Är det här en deckare? Kommer de älskandes hemlighet (”experimentet”) att leda till uppgörelser med våld och död i förlängning? Bekännelserna i början verkar vara ohyggliga. Ett skruvstäd som binder två samman för livet. Eller? Kanske inte alls så.

Boken är indelad i tre berättelser i en obestämd tillbakablick. Den första är Pietros, en gymnasielärare i Rom som berättar om sitt liv. Som ung lärare inledde han ett passionerat förhållande med sin före detta studerande: den livfulla, starka, begåvade Teresa. Det sinnliga förhållandet tar slut utan större dramatik men innan förbinder de sig, på hennes bevåg, att dela sin skamligaste hemlighet. Teresa försvinner till Amerika där hon gör akademisk karriär. Pietro skriver kritiskt om skolan och förespråkar en ”vänlighetens och empatins pedagogik”. Han gör sig ett namn tack vare kontakter och hårt arbete. Samtidigt bildar han familj med Nadia, en gymnasielärare i matematik som avstår en forskarkarriär, olik Teresa som hon är.

Den andra berättelsen utspelar sig långt fram i tiden och här följer vi Pietro genom dottern Emmas tankeflöde. Hon kämpar för att hennes far – den uppburne pedagogen – ska tilldelas en värderad medalj av den italienske presidenten.

Därefter träder Teresa fram – som berättare i tredje delen – kontaktad av Emma. Teresa ska nu, som ett internationellt ”monument över akademisk karriär”, ge sitt stöd för utmärkelsen till sin gymnasielärare i tiderna. Och älskare.

Som läsare vet man mer om dem än vad de vet om sig själva – men vad är det man inte vet? Vad är den farliga och skamliga hemligheten? Den som den perfekte Pietro Vella ägnat ett helt liv åt att bemästra i pedagogikens tjänst. Vilken roll spelar Nadia? Också hon med hemligheter. Vad är det med Teresa, en gammal, ensam kvinna som egentligen avskyr både far och dotter?

Boken liknar mycket Starnones två tidigare romaner översatta till svenska, Band och Väsen. Intrigen skildras ur olika perspektiv och tid. Tematiskt går här igen klassresan, sinnligheten, barndomslandet, bildningsresan och ordens makt. Något som jag uppfattar som starkt italienskt: barndomens fattigkvarter, svagheten för det sköna, den klara introspektionen och språkets makt. Mycket sammanfaller med innehållet i till exempel Elena Ferrantes Neapelkvartett. Länge spekulerades det att Starnone tillsammans med sin fru ligger bakom pseudonymen Ferrante. Men här finns också något av sensualismen, lurendrejeriet i till exempel Boccaccios Decamerone från 1300-talet. Och en bauta pendang förstås till Augustinus Bekännelser från 300-talet om synd och skuld, rastlöshet och osäkerhet.

En liten rik roman. Vad är det farliga? Och risken med att bekänna? Vill någon ens ha vår bekännelse? Vilka rädslor driver oss? Kanske allt bara bleknar bort med tiden, som trollen i solen? Kanske allt (bara) är ord?

Similar Posts:

• Charmig italiensk bok, inte mer
• Äktenskapliga band
• Verklighetstrogen skildring om utsatta unga
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Segt om ett äktenskap i stå

Livstid är en bok om livsval. Och vår ständiga strävan under vår livstid efter det vi mycket sällan når. Jag jobbade som parkarbetare på sommarlovet när jag gick i högstadiet. Vad jag minns, och återkommer ständigt till i tanken, var två äldre kvinnor som arbetat hela sina liv inom parkförvaltningen. Varje morgon när vi kom ut konstaterade ibland den ena, ibland den andra – med blicken riktad mot himlen – att ”det blir nog nåt…”. Ett vardagligt mantra klockan sju på morgonen. Jag förstod inte då vad detta ”något” syftades på, men under min tid där upplevde jag aldrig att det någonsin blev ”nåt”. Mycket märkligt. För egentligen blir det ju något hela tiden. Utifrån en livstid är detta faktiskt en mycket vacker tanke.

Det är svårt för en välkänd professor i idéhistoria att bli av med sin akademiska pondus. Jag läste idéhistoria två terminer på Göteborgs universitet. Första dagen mötte jag Sven-Eric Liedman. Var försenad och vilse, Liedman hjälpte mig rätt. En ödmjuk och snäll liten gubbe, i stor kontrast till den bild jag fick i min läsning av Från Platon till kommunismens fall. I den såg jag framför mig en mycket allvarsam professor, djupt försjunken i sitt arbete och socialt akademiskt skadad. Den bilden blev mer nykter efter det mötet.

Professor i idéhistoria. En liten gubbe med stor historisk kunskap om kunskap. Liedman inleder boken med att konstatera att han nyligen fått barnbarnsbarn. Gammelmorfar Liedman.

Det låter nästan bibliskt.

Han är en väldigt skicklig berättare. Men samtidigt djupt skolad i det akademiska, varvid hans personliga reflektioner känns mindre intressanta. Hans prosa är välskriven och lättläst. Kanske underskattar han sin läsarkrets något, kanske underskattar han sin samtid. Visst, språklig perfektion, men de mest personliga delarna stör helhetsintrycket och blir trots sitt lilla omfång – ibland långtråkiga.

Men Sven-Eric Liedmans essäsamling är en vilande bok, fylld av små historiska inblickar i kända och okända människors tankar, livsval och sökande under sin livstid. Som Søren Aabye Kierkegaards motsägelsefulla filosofi, som utmärker sig starkt i hans livsval; ett inte helt konsekvent liv – hans brott mot sitt samtida Danmark, mot den rådande filosofin och vetenskapen, mot religionen och kärleken.

Eller Christiane Vulpius, Johann Wolfgang von Goethes älskarinna som stannade kvar hos den själsligt hemlösa diktaren, trots all den skam detta val innebar i hennes samtid. Och prästen Erik Söderberg på skånska landsbygden där Liedman växte upp, som efter trettio år i Guds tjänst fick nog och drog till Stockholm för nyfunnen kärlek, lämnade sin fru och sitt liv i ordning och välstånd samt en gedigen konst- och boksamling. För kärleken. Han dog strax efter detta val. Inte alla livsval – i Söderbergs fall ett skamligt brott mot den religion han tidigare personifierat – leder oss till något konstruktivt.

En livstid, en samtid och livsval.

Men essäerna visar också vårt mänskliga förhållande till livets konstanter: en livstid och en besynnerlig död, tidens gång och livets ”inte än” och ”aldrig mer”. Tankar som genom historien alltid funnits obesvarade. Vi har systematiserat tiden: rent konkret räknar klockan ned vår tid kvar som varelser. För 1600 år sedan levde Augustinus, en människa som också bröt mot sin samtid genom att lämna sitt hemland och ge sig ut på havet mot det okända, vilket Liedman tar fasta på i boken. Augustinus skriver såhär:

Vad är alltså tid? Om ingen frågar mig, så vet jag; men om någon frågar och jag vill förklara, så vet jag inte.

Liedmans tankar om tiden är att den är självklar: vi lär oss som barn att det tar tid att laga mat, vi väntar otåligt. Men om tiden som fenomen vet vi ingenting. Vi har påtvingats en viss tid på jorden, en livstid. Men det innebär också att vi har ett slut. Ett livsslut, döden. Om den vet vi inte mycket mer än möjligtvis alla lugnande sagor om efterliv. Som när Sokrates, dömd till döden – utbrister en skål till det mänskliga, sin sista sanning med giftbägaren i högra handen:

Nej, nu är det dags att gå, jag till döden, ni till livet. Vilken väg som är bäst är okänt för alla utom för guden.

Ett ögonblick i en människa vilse som du och jag inför det oundvikliga i livet. Han valde att dö för sin övertygelse. Utan denna martyrdöd skulle filosofin se annorlunda ut. Utan detta martyrskap skulle han förmodligen inte ens anses som den västerländska filosofins grundare. Eftersom Platons utgångspunkt när han nedtecknade Sokrates försvarstal var en affektiv strävan att visa vem (och vad) man egentligen dömt till döden.

Döden är en stor del av livet. Större än vi vill göra sken av. Livet är en enda stor bearbetning av ett predestinerat slut. Om detta vet Sven-Eric Liedman, Sokrates och Kierkegaard lika lite som vi. Döden är brutal, därför kan vi sällan acceptera ett slut som ett slut.

Liedmans essäer är fint sammanvävda och berättelserna återkopplas vilket ger en vilande och sympatisk läsning. Läsning om människor som i sina val i livet trotsat eller strävat emot sin samtid. Det är just själva brottet som är temat i boken och som blir centralt i varje essä. Detta brott är även en ingång i Liedmans samhällskritik och det är först nu hans personliga tankar blir intressanta.

Själv skrev jag en punklåt en gång vars sista vers berör Liedmans begrepp och tematik.

”Ett liv
Tills död
En samtid, nej en livstid
Du sitter här på livstid!
Cyniskt kontrollerad
Det är bra”

Min ingång var förmodligen att jag upplevde att många intellektuella utvecklats till cyniker. Helt enkelt gett upp. Vilket är en feg och lat lindring. Ett bevis på att man kanske inte är särskilt intellektuell.

Men Liedman har inte gett upp, långt därifrån:

Verklig frihet i ett kapitalistiskt samhälle är att ha så pass mycket pengar och så begränsade behov att ekonomin inte blir ett bekymmer. Då kan du ägna dina livsval den tid de är värda.
”Är värda.” Det låter som en ekonomisk kalkyl. Men det får det inte vara. Vi måste återerövra språket från ekonomerna.
Livet, livstiden är det enda vi verkligen har. Varor kostar något, liv har ett värde. I valfrihetens samhälle är valen påbjudna, alltså tvång. /…/ Godtycke är inte frihet. ”Gör vad du vill, skit i andra:”
Du har alltså inte upptäckt att också du är en annan – för de andra.

Vi människor gör val som bryter mot den rådande normen; oreflekterat eller fullt medvetet. Ett val som ibland kan kännas vardagligt, men blir till en vändpunkt, ett livsval, som styr livet mot något nytt. Alla gör vi val i livet som krossar det fundament vi har under oss. Ett livsval kan vara konstruktivt, en nödvändig förändring till det bättre – men det kan lika lätt leda oss in i destruktivitet.

Liedmans samhällskritik är ett personligt val. Han engagemang har kritiserats i akademiska kretsar varvid hans vetenskapliga trovärdighet ifrågasatts. Men det är hans val. Liedmans brott mot sin akademiska samtid. Beundransvärt, enligt mig.

Han menar att den valfrihet vi fått är reduktiv. Den ger sken av en frihet, men är egentligen en absurd ofrihet. Vi sätter värde i saker som vi anses behöva, vi som konsumenter får ett värde. Det vi producerar eller konsumerar styr människovärdet. Underklassen betraktas med den människosynen som i princip värdelösa.

Liedman vill återerövra begreppet ”värde” från ekonomerna, där människan, du och jag, har värde. Ett människovärde som inte mäts i konsumtion och pengar. Det gör han genom att visa hur olika människor gjort val i livet, utifrån de förutsättningar deras samtid erbjudit och vidare hur deras val brutit mot det etablerade rådande, och därmed utmanat samtiden.

Underifrån och lite utanför vill Liedman bara konstatera:

Ordet livstid låter tungt: som livstids fängelse.
Och visst är vi fångar i den tillvaro till vilken vi föddes utan att ha blivit tillfrågade.
Men vi är också fria att försöka skapa något meningsfullt av åren på jorden.

Livstiden är allt vi har. Före livstiden finns vi inte och efter den – nej.

En vacker samling essäer som framför allt är fruktansvärt intressanta och givande, med några få undantag. Gammelmorfar liksom… Men som ger smak av eftertänksamhet och samhällsengagemang. Sånt gillar jag.

En klart läsvärd liten bok.

Similar Posts:

• Marx för 2000-talet
• Blir du lönsam, lille vän?
• Politisk idéhistoria som fastnar
• När filosofi var ett sätt att leva
• Håller vi på att sälja ut själva demokratin?