra utom det som de tror sig veta om varandras folk, så båda sätter på den andre en överrock av fördomar och utgår från att de är motståndare – vilket de då naturligtvis blir. Som om de inte kunde annat än att spela upp de roller historien bestämt, som om ingen annan möjlighet funnes än hat och våld.

Jergovic skriver i ett enda sjok, dialogen vävs rakt in i löpande text, kapitelindelningar fnyser han åt … trots åtskilliga tillbakablickar är det en bok i realtid, ingen pausar, ingen kliver åt sidan, allt kommer som en rinnande vårflod. Måhända blir det någon gång lite väl tungt med symboliken; upplägget känns för tydligt. Man önskar att han ville ge dem en chans att tänka utanför ramarna, att inse att den här sången sjungits för många gånger redan … Men nej, allt ska åt helvete till dunket av en gammal V8. Otäck sträckläsning.

Similar Posts:

• Krig och flykt
• Den politiska idiotins konsekvenser
• Ode till Joe Sacco
• Själfulla bilar i nostalgisk återblick
• Negras resa