Birgitta Holm har sammanställt en mythografi (författarens fyndiga ordval) över konstnären Helga Henschen, som föddes 1917 och dog som 85-åring år 2002. Eftersom Sverige är ett litet land, är det följdriktigt att Stockholm är ännu mindre. Konstnärer och författare känner ofta varandra. Birgitta Holm har nämligen lekt tillsammans med Helga Henschens ena systerdotter ute på Djurgården där Henschen tillbringade sin barndom, ungdom och delar av det tidiga vuxenlivet.

Jag kan tänka mig att urvalet av händelser ur en privatpersons liv är svårt att göra. Vad är utlämnande? Vad är präglat av de egna preferenserna? Här tror jag att Holm gjort helt rätt som frågat nära familjemedlemmar och vänner till Henschen under skrivandet av biografin. Boken börjar med beskrivningar av åtskilliga relationer och namn. Familjen Henschens tentakler sträcker sig till många andra högreståndsfamiljer. Att passion diskuterades och tillämpades ganska stort i de nämnda släkterna får också en ganska stor plats i inledningen.

Henschen gick i föräldrarnas spår, i synnerhet förädlade hon mamma Signes vision om att förena kärlekskrav med studier och yrke i Ellen Keys anda. Hon öppnade kranen såväl till den omvälvande kärleken som till den konstnärliga ådran. Mamma Signe var ett stort stöd – månne lite för symbiotisk bindning mellan dotter och mor. Relationen till fadern var mer distanserad. Nej, distans är milt sagt. Är inte det här ett exempel på faderns oförnuft och brist på förståelse för sin dotter?

”Om Folke någon gång blir synlig så är det som försvarare av fasaden. Inga svagheter fick finnas i hemmet. Inte ens närsynthet. [- - -] Och när fröken i skolan till slut säger åt Helga att hon måste tala med sin pappa om att hon behöver glasögon vet hon inte vad hon ska göra: ”’Pappa har sagt att det behövs inte’, sa jag, ’det är ingen som har glasögon hemma hos oss.’”

Havsskärgården var en frihetens plats i ungdomen och Henschen tog vara på möjligheter att resa både i Sverige och i Europa trots liten reskassa och hinder som uppstod med andra världskriget. Möten med olika miljöer och människor lämnade spår i henne. Under tiden med förste maken Peter Weiss var ännu inte navelsträngen med modern klippt, vilket Weiss återkom till i sin roman Brännpunkt (tyska originalets namn Fluchtpunkt). Bidragande var kanske de rädslor som väcktes i Henschen när Weiss omgav sig med kulturmän som hade ett mörker inombords. De blev föräldrar till dottern Randi, men båda hade en bild av fri barnuppfostran – vilket gav skadliga återverkningar för barnet. Hon forslades ständigt mellan olika hem, fick uppleva en fasansfull vistelse på barnbyn Skå och gå i skola på olika orter under uppväxten. Både pappan Peter Weiss och mamma Helga Henschen var upptagna med arbete och resor.

Kritiker hyllade Henschens keramik. Hon fick uppdrag att illustrera Gröna visboken och håvade in ännu mer beröm. Jag uppskattar att Birgitta Holm lyfter fram Henschens talang för karikatyrer som senare utvecklas till små satirteckningar i 70-talets fack- och dagspress.

De offentliga utsmyckningsuppdragen ledde till än mer aktivitet i arbetarrörelsens kulturfrämjande insatser. Personliga uttrycksbehov vävs in i samhällsbygget.

Illustrationerna i biografin visar flera konstverk där kvinnan har en central plats. Kvinnorna får uttrycka såväl svärta som sensualism. Men kvinnans sinnlighet finns där utan att behaga eller att vara till för den manliga blicken.

Den övervägande delen av Henschens konstnärsliv innehöll många hårt arbetade timmar och det gav resultat i många olika genrer. En eloge till Holm för att hon använder ordet multibegåvning för att karaktärisera Henschen. Jag känner inte till många konstnärer som prövar så många olika konstmetoder.

Några veckor efter konstklubbens besök i Duvbo mottog jag en gåva av mina arbetskamrater. Det var en inramad affisch; ett avtryck av en tavla målad av Helga Henschen. Bilden föreställer två hästar målade med stora penseldrag. De står mot en varmröd bakgrund och den ena hästen lutar sitt huvud mot den andra hästens rygg. Många av mina vänner har kommenterat tavlan med värme i sin röst utan att de alls har någon relation till ett liv i stallet. Likadant är det för mig som mest ryggar tillbaka av stallets lukt – och förresten – är inte hästar lite stora? Men tavlan berättar för mig om samhörighetens ordlösa styrka och dess lugn.

Similar Posts:

• Vems är språnget, textens eller läsarens?
• Vad skulle Märta ha sagt?
• Att minnas sitt liv i bilder
• Drömskt om konstnärinnan Ester Henning
• Pratighet utan laddning

Romanen Denzel utspelar sig i Stockholm med den ena huvudpersonen Ajvilde, som är mamma till två tonåringar och frånskild sedan några år tillbaka. Hon är frilansande festfixare och det är ojämnt mellan uppdragen, vilket gör att hon får dåligt samvete för att hon inte kan erbjuda barnen resor, restaurangbesök eller märkeskläder. Tidsaxeln för berättelsen är augusti till januari med de helger som utgör punkter för förhoppningar om fest. Ofta landar förhoppningarna i besvikelser.

Den andra huvudpersonen är Angel, som lämnat Cuba för en svensk kvinna. Nu är han också frånskild men med ett betydligt yngre barn, en son i förskoleåldern. Hans ekonomiska situation är ännu magrare och för att kunna betala hyran lever han på inhopp i restaurangbranschen utan kontrakt. Det blir någon timme här eller där. I Angels huvud löper tankar på stela svenskar som inte kan dansa, minnen av svåra krigsupplevelser och längtan efter att vara en förebild för den egna sonen.

Ajvilde utkämpar ett krig mot tvåsamhetsnormen – ty hon anser sig vara lustfylld och vill inte avstå från sex trots sin frånskilda status. Lösningen är sju älskare (en för varje veckodag) som hon arrangerar träffar med när hon är barnfri. Angel utkämpar ett krig mot minnen av det verkliga kriget han deltog i som mycket ung man i Angola.

Själva intrigen cirklar ändå främst kring den vändpunkt Ajvilde säger sig ha kommit till. Hon vill låta hjärtat fyllas av kärlek igen, trots värken av att exmaken i tre års tid bedrog henne innan skilsmässan genomfördes. Självmedvetet granskar hon småskrattande sina andliga förmågor när hon vid köksfönstret ropar ut i universum att hon vill älska en man igen. Helt och fullt. Stunderna vid fönsterbrädan, som mer och mer blir som ett altare, återkommer med jämna mellanrum men jag förvånas över hur flyktigt Ajvildes sökande efter andlighet behandlas. I stället nämns skådespelaren Denzel Washington som den fantastiske mannen Ajvilde hoppas på.

Bland romanens trådar ingår även lite konsumtionskritik, eller snarare, ifrågasättande av att upplevelser ska arrangeras perfekt (bröllop, födelsedagar etc.). En annan är dansen, som ju innehåller mycket sensualism. Men dansens sinnlighet glöms bort i den här romanen. Jag minns i stället hur väl professor emerita i litteraturvetenskap, Birgitta Holm, lyckas förmedla dansgolvets erotiska undertoner i sin bok Pardans. Herrström missar de krafter som väcks när kroppar sugs in i rytmer som vibrerar länge i vårt undermedvetande.

Inga av romanens trådar i berättelsen fångar mig, trots att historien är upplagd med ett spänningsfält emellan två motpoler. Tydligt är också att karaktärerna bär på mycket smärta. Men frånvaron av gestaltning är uppenbar. I stället har plats getts åt en sorts berättarstil som jag föreställer mig finns i dagböcker, där aspekter på familj och kärleksrelationer formuleras ur ett självcentrerat perspektiv. Personerna och situationerna dränks i pratighet och osilade tankeflöden. Jag blir skriven på näsan fastän jag för länge sedan förstod poängen med att försvara äldre, medelålders kvinnors rätt till ett aktivt sexuellt liv. En gång träffas mitt känslocentrum. Det sker när Angel får ett litet vredesutbrott som skrämmer sonen Julian, och hur pappa med små steg försöker be om förlåtelse. Föräldraskapet är fint skildrat.

Ge rollen som Ajvilde till en skådespelare som tillför något blodfyllt så kanske bilden av äldre kvinnors lust utmanas något.  Eller varför inte skala bort Ajvilde helt och berätta allt ur Angels perspektiv? Nej, jag är inte ute efter en ny Neil Strauss, vars bok Spelet beskriver en sorts manlig subkultur där målet är att få kvinnor på fall. Det jag vill åt är att laddning i en bra berättad historia finns mellan raderna. Utelämnande eller byte av synvinkel kan ibland vara ett effektfullare uttryck för inre stormar när drömmar gått i kras.

Similar Posts:

• ”Vi är den nya kvinnan!”
• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Två sätt att få hjärtat krossat
• Tok-Lena och ärkeängeln Mikael
• Dans och smärta

Delvis beror det förstås på vad man vill lägga i begreppet revolutionär. Språnget ut i friheten talar om ”ögonblicket då konsten blir revolutionär”, men vad innebär egentligen ”revolutionär”? Holm kopplar det till frihet, till ”att återställa förnimmelsen av livet”, ge oss tillbaka en verklig förståelse och mening som slentrianmässigt gått förlorad för oss:

Och detta är konstens uppgift. Att ge oss tillbaka föreställningarna. Göra dem sinnliga. Blåsa liv i dem och rädda dem ur glömskan och den abstrakta innehållslösheten. Det är när [den amerikanske kritikern Fredric] Jameson pekar ut vad som står på spel som Ekelunds ”att visa friheten” och Šklovskijs ”att återställa förnimmelsen” som tydligast möts. Den andemening som jag läste fram var att återerövrandet av den glömda erfarenheten och det förlorade innehållet i ett begrepp som frihet är detsamma som att bevara kontakten med den frigörande eller revolutionära energin.

Om ögonblicken när sådant sker handlar Språnget ut i friheten, där Holm läser, läser om och lokaliserar sådana ögonblick hos bland andra Selma Lagerlöf, Carl Michael Bellman, Birger Sjöberg, Karin Boye, Sami Said, James Joyce, Virginia Woolf, Gunnel och Lars Ahlin, men också i filmklassiker som Cykeltjuven, De 400 slagen, Butch Cassidy och Sundance Kid och, som sagt, Dirty Dancing.

Det är personliga läsningar, ibland omläsningar där Holm förvånas över hur fel hon minns, och så här i efterhand har jag faktiskt svårt att minnas särskilt många av de där ögonblicken av frihet. De är helt enkelt hennes läsningar, och långt ifrån alla riktigt fäster i mig. Jag gillar det mer teoretiska resonemanget om vad konst egentligen vill oss eller har för uppgift, men var de där ögonblicken faktiskt uppstår – det ligger kanske snarare hos läsaren än i verket i sig?

Hos Bellman har Holm till exempel fäst sig vid en häst som stegrar sig och bryter sig ur skaklarna i slutet av Fredmans epistel nr 80, ”Liksom en herdinna, högtidsklädd”, fast huvudpersonerna snarkar förstås vidare efter sitt vanliga festande. I Gösta Berlings saga är det den girige gamle Brobyprästen som tar sin ungdoms älskade i sina armar och bestämmer sig för att om hon kan vara med honom så måste han vara en bra människa. I Kallocain de små glimtarna av tillit mellan människor.

Texten om Dirty Dancing handlar om ”meddans”, om att faktiskt våga lyssna in andra människor (och gör mig glad över att sedan ett tag haft Holms bok Pardans stående i Att läsa-hyllan), men här kontrasteras också olika tolkningar av den något utnötta repliken ”Nobody puts Baby in a corner”. På Karlstads universitet sitter repliken som devis ovanför ingången till biblioteket och ska enligt rektor uttydas ”Låt ingen sätta sig på dig!”. ”Vart tog to stand up for other people vägen?”, skriver Holm. “Vart tog meddansen vägen? Den delade rytmen, absorberandet av den andras erfarenheter?”

Det är helt enkelt fruktbart att ställa olika tolkningar mot varandra. Vad innebär diskrepanserna? Varför har vi fäst oss vid, tagit fasta på olika saker i samma text? Varför blir en text levande och angelägen för den ene läsaren men inte för den andre? Ibland pekar Holm på något i själva texten när jag tror att hon kanske borde peka på läsningen och läsaren istället.

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Går det att såga Shakespeare?
• Ändar av två författarskap
• Multibegåvade Helga Henschen
• Frihet är det bästa ting …