I denna publikation får jag, i en ganska lättsmält form, en mer nyanserad bild. Vissa historier kanske jag hört förr. Vad skådespelaren Börje Ahlstedt hade för relation till Bergman är väl till exempel ganska söndertröskat. Jag fascineras dock av skådespelaren Marie Richardsons ganska nyktra bild. Hon berättar att Bergman var mån om rummet de repeterade i. Han såg alltid till att det var nyskurat när de kom. Nu när Bergman är borta, finns inte den omsorgen om scenrummet kvar, menar hon. Samtidigt avslöjar hon att blev han helt vansinnig under TV-inspelningen av Larmar och gör sig till då han förstod att Richardson var gravid.

Lena Olin tar också ner Bergmans gloria lite grann, när hon får frågan om vilka kommentarer hon får i USA, i och med sin bakgrund med Ingmar: ”Det är tjusigt, men det är inte så många som vet vem han egentligen var länge”.

Liv Ullmann å sin sida avslöjar hur hon egentligen skulle ha varit med i filmen Fanny och Alexander (där hon var tänkt för den roll som Ewa Fröling senare fick). Liv tackade nej. Detta ”svek” gjorde Bergman helt vansinnig. På pin kiv titulerade han länge Liv för ”fru Ullmann” efter det. Den norska skådepelaren tyckte det var fruktansvärt.

Vi möter också dem som har stake nog att säga ifrån till Ingmar Bergman. Som scriptan och produktionsledaren Katinka Faragó. Hon arbetade med honom i över 30 år. Mot slutet hade han sådant förtroende för henne att hon fick hålla honom i handen om mornarna, när han hade svår ångest. På sin första inspelning med honom 1955 fick hon rådet ”Om han stirrar på dig, stirra tillbaka, om han spottar på dig, spotta tillbaka”. Och när det gäller att vara kvinna på en ofta mansdominerad arbetsplats, så var det bara Martin Ljung (1917-2010) som en gång försökte sig på att göra närmanden (men han lyckades inte), talar hon om.

Författaren och regissören Stig Björkman (som 2015 gjorde dokumentärfilmen Jag är Ingrid om en annan Bergman) berättar om en pikant detalj om ett nummer av filmtidskriften Chaplin, som han var med att göra i början på 1960-talet, där temat var ”anti-Bergman”.
I det numret fanns ett bidrag författat av pseudonymen Ernest Riffe. Den essän beskrev på ett rätt dräpande sätt, vad som närmast skulle beskrivas som en erbarmlig dussinpoet. Vad ingen visste var att den var skriven av Bergman själv. Det reser frågor som: jaha, vågade Björkman inte ge ut något anti-Bergman-nummer utan huvudpersonen hade ett finger med i spelet, eller vad?
Men den frågan får vi aldrig något svar på.

Alla dessa människor i Bergmans närhet i all ära, men nästa gång Fock tänker ägna Bergman lite uppmärksamhet tycker jag han borde ge ljudteknikern och mixaren Owe Svensson en egen bok.
Hur han och Bergman kommer fram till ljudbilden i filmen Viskningar och rop från 1973, är ren och skär poesi.

Ja, det enda var att Bergman förklarade att det skulle vara oväder ute, och en speciell stämning i det stora herrgårdshuset. Det skulle vina i kakelugnarna och öppna spisen. Det vet man ju hur det kan låta. Men på den tiden hade man inte samma möjligheter som man har idag med ett obegränsat antal ljudkanaler, utan det var bandmaskiner. Jag hade en bild av hur det skulle låta och samlade ihop en massa vindar som jag hade sparat /…/ Jag fick ihop några olika komponenter och tyckte det var på väg att bli ganska bra. Det här var vårt första samarbete och enda gången som Ingmar kom under processens gång och ville lyssna. ”Det är bra, men inte riktigt som jag tänkt” sa han och gjorde något som jag inte hört tidigare. Han kunde själv låta på ett sätt där han åstadkom ett ljud med själva munhålan och ett annat med stämbanden. Det lät ju jättebra!

En sådan här bok ger naturligtvis fascinerande inblickar, och även om Fock ska ha heder av att alla intervjuer är nygjorda, så är jag som läsare rätt mätt på fenomenet Bergman, när jag slår igen pärmarna.

Similar Posts:

• I bakgrunden finns gråten för Johan och Marianne
• Elakheter och idoldyrkan
• Nattvardsregissören
• Dramat om framtidskvinnan från 1879
• Tystnad, tagning!

Den hårda tonen och den ständiga konkurrensen verkar ha präglat många skådespelare hårt, och Ahlstedt är inget undantag. Kanske är det upplevelsen av att själv blivit recenserad i så många år som skapat företeelsen att själv recensera sina kollegor. Vissa hyllas ganska reservationslöst, framför allt kollegor som kanske inte nått hela vägen fram i ljuset. Många av de som kritiseras hårdast är personer som tillhör den absoluta eliten. Det sparas varken på krutet eller på mer eller mindre nedsättande omdömen.

Många av Sveriges mest kända skådespelare sågas rejält, vissa rakt av, vissa mer sublimt. Det sker från ett lite obehagligt ovanifrånperspektiv och känns väldigt småsint.

Det är fascinerande, och märkligt, men ingen överraskning. Det som sipprar ut från Dramaten i form av skvaller, rykten och hörsägen handlar ju oftast om samma sak: Personer som beter sig som svin mot varandra. Egon som stångar sig blodiga mot varandra. Egon som inte har några gränser och som ser sitt yrke som ett gudomligt uppdrag, på fullaste allvar, och utan någon form av distans till sin egen betydelse.

Ahlstedt är inget undantag. Han framställer sig själv som något av en halvgud, en allvetande mästare som fått skådespelandet som ett kall, en signal från något slags högre makter. En mästare som fått ynnesten att ingå i kretsen runt den allsmäktige Ingmar. Bergmankulten fortsätter att leva och frodas.

Det manliga geniet är en omhuldad företeelse, en som stått pall även de mest genomgripande förändringarna i samhället. Inget får rubba geniets geni, allra minst de som hade störst rätt att göra det, hustrun och barnen. Det här är ingen nyhet, och ingen överraskning. Här är hustrun en ”ängel” och förutsättningen för att geniet kunnat ägna sig åt sitt ”uppdrag”. Det smakar unknare än mjölken i ett utgånget mjölkpaket som stått mittemellan löken och brieosten.

Den som skriver en självbiografi – även om man gör det med hjälp av en spökskrivare – får ju tolkningsföreträde och möjlighet att framställa sig själv på det sätt man önskar. Inte alla skulle på det här sättet blottlägga sitt dåliga självförtroende och sitt hävdelsebehov, ett hävdelsebehov som kvarstår efter decennier i strålkastarskenet och spaltkilometer av hyllande recensioner. Det är fint så.

Similar Posts:

• Jag blir rätt mätt tillslut
• Stark och rädd i Dramat(ik)ens värld
• Dramat om framtidskvinnan från 1879
• Går du på teater?
• ”Lagom blev aldrig hans ord”