Det började med Star Trek, egentligen. Jag håller på och ser Star Trek för första gången (jag är just nu i slutet av Next Generation, så jag har några serier kvar att beta av), och hur det var så upptäckte jag att Mattel gjort en Uhura-barbie. Jag suktade, precis som jag gjorde efter den där Sindy-dockan i sin oerhört rosa och glittriga klänning som jag uppfattade som vansinnigt vacker när jag var liten. Uhura är bara så cool.

Trots att hon har en ganska undanskymd roll i serien (och här pratar vi original-Star Trek, 1966 – 69), där Uhura framför allt fungerar som någon sorts rymdskeppets växeltelefonist, så spelar Nichelle Nichols henne så, att jag har en stark känsla av att Uhura hade kunnat leda serien om de bara låtit henne.

Bakom kulisserna-historien är också intressant. Nichols kan till exempel berätta om hur hon tänkt hoppa av serien efter första säsongen, men blev övertalad om att hennes närvaro som svart kvinna på Enterprise var värd att hålla fast vid – av ingen mindre än Martin Luther King. Hon blev också den ena parten i vad som ska vara tv-historiens första ”rasblandade” kyss, och som tog sig förbi studiocensuren genom en hel del list och knasighet från motspelaren Bill Shatners sida.

I alla fall. Eftersom jag är vuxen och bestämmer över mina egna pengar landade den där Uhura-dockan ganska snart hemma hos mig, och nu hade jag upptäckt en värld av samlarobjekt. Visst utgörs Barbie-produktionen fortfarande till stor del av de där högarna av rosa plast som jag lärt mig att rynka på näsan åt som feminist, men det finns andra sidor. Jag ska inte romantisera de sidorna heller – det här är en kommersiell produkt. Det som skapas är väl det som efterfrågas och säljer.

Samtidigt har det hänt en hel del på modedocksmarknaden. Barbiebolaget Mattel lägger numera stor vikt vid firandet av kvinnodagen och Black History Month. Man har gjort en serie av ”inspirerande kvinnor” genom historien, och reviderat Barbies utseende så att hon numera finns i olika kroppstyper, hudfärger och hårtyper. Och ja, det där är med Barbie-mått mätt. De är fortfarande allihop väldigt söta och smala. Ändå blir jag märkligt glad av deras lite större lår och nya frisyrer.

Nå, den där barnsliga förtjusningen är en del av det. Innan jag, som tonåring och ung vuxen, lärde mig att avsky Barbie så hade jag ju Barbie-dockor, och jag hade roligt med dem. Jag försökte sy egna kläder (fast standardlösningen var en strumpa med hål för huvud och armar) och jag iscensatte berättelser som fascinerade mig. Blev jag också påverkad av ett skevt ideal för hur kvinnor ska se ut? Det blev jag säkert – hur det nu ska gå att urskilja just Barbies eventuella påverkan från den av resten av samhället?

Dockan speglar ju sin tid, och här vill jag tro att mitt intresse har en annan sida också. Jag är trots allt historiker med inriktning mot populärkultur. Jag är mindre intresserad av att döma ut ett fenomen än av att försöka förstå det, och Barbie väcker uppenbarligen starka känslor hos många. Såklart, eftersom dockan och bilderna av henne är så oerhört spridda. Hon fyllde 60 år förra året. Den första Barbie-dockan lanserades 1959.

Ruth Handler, gift med Elliot Handler som utgör den andra stavelsen i företagsnamnet Mattel, fick idén till dockan från sin dotters lek med klippdockor. Klippdockorna hade något som de flesta dockor under 1900-talets första hälft saknade. Då var det babydockor som dominerade, och skulle lära flickor att deras främsta uppgift var att vara hemma och ta hand om barnen.

Barbie, å sin sida, var en modern kvinna, med lika emfas på modern och kvinna. Hon kunde ständigt omvandlas, pröva nya uttryck och inte minst yrkesroller. Under 1960-talet var några favoriter såklart flygvärdinna, sjuksköterska, lärare och astronaut. Nutida Barbie-dockor finns bland annat som spelutvecklare, robotprogrammerare, domare och forskare, och numera alltid med olika etniciteter att välja bland.

1968 fick Barbie-dockan sin första svarta kompis, Christie, och 1980 kom den första svarta docka som faktiskt kallades Barbie. Det låter kanske sent, men när musikvideokanalen MTV lanserades 1981 tog det dem över ett år att få med någon svart artists video. 2017 kom för övrigt den första Barbie-dockan med hijab, en Inspiring Women-docka (eller ”Shero”, som de också kallas), som föreställer den amerikanska OS-fäktaren Ibtihaj Muhammad.

Eftersom jag har den stora turen att arbeta på ett ställe, ett lite folkbibliotek, med stort vett att ta vara på sina medarbetares kreativitet, kunde jag snabbt omsätta det här nyvunna (eller återvunna) intresset i en liten utställning där. Det blev ganska snart uppenbart att Barbie fortfarande är en företeelse som väcker känslor, allt från varm nostalgi till förfäran och avsky, och jag har stor förståelse för båda.

Nu hörde jag aldrig till dem som petade sönder sina barbies, skalperade dem eller grävde ner dem i trädgården. Det är, har jag förstått, inte helt ovanligt, och känns som en ganska sund reaktion på dockans trots allt uppenbara krav på kvinnlighet. Det råder ingen tvekan om att Barbie är en del av och speglar ett på många sätt osunt samhälle, inte bara med sina orimliga kroppsmått, utan också med sin påtagliga konsumism.

Men hon speglar det; hon är trots allt inte dess upphov. Hon är en leksak, en symbol och en projektionsyta. Hon kan vara astronaut på förmiddagen och USA:s första kvinnliga president på eftermiddagen. Och, handen på hjärtat, vem skulle inte vilja kunna vara det?

Similar Posts:

• Barbie presenterar arkitektur
• Den allvarsamma leken
• Att göra en kvinna
• Hur känner du igen dig i tiden som går?
• Bli med barn och bli gift

Efter mer än 50 år i Sverige är Barbie still going strong. Som leksak, samlarobjekt, kulturyttring, ikon. Hon är ett levande begrepp som lockar och intresserar, retar och irriterar. Barbie är både lustfylld nostalgikick och problematiserat samhällsfenomen. Hon är tidlös. Det ligger i hennes natur, som världens genom tiderna mest säljande leksak.

Om jag inte varit särskilt intresserad eller insatt tidigare så blir jag det när jag läser den här boken. Med stort engagemang skriver Lotta Malmstedt Barbies historia, främst ur ett svenskt perspektiv. Här återges kampen om vem som hade rätt att sälja denna eftertraktade docka och hur man med smarta marknadsföringsknep skapade ett ha-begär kring både dockan och alla tillbehör.

Historiken är rikligt illustrerad med tidningsurklipp ur samtida tidningar. Ett urklipp ur Allers från 1966 visar en bild av Mona Andersson, senare Sahlin, som

är en riktig ordförande fast hon ännu går i småklasserna. Mona Andersson i Nacka blev den första Barbieklubbordföranden i Sverige eftersom det var hon och hennes sju lekkamrater som bildade den första inregistrerade klubben.

Barbie betraktas ofta som en leksak med tveksamma ideal. För vuxen, för smal, för yppig och för passiv. Men att vara ordförande i en Barbie-klubb som barn kanske kan vara bra för karriären? Kreativiteten har också blomstrat i Barbies spår och många vittnar om att de skapat egna kläder till sin Barbie.

Men det finns förstås också en hel del tveksamma detaljer i den här leksakshistorien. Marknadsföringstekniken är säkert sju resor värre idag, men det som slår mig här är att alla så aningslöst verkar ha spelat med i marknadsföringen. Men sådant är väl alltid lättare att se i backspegeln förstås?

Bokens andra del är en road-trip med en tillbakablick i 1960-talets Sverige genom dess arkitektur. Fotografen Hans Jonsson har fotograferat Barbie, Midge och Ken i tidstypiska kreationer framför mer eller mindre kända svenska byggnader från 1960-talet. Varje bild ackompanjeras av en kortare text om byggnadsverkets i fråga och blir därför samtidigt en arkitekturhistoria. Tillsammans med de tidstypiska kläderna på Barbie med vänner så känns det som bilderna är tagna då, trots att de är tagna idag. Det är snyggt och roligt. Och lärorikt.

Similar Posts:

• Barbie – lockande, livsfarlig leksaksvärld?
• Arkitektur för kaffebordet.
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• GOTT NYTT LÄSÅR 2013!
• Sverige – en grå novemberdag?

En av de största förtjänsterna med boken är att det är så enkelt när det väl blir av. Kenta följer efter tjejerna och spanar, och plötsligt får han bara vara med. Hela boken är uppbyggd på ett lätt sätt, många gånger är viljor och problem outtalade men man förstår ändå. Det är ett infekterat område, genus, och det gäller att gå varsamt fram. Det gör Lindenbaum. Kanske väl varsamt? Kritiker har klagat på att Kenta inte egentligen är någon ”tjejkille” utan är bra på fotboll och har killiga kläder samtidigt som han vill leka med dockor. Men det känns som en futtig invändning. Möjligen kan man invända lite mot den idylliska avslutningen, där alla barnen plötsligt leker både tjej- och killekar. Men varför skulle det egentligen vara så omöjligt? Klagar man på det orealistiska i ett sånt scenario har man ju gett upp på förhand.

Lindenbaums bilder säger som vanligt lika mycket som den pregnanta texten. Det är tablåer över dagisliv, där man lätt ser även på färgerna vilka avdelningar som är killarnas och vilka som är tjejernas. Tjejerna har blommiga kläder i olika färger, killarna har enfärgat; blått, grönt, grått. Texten kommenterar aldrig de olikheter som är uppenbara i bilderna, avstår från att döma men visar tydligt på hur uppdelad tillvaron är på förskolan beroende på vilket kön man tillhör. Fröken är välvilligt frånvarande, sticker emellan med ett ”Nä men, ojsan pojkar. Nu gör vi något annat” när killarna brottas som värst men är egentligen osynlig boken igenom. Det är en barnens egen värld som skildras, med konversationer som ibland är väldigt roliga. ”Ska jag kniva dig med laserkniven!” skriker ett barn. ”Fast då ville dom inte bada mer, så då åkte dom bussen”, säger ett annat. Det är tyvärr inte svårt att gissa vem som är av vilket kön.

Similar Posts:

• Barbie – lockande, livsfarlig leksaksvärld?
• Att ha och inte ha
• Är Gittan en ö?
• Med fantasins ständiga rörelse
• Hej å hå, häng på