Det här är 19:e gången som State of the world ges ut. Men medan tidigare upplagor (åtminstone de år jag har följt den) har försökt att gör det som titeln säger – att ta pulsen på världen, att visa hur läget ser ut – så har den här utgåvan ett något annat syfte.

Målet, säger Worldwatchs projektledare i förordet, har nämligen varit att peka på ett par av de centrala miljöområdena som Johannesburgskonferensen i augusti 2002 borde ta itu med. Det blir med andra ord mindre av analys av världsläget, och mer politik, som diskuteras.

Bland ämnena som berörs finns förstås klimat, jordbruk och (förstås för WWI, men kanske inte för alla andra miljöorganisationer) befolkningsfrågor. Men det finns också artiklar om exempelvis turismen och kopplingen mellan konflikter och naturresurser.

Det tråkiga är dock att analysen som görs i State of the world 2002 inte är unik i någon mening. Förslagen till handling i Johannesburg, som man kommer med i slutet av varje kapitel, känns långt ifrån fantasifulla eller innovativa. Snarare skåpmat för den som är involverad i frågorna.

Och eftersom boken bara gör ett par punktnedslag på vissa (fr.a. några av de mer omdiskuterade) av frågorna fungerar den tyvärr inte heller särskilt väl som en överblick över miljöområdet, om man nu skulle behöva det.

Så mycket nytt inför Johannesburgskonferensen bidrar boken alltså inte med. Min förhoppning är väl ändå att många, framförallt olika politiker, läser den – exempelvis på flyget till Johannesburg – och följer många av de förslag som WWI, i likhet med många andra organisationer, föreslår.

(För övrigt; hur kan man illustrera omslaget till en bok med undertiteln ”Progress towards a sustainable society” med en stor bild på en bilskrot?)

Similar Posts:

• Natur värd att betala för
• Miljö – en fråga om rättvisa
• Miljö och rättvisa
• Projekt på väg mot hållbarhet
• Bättre och bättre dag för dag

Men i sin helhet känns den här boken närmast som ett skämt. Ett tämligen dåligt skämt dessutom. Den är många gånger illa underbyggd, gör en mängd osakliga påståenden och svepande generaliseringar, baserar sig inte sällan på partiska källor, håller sig inte till de metodprinciper han kritiserar andra för att bryta, ger sig in i skendebatter (för att ta billiga poänger) och – när det inte finns någon annan utväg – bagatelliserar eller rent ut förnekar att det finns ett problem.

Då har jag dessutom inte ens gått in på mycket av den kritik som många av världens ledande experter inom de olika sakområden som Lomborg ger sig i kast med har riktat mot det han påstår. Omfattande kritik har publicerats i vetenskapliga tidskrifter som Nature, Science och Scientific American. Gång på gång är omdömet i princip det samma: han gör uttalanden som han inte har täckning för. Han misstolkar sina källor. Han undviker källor som kan tala mot hans tes. Analysen är ytlig och bristfällig. Lomborg vet kort sagt inte vad han talar om.

Lomborg har inga dolda avsikter, säger han. Och argumentet att han skulle gå högerflygelns ärenden är ”naturligtvis helt irrelevant”. Detta skrevs alltså 1998. Det hade möjligen varit sant om boken hade varit ett seriöst, vetenskapligt arbete. Men eftersom han gång på gång verkar medvetet blunda för obekväma fakta, så blir det politik han bedriver – inte vetenskap. Och ett par år senare tar han glatt uppdrag av den nu innevarande danska högerregimen, vilka understöds av ett mycket invandrarfientligt högerextremt parti.

Det är synd att Lomborgs argumentation är av så låg kvalitet, för jag tror att även utsagor från miljörörelsen måste ifrågasättas, precis som från andra opinionsbildare. Jag håller med honom om att somliga individers katastrofscenarier kan vara ogrundade. Och jag håller med honom om att vi måste kunna prioritera mellan olika problem. Men att därifrån gå till att förneka alla miljöproblem över huvud taget, och mena att precis allt och alla får det bättre… Bokens helgjutna optimism blir ganska snart väldigt, väldigt tröttsam.

Det känns mest som ett hån mot alla de människor världen över som personligen upplever den direkta motsatsen i sin egen vardag. Ett hån mot alla de som dagligen tvingas kämpa mot den utvecklingsmodell som Lomborg okritiskt hyllar. Men de människorna verkar inte riktigt räknas för Lomborg – det är först och främst hemlandet Danmark som gäller. Han stirrar sig istället blind på statistik som passar för att bevisa hans åsikter.

Similar Posts:

• Läget för världens miljö
• Bättre och bättre dag för dag
• Ingående skildring av hyckleriets mästare
• Projekt på väg mot hållbarhet
• Miljö – en fråga om rättvisa