Men det är ju så med fotografi att det är en spretig sysselsättning. En fotograf kan ena dagen riva av ett modejobb för att nästa dag försjunka i ett svårmodigt existentiellt bildskapande. En nyhetsbild kan mycket väl hamna på en gallerivägg. Så jag menar inte att det är något fel i att man tussar ihop dokumentärfotografen Jean Hermanson med den konstnärligt utövande Annica Karlsson Rixon.

Kanske är det den något pretentiösa titeln jag retar mig på, Contemporary Swedish Photography. Det görs inte så många genomlysningar av det svenska fotografiska landskapet, så den här boken lär länge få stå oemotsagd, och de femtiotvå fotografer som kom med kommer att räknas som de som finns. De minst lika många som borde varit med kommer inte att värderas lika högt ute på de flotta glasborden på Europas gallerier och konsthallar. Boken kanske borde ha hetat ”Några svenska fotografer vi gillar” istället. Eller något annat…

I den inledande texten förstår man att problemet har varit under diskussion. Man menar att det är oundvikligt att några namn utelämnas men att man inte har ambitionen att göra en kartläggning. Lite längre fram i texten slår man sig för bröstet och hävdar att boken ”ger en bild av det samtida Sverige sett genom ögonen på vår tids främsta fotografer”. Lite prettovarning där.

Kanske man borde ha gjort en app istället där man kunde fylla på och ta bort allt eftersom samtiden rullar på. Det vore verkligen Contemporary!

Texterna är välskrivna, initierade och ibland lite välfriserade. Man kan känna smaken av säljande baksidestext från en fotografmonografi. Men eftersom nu allt är så påläst och lärdomsspäckat så studsar jag högt över de faktafel jag hittar:

NEJ, Walter Hirsch fotograferade inte i London med en ”mediumformat camera” 1967, det som senare skulle bli en separatutställning på Moderna museet. Han fotograferade med en halvformatskamera. Det kan låta som en petitess men det är faktiskt lika allvarligt som att kalla Lars Lerin för oljemålare eller Camilla Läckberg för poet. Olika kameror ger olika uttryck.

Det är en snygg bok. Ett skickligt tryckeriarbete där de olika fotografernas olikartade yttryck väl tagits tillvara. En del arbetar med pastellfärger i ljusa eller mörka nyanser medan andra drar på med mättade kraftiga färger. Men så studsar jag till igen. Och Jean Hermanson skulle väl vända sig i graven om han såg sin bild av arbetarna vid stämpelklockan. Artikelförfattaren till just den texten beskriver hur Hermanson ”managed to bring out nearly invisible nuanses” – icke i denna bok i alla fall! Det verkar som man hittat någon gammal kopia på en kopia, reprofotad. När jag jämför den med samma bild i boken Jean Hermanson, Fotografier , utgiven av Malmö Museer 2005, så framstår magplasket allt mer tydligt.

Niclas Östlind har skrivit en elegant historik över den svenska fotografin från 60-talet till i dag. På tretton sidor lyckas han med konststycket att få med nästan alla de där man saknar i resten av boken. Han beskriver tidsandan, fotokonstens status och även hur tekniken format bilderna under olika perioder. I avslutningen på sin text hävdar han något som jag inte alls håller med om. Men kanske han har rätt?

Efter att ha konstaterat att fotografi numera är något som auktionshusen intresserar sig för, ser han en tendens till att det fortfarande finns en särskillnad mellan fotografi och konst, där de yngre fotografernas bilder med konstnärliga förtecken värderas högre än äldre klassiska dokumentära fotografier.

Jag funderar lite över vad hans inställning till detta faktum är. Förordar han att Jean Hermansons bilder från verkstadsgolvet skulle spikas upp på galleriväggarna med prislappar på? Att ett inlemmande i den starkare struktur som förvisso samtidskonsten har, skulle göra att vi åter uppmärksammade och talade om dessa bilder?

Är det en god sak, eller skall den fotografi som försöker berätta om en social verklighet hålla sig borta från glittret på auktionshusen och gallerierna?

Similar Posts:

• Hur ser saker ut på bild?
• Personligt foto med tungsint ton
• Stor fotografi i liten förpackning
• Bakom kulisserna i tre trästäder
• Med Canon Dial på gatan

Där allsköns etniska avtryck görs, där sociala masker och förklädnader faller under möten och samtal, där alla är i samma behov av att få något välsmakande i magen, där trivs Samuelsson.

Varje recept är försedd med en kort informativ ingress. När jag läser boken finner jag en stor bredd i valda råvaror, vilka i recepten möts på ett så pass innovativt sätt att jag blir sugen på att prova dem själv.

Det framgår tydligt att gatumaten ej skall likställas med snabbmat. Streetfood är således mer än att bara värma. Mycket riktigt, vid en närmare titt på recepten framgår att förberedelser för kocken i streetfoodkök av vikt. Och när Samuelsson skapar recept har i regel asiatiska kryddor en framträdande plats. Vem blir förvånad över det? Säkerligen inte de som är bekanta med hans tidigare böcker eller som har sett honom i middagstipset från Nyhetsmorgon i Tv4.

Det bör tilläggas att kryddor som chilepeppar, ingefära, lime, vitlök, koriander etcetera, är tacksamma för att nå hög smak i maten och tålighet vid längre varmhållning. Helt enkelt en förutsättning för streetfoodköket som ständigt står i beredskap för sina gäster, oavsett antal och ankomsttid. Vidare är just sådana kryddor mycket frekvent representerade globalt.

Det här är en god idékälla med fungerande recept för den nyfikne hemmakocken i jakten på höga smaker. Dock är recepten främst av festmatkaraktär, på grund av det stora innehållet av salt, socker och fett.

Similar Posts:

• Krävande (men roligt) att gå på krogen: inte bara äta och dricka
• Matinspiration med extra allt
• Inget för nybörjare
• Vardagsvego för alla
• Matinspiration på topp utan bilder