Annika Ruth Persson är kanske mest känd för Augustnominerade ungdomsromanen Du och jag, Marie Curie. Med Är klänningar farliga? Om homosexuella, bisexuella och transpersoner har hon petat ihop en fackbok i lättlästtappning som får mig att omvärdera hela konceptet.

Okej, jag har kanske inte direkt läst ett lättlästbok förut. Men är de inte liksom till för läsare som inte klarar av ”riktiga” böcker? Här får emellertid LL-förlagets slogan ”Vi skriver så folk förstår” en mycket vidare innebörd. Det kanske faktiskt inte är mer komplicerat än så här?

Lyssna till exempel på det här, svaret på frågan ”Vad gillar homosexuella, bisexuella och transpersoner att göra när de kelar och har sex med varandra?” – en väldigt explicit fråga som nog skulle få många att rygga en smula – men:

Det är olika förstås.
Kel och sex är att gotta sig med hud och mun och händer
och kön och öron och tår.
Det är människor som luktar, smakar, känner på varandra,
lyssnar på varandras andetag och hjärtslag,
ser varandra bli upphetsade och njuta.

Man får prova hur man gillar att göra.

Ganska klockrent faktiskt.

Som synes är texten uppdelad i kortare rader med ojämn högerkant, lite som en dikt. Och det tar den inte skada av. Tillsammans med Terese Oliws och Sanna Lindströms teckning skapar de avskalade meningarna en sort nyenkelhet som kan kännas både humoristisk och uppfräschande.

Mellan faktadelarna får vi träffa en mängd människor som berättar om sin tillvaro. Läderbögen Micke, Erika som är gift med Ulrika och helst bär kostym och slips, Claes som ibland vill vara Sara, Leo som har bytt kön, Arawn som inte vill behöva välja och Stig som minns när bögar jagades av polisen, till exempel. Olika, vardagliga individer.

För i slutänden är det väl inte mer komplicerat än så.

Similar Posts:

• Auschwitz och den stora kärleken
• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Om kärlek och identitet som får plats
• Här är den slutligen: the gay agenda!
• En hyllning till de som vågat vara besvärliga

Sedan kom Du och jag, Marie Curie. Som vinnande koncept är den skriven i omväxlande berättande dåtid och huvudpersonen Jennys dagboksanteckningar (rapporter till idolen Marie Curie). Från att ha rört sig mestadels kring fotboll och naturvetenskap blir hennes tankar alltmer inriktade på en person: Filippa, förförerskan.

Man får följa en stormig tid som kan antas vara ganska typiskt för någon i uppväxtåren. Själv tänker jag dock minst ett hundratal gånger: "var är mina gamla dagböcker? Var jag verkligen såhär när jag bara var femton!?"

Oavsett om man kommit ut ur garderoben redan vid femton eller ej, så finns här något som alla kan känna igen: Upptäckten av att det finns något utanför mammas gata, irritationen på föräldrarna, ångesten över att inte passa in, funderingar på hur man ska närma sig någon. Här finns brorsan som du alltid önskat dig, det perfekta sexet, självmordstankarna och åttiotalsnostalgin.

Annika Ruth Perssons språk är tydligt men hon tråkar inte ut; går vidare utan att älta onödiga detaljer. Visst kan man kalla det alltför lättsmält, men hallå, det är en ungdomsbok!

Det är en så märklig känsla att "vara där" igen. Att fullkomligt sugas in i en bok utan att kunna hindra det. Jag svävar på små moln, jag ler mot jorden. Sedan kommer dysterpassagen, ingenting är värt att leva för, knappt ens läsningen av den här boken. Jag gråter med Jenny, känner mig lika fel och fåning som hon.

När det plötsligt tar slut är det precis så tomt som det ska vara, inget happy end, ingen jordens undergång, bara stillhet … och ett litet svävande frågetecken.

Similar Posts:

• ABC i HBT
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats
• Katharsis genom Oates
• Lång väntan på
• Trivsamt