Vad läsaren får här är en realistisk historia med personer som inte kan delas upp i goda och onda. När vi vill avfärda dem eller tycka om dem envisas Bauer med att visa att de ”onda” trots allt har instinkter som får dem att vilja göra det rätta eller att de ”goda” kan styras av fåfänga och ambition för egen vinning.

Även om upplösningen är originell bjuds läsaren inte på några chockerande avslöjanden. Kanske är det Bauers långsamma uppbyggnad av historien och i mina ögon tydliga vinkar som får en som läsare att ligga steget före, gissa sig till vad som ska hända. Men det spelar egentligen inte så stor roll, den här boken läser en för berättandet, för att få veta mer om personerna. Visst blir det upprepningar, visst blir det långsamt ibland, precis som livet självt. Det blir realistiskt. En läser vidare inte så mycket för att få veta vem som är mördaren utan för att få tillbringa tid med invånarna i byn Shipcott.

Anledningen till att jag är lite kluven är dels att vad som verkar vara ett oväntat grepp snart visar sig inte stämma, dels onödigt slarv i korrekturläsningen. Blir först glatt överraskad av att Bauer väljer att berätta sin historia ur den ”klantige bypolisens” synvinkel istället för den vanligare: de utomstående experterna som kommer till en plats och måste lösa ett mord och samarbeta med den amatörmässiga lokalbefolkningen. Tyvärr får vi rätt snart veta att egentligen, om det inte vore för den lokale polisens sjuka fru, så skulle han jaga terrorister i huvudstaden istället för att upprätthålla ordningen i den lilla by han kommer ifrån. Det är synd att Bauer tycker att hon måste ha med den förklaringen.

Även om Ulla Danielssons översättning fungerar fint blir det tvärstopp när ”krokige” Ronnie Trewell dyker upp. Som läsare rycks en ut ur berättelsen för att istället undra om Ronnie har skolios eller om det är en felaktig översättning av engelskans ”crooked” – som betyder något helt annat. För att inte tala om hur en av huvudpersonerna på första sidan får fel namn – och det för att den första utsmyckade bokstaven, den så kallade anfangen, blivit fel. Det tar några sidor innan en konstaterar att det bara var olyckligt slarv och att resten av texten är okej. Det är bra, för det vore synd att förstöra den fina läsupplevelse Belinda Bauer ger sina läsare med irriterande slarvfel.

Similar Posts:

• Stämningsfull skildring av ett ensamt barn
• Nervigt när barn försvinner från de brittiska hedarna
• Mycket mer än ett spel
• När slutet förstör boken
• Fortsättning på mästerverk

Ni älskar dem inte är Belinda Bauers tredje roman om den brittiske polisen Jonas Holly (den första, Mörk jord, finns recenserad av Alice här) och hon låter än en gång de vidsträckta hedarnas gränslöshet och vildhet stå i kontrast mot det lilla samhällets knaggliga relationer och dess invånares tillkortakommanden.

I Ni älskar dem inte har pojken Steven, han som i Mörk jord letade efter sin mördade morbror och nästan blev mördad själv på kuppen, återigen en av huvudrollerna. Steven och hans dysfunktionella familj dras in i historien med de kidnappade barnen, och han konfronteras med alla de känslor och tankar som han aldrig tog tag i förra gången.

Belinda Bauer skriver spänningsromaner, och även om det definitivt inte är något fel på graden av spänning i Ni älskar dem inte så sker det allra mest spännande inom de tecknade karaktärerna. Romanen har ett flertal berättarröster: Steven förstås och polisen Jonas Holly, men också den arrogante kriminalinspektören Reynolds med det nytransplanterade hårfästet, liksom hans kollega, den driftiga men av sin chef överkörda, Rice. Historien drivs likaså vidare av andra röster, så som Stevens flickvän Em, hans lillebror Davey och efter ett tag även den person som ligger bakom barnens försvinnanden.

Man skulle kunna tro att det blir rörigt med alla dessa skiftande perspektiv, men Bauer genomför det fruktansvärt skickligt och med en fin känsla för balans och rytm. Rösterna och skillnaderna i hur de uppfattar sin omgivning bidrar till att skapa den där stämningen, den som liksom kryper under skinnet på en medan man läser. Den som gör att allt känns tröstlöst. Det är missförstånd, ensamhet och känslor av otillräcklighet. Det är föräldrar som inte ser sina barn, barn som inte ser varandra och journalister som inte ser människorna bakom de presumtiva löpsedlarna. Alla skildras de inifrån och alla har de legitima skäl att handla som de gör. Vi har ju alla våra egna ok att bära. Men just denna självupptagenhet är också anledningen till att barnen har kunnat försvinna utan ett spår.

Bauer låter sina karaktärer Jonas Holly och Steven, som båda varit inblandade i fruktansvärda händelser tidigare (Steven var alltså på vippen att bli offer för en seriemördare och Holly fick se sin fru mördas av den man han själv inte lyckades stoppa), åter utsättas för trauman. Det blir nervigt och intressant på ett sätt jag faktiskt inte läst innan. Om en person klarat av att gå vidare ur något fruktansvärt genom att vägra se sig som ett offer, vad händer med denna person om något liknande faktiskt händer igen? Om allt våld inte var en tragisk engångshändelse utan något återkommande i livet? Och hur reagerar man i skarpa lägen om man blivit fråntagen allt man ansåg sig ha att leva för?

Belinda Bauers karaktärer är komplexa och därför trovärdiga. De verkar rent av kunna förutspå sina egna reaktioner och handlingar ungefär lika bra som jag som läser om dem. Det vill säga knappt alls. Precis så som en bra deckare ska vara. För bra är det. Det här är en bok jag inte vill sluta läsa, trots att stämningen lägger sig som en kall, blöt filt över mig. Det torde väl vara ett gott betyg om något.

Similar Posts:

• Stämningsfull skildring av ett ensamt barn
• Till er som inte läser deckare och alla oss andra
• Vecka 48 på dagensbok.com: Vinnare, spänning och aids
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Goin’ Underground

Marie skriver om Belinda Bauers Ni älskar dem inte, tredje boken om den brittiske polisen Jonas Holly. ”En obehagligt bra spänningsroman som jag inte vill sluta läsa. Så väl miljöer och karaktärer som handling är fängslande, och jag vill hela tiden återvända in i romanens värld, trots att det som händer där är allt annat än trevligt.” skriver Marie.

Men redan idag kommer Oscar att försöka utröna hur det står till med den svenska skräcklitteraturen genom att recensera De odöda, en novellsamling skriven av några av våra främsta skräckförfattare.

På lördag uppmärksammar vi World Aids Day, då Anna Liv skriver om Andreas Lundstedts biografi Mitt positiva liv som är skriven ihop med Cecilia Blankens. Hon har dessutom träffat och pratat med Tonny och Johannes som båda är hiv-drabbade, ett samtal som utgår ifrån Jonas Gardells aktuella Torka aldrig tårar utan handskar och landar i nuet.

Full fart som vanligt med andra ord!

Similar Posts:

• Vecka 10 på dagensbok: Migration, Paul Auster, poesi, CV och misslyckade spänningsromaner
• Augustprisnomineringar 2012
• Vecka 44 – Höstlov på Dagensbok
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Vecka 43 på dagensbok.com: Efterdyningarna av Augustprisnomineringarna

Förmodligen är det inte en sådan spade som Steven, romanens tolvårige huvudperson, använder för att gräva efter sin morbrors lik på heden bredvid huset där han bor. Det framgår inte helt i vilken tid boken utspelar sig i, men jag tänker att det är åttiotal, ett ganska sjaskigt sådant men ändå hyfsat modernt, med spadar som var både lättare och fulare. Nitton år tidigare föll hursomhelst Stevens morbror, som då själv var tolv år gammal, offer för en seriemördare, och hans kropp återfanns aldrig. Mördaren är i fängelse, men Stevens familj är fortfarande påtagligt märkt av händelsen: hans mormor är sur och grinig, hans mamma glädjelös och irriterad. Steven själv är en sån där pojke som alltid har tråkigast smörgåsar med sig till skolan och vars kläder ofta luktar fukt. Han är också mycket allvarlig och fundersam, och han tror att om han hittar sin morbrors kropp så kommer hans familj att må bättre.

Men det finns en hel hed att gräva på och Steven har misslyckats länge. Det är då han kommer på att han ska skriva och fråga den person som borde veta: mördaren Arnold Avery. De inleder en kodad brevkonversation där Avery gör sitt bästa för att överlista Steven och utnyttja den situation han ställs inför. Steven inser inte faran av att brevväxla med en psykopat, men långsamt går den upp för honom.

Belinda Bauer har verkligen förmågan att skapa stämningar, och man invaggas tämligen omgående i en obehaglig stämning när man läser Mörk jord. Boken frossar inte i morbida detaljer och den bygger inte på att en okänd mördare ska avslöjas, istället är det obönhörligheten i Stevens dystra situation som griper tag. Hans liv känns så hopplöst ensamt, han är så utlämnad åt tillvarons nycker och sakernas tillstånd, och hans hopp om att ett tjugo år gammalt lik ska få hans mamma och mormor att tycka om honom är hjärtskärande. Det som gör det ännu värre är att man som läsare, i och med att man följer historien ur hans synvinkel, verkligen ser hur klok och tänkande han är. Man får lust att ruska om gestalterna omkring honom, vill få dem att förstå.

Bauer fångar situationer otroligt väl, som den där Steven efter att ha fått beröm i skolan inser att han är bra på att skriva fina brev – en av de få saker han någonsin fått beröm för. Hans relation till den yngre brodern, som präglas av avund och irritation, men som i en hotande situation vänds till ansvar och kärlek, är också väldigt väl beskriven.

Jag har svårare för beskrivningen av Arnold Avery. Också honom får vi följa inifrån, och han är en fullständigt vidrig typ – en man som sedan barnsben njutit av att plåga andra, som inte känner någon ånger, som går beräknande och lustfylld genom livet. Det är inte ett onyanserat porträtt, Avery har en fullständig personlighet med många olika egenskaper, men alla är de otrevliga och ingen av hans tankar ens snuddar vid något man skulle kunna kalla gott. Det är väl skildrat, men jag vill ändå tro att ytterst få personer är så onda. Men om man köper det, ser honom som en människa som utgår från en helt annan startpunkt än de flesta av oss och uifrån den gör andra moraliska ställningstaganden, så finns det inte mycket att klaga på i Mörk jord.

Similar Posts:

• Nervigt när barn försvinner från de brittiska hedarna
• Till er som inte läser deckare och alla oss andra
• Stolthet och fördom
• Ängslan, mod, småsyskon och getingar
• Ett misslyckat midvinterblot