På senare år har asiatisk kultur och estetik fascinerat inte bara mig, utan stora delar av västvärlden som har tagit emot asiatisk (främst japansk) film- och serietidningskultur med öppna armar: t.ex. i form av brutalt vackra actionsagor på film, hisnande skräckfilmer, manga och anime o.s.v.

Så, vad har denna kinesiska diktsamling att tillföra i denna strida flod av asiatisk kulturinvasion? En hel del, skulle jag vilja säga efter att ha läst Lek för själar.

Bei Dao är för mig en ny, och mycket angenäm bekantskap. I och med denna diktsamling finns alla hans hittills publicerade dikter utgivna i svensk tolkning. Bei Dao föddes 1949 i Kina och började skriva poesi på 1970-talet. Men det var först 1979, några år efter kulturrevolutionen som han kunde börja publicera sina dikter. Efter massakern på Himmelska Fridens torg den 4 juni 1989 har han tvingats leva i exil. Han lever numera i USA.

Jag läser Bei Daos dikter till största del helt utan att tänka på den historiska och politiska kontext som tornar upp sig som en mörkt skuggad bakgrund i hans liv och fosterland. Och det fungerar alldeles utmärkt. Det politiska temat framträder inte särskilt övertydligt, om man inte väljer att läsa dikterna med politiskt färgade läsglasögon.

Lek för själar innehåller 111 sidor vacker och osentimental poesi. Nästan alla dikter omfattar en sida. Det är en annorlunda diktsamling, i positiv bemärkelse. Till varje dikt får man såväl det kinesiska originalet på en egen sida som den svenska tolkningen på en annan. De kinesiska tecknen utgör en estetisk skönhet och är roliga att betrakta, även för oss som inte behärskar ett ord kinesiska. Översättningen verkar fungera bra. Jag hakar åtminstone inte upp mig på några språkliga tokigheter.

Om jag ska försöka placera Bei Dao i något fack, med förenklad etikettering skulle jag kalla honom en kinesisk Tranströmer. Fascinerande bilder och spännande, välavvägda metaforer vävs in i varandra på ett effektfullt sätt. Ibland är de smått surrealistiska och de ställer rätt höga krav på läsaren. Dock ska man inte låta sig gå i den fälla som jag kan komma på mig själv med att göra när jag läser. Nämligen: man ska inte alltid försöka förstå och begripa poesin.

Poesi kan bara få vara. Låt den flyta fritt in i dig! Det är när jag gör detta som Bei Daos dikter fungerar som bäst. Orden och bilderna rinner in i mig som en frisk vårflod och jag känner mig berörd, samtidigt berikad och begeistrad:

saxofonsolot
väver regnet till natt
lampskenet vävs till ett tempel

Dikterna påminner lite om haikudikter på det sätt att de är lugna, tillbakalutade och insiktsfullt betraktande. Det känns som en speciell, asiatisk och visdomlig ton infinner sig. Språket är lekfullt, originellt och vackert. Dikterna är ofta tankeväckande och behandlar skilda ämnen som historia, ursprung, avsked, ensamhet.

Framför allt tar många dikter upp människornas existens, samt vikten av kommunikation i det rollspel som vi alla ingår i. Och möjligheterna till rollbyte som vi har, samtidigt som vi kan klara av att spela flera roller samtidigt. Bei Dao tar bl.a. upp konstellationer som aktör–regissör-publik, elev-lärare, författare-läsare, avsändare-adressat:

jag vet att i morgon bitti
väntar reparatören i portgången
han har sitt landskap med sig
när porten öppnas byter han plats med mig
och vandrar in i boken

Tidsperspektivet är intressant placerat i fokus av många av dikterna – det alltid undflyende nuet kontrasteras mot det redan förflutna:

en fjäril svävar över
historiens väldiga mummel
jag älskar detta ögonblick
lik en tvättlina som sträcks mot det förgångna
och den stormiga morgondagen

Generationsbyten, sorger och lärdomar passerar oundvikligen, men det viktigaste är ständigt språket och att kommunikation uppstår.

I dikterna passerar dessutom gamla välbekanta symboler som himlakroppar, väder och natur i nya fräscha poetiska dräkter. Många dikter är metapoetiska – d.v.s. dikter som handlar om poesi och författande:

att börja på en ny strof
är som att dra ut en skrivbordslåda utan drömmar
alla springor fylls
med kärleksaktens andetag

Det är dikter som är öppna, dikter som lämnar mycket till mig som läsare. Jag blir som läsare medskapare. Bildspråket är som ett imponerande och överraskande kinesiskt fyrverkeri, där det hela tiden känns som om bilderna verkligen innehåller mening och substans och inte bara tomma, snygga och coola skal. Språket är lätt att läsa, men om man vill ha tydliga budskap eller enkla svar så bör man leta någon annanstans. Man kastas från ett perspektiv till ett annat i en och samma dikt. Detta är också det enda som drar ner betyget något – nämligen att det ibland blir lite svårt att hänga med i svängarna. Kasten blir lite väl tvära vid några enstaka tillfällen och då blir poesin spretig, osammanhängande och svår att ta till sig. Man kan då inte rå för att man frågar sig vad som egentligen menas. Diktsamlingen tappar lite av sin rapphet och planar ut lite mot slutet, men håller i övrigt imponerande hög klass.

Om man, som undertecknad, gillar Tranströmer och Öijer kan man med stor sannolikhet finna stor behållning även hos Bei Dao. Om man däremot önskar mer direkt och lättolkad poesi, fri från metaforer och bilder så ska man hålla sig borta. Det här är ett galet uppfriskande rus. Luta dig tillbaka och njut av åkturen!

Similar Posts:

• Poesi für alle
• En gång till?
• Dikt värd översättning
• Kartriterskan och alla känslorna på en och samma gång
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin