För berättaren i Leo Tolstojs Kreutzersonaten återger Pozdnysjev genom natten och dunkandet från rälsen sin historia: hur han förälskade sig, gifte sig, bildade familj och slutligen mördade sin hustru. Det blir en intensiv och febrig monolog, närmast en pamflett, riktad mot samtidens syn på kärlek och äktenskap – tankar som å ena sidan ska ligga Tolstojs egna nära, å andra sidan placeras i mördarens mun.

Uppriktigt sagt är det nog den dubbeltydigheten som gör romanen fascinerande. Utan den vore den en smula tröttsam, förd i sitt höga tonläge, nästan från början till slut fylld av indignerade utrop, ångestfulla suckar och nervöst vankande bara avbrutet av det upprepade intaget av starkt te. Han är rätt mycket drama queen här, Tolstoj, måste jag säga.

Vad som emellertid också är slående är hur påtagligt Kreutzersonaten ingår i en större europeisk debatt om äktenskap och sexualmoral som fördes vid den här tiden – i Norden av bland andra Henrik Ibsen, Anne Charlotte Leffler, Alfhild Agrell, Victoria Benedictsson och August Strindberg. Av dessa är det onekligen Strindbergs många utropstecken och kompromisslöshet som Tolstoj ligger närmast – frågan är nog om han inte till och med går om den med viss marginal.

Äktenskap är prostitution, kärlek en illusion, musik förledande och barn en olycka, läkarvetenskapen en vanföreställning och kvinnan på en gång slavdrivare och slav.

Det har redan gått så långt att folk blir galna och skjuter sig, och allt beror på det här. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Djuren har på känn att deras avkomma fortplantar deras art och här håller de sig till en viss lag. Det är bara människan som inte känner till det här och inte vill veta av det. Människan är bara intresserad av att skaffa sig så mycket njutning som möjligt. Och vem är då människan? Jo, naturens herre! Tänk på att djuren parar sig bara när de kan få avkomma, men den här eländige naturens herre – han parar sig alltid, när han behagar. Och inte nog med det! Han upphöjer denna sysselsättning för apor till skapelsens pärla, till kärlek. Och i den kärlekens namn, det vill säga i vidrighetens namn, fördärvar han – ja, vad? Jo, halva människosläktet. Kvinnorna som alla borde hjälpa till att föra mänskligheten fram mot sanning och lycka – dem gör han inte till medhjälpare utan till sina fiender, allt för sin njutnings skull. Se bara vad det är som bromsar mänsklighetens framåtskridande överallt. Jo, kvinnorna. Och varför är de sådana? Jo, just på grund av det här.

Nu ska man förstås alltid vara försiktig med att sätta likhetstecken mellan författare och karaktärer, men visst är det fascinerande att en av världslitteraturens stora (med bland annat Krig och fred och Anna Karenina tryggt i bagaget), en tänkare och niobarnsfar, alls får ihop det här? Det är intressant att läsa, fast med någon slags skräckblandad förtjusning eller något i den stilen. Också förstås därför att sexualitet och könsroller nästan alltid tycks ha bekymrat och upptagit människor något så oerhört, inte minst kring förra sekelskiftets första kvinnoemancipatoriska våg.

På föreläsningar och i hörsalar befriar man kvinnan, men man betraktar henne som ett njutningsmedel. Lär henne, som vi har gjort, att betrakta sig själv på det viset, och hon kommer alltid att vara en lägre varelse. Antingen kommer hon med de eländiga läkarnas benägna bistånd att förhindra barnsbörd, det vill säga hon blir helt och hållet en hora och sjunker längre ner än till djurets nivå, hon blir ett ting, eller också blir hon, vad hon i de flesta fall är – psykiskt sjuk, hysterisk och olycklig, utan möjligheter till andlig utveckling.

Kreutzersonaten, skriver översättaren Lars Erik Blomqvist i sitt förord, var en bidragande orsak till att Tolstoj bannlystes av den rysk-ortodoxa kyrkan och förmodligen också en delanledning till att Tolstoj aldrig fick Nobelpriset i litteratur. I prisets begynnelse hade man ju en föreställning om att skönlitteratur skulle vara just skön och moraliskt högstående, och där funkade inte riktigt skandalomsusade texter som Kreutzersonaten.

Det gör den väl på sätt och vis fortfarande inte. Den är lite förskräcklig, faktiskt. Fast man ska läsa lite förskräckligheter ibland, tycker jag.

Similar Posts:

• En könsideologisk semesterflirt
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• I skuggan av döden
• Den äktenskapliga rävsaxen
• En förlorare i debatten

Hur kvinnor har definierats, åtråtts eller underkänts har länge stått i fokus för feministisk och genusvetenskaplig forskning. Kvinnlighetens konstruktioner har skärskådats, plockats isär och ifrågasatts – inte minst därför att föreställningarna om vad som är manligt och kvinnligt sett så olika ut under olika tider och i olika sammanhang. De manliga blickarna och rösterna fick med tiden också större konkurrens av kvinnors blickar och röster om vad det egna könet var eller borde vara.

Men kvinnor har naturligtvis också tyckt och tänkt om män. I antologin Kvinnorna gör mannen har en rad forskare undersökt just detta tänkande, tyckande och görande. Hur blir män och manlighet till inför kvinnors blickar? Det kan handla om klassiska feminister som Mary Wollstonecraft, vars mångskiftande mansbilder idéhistorikern Elisabeth Mansén skriver om, om kända författare som Selma Lagerlöf (Inger Littberger Caisou-Rousseau), Fredrika Bremer (Anna Bohlin) och Anne Charlotte Leffler (Claudia Lindén), men också om manlighet i Harlequin-romaner (Anja Hirdman) eller 1980-talets backlash i pressen (Helena Hill).

Tidsperspektivet sträcker sig från medeltid till nutid, och ämnena är som synes blandade, från finkultur till populärkultur och mediedebatt. Olika typer av texter dominerar starkt, även om det där med blickar återkommer i flera betydelser. Anu Lahtinen skriver om ”1500-talets adelsmän i kvinnliga släktingars ögon” och My Hellsing om Gustaf III:s hov sett ur hertiginnan Charlottes perspektiv. Deras material består av brev och dagboksanteckningar. Kristina Fjelkestam undersöker olika typer av manliga musor i romaner av Anne Charlotte Leffler, Ulla Bjerne och Katarina Kieri; Tommy Gustafsson skriver om en ”kvinna med makt att skapa manlighet”, filmregissören Karin Swanström, och Ann-Catrin Östman om hur den finska politikern Hedvig Gebhard formulerade manlighet i det tidiga 1900-talets kooperativa rörelse.

Antologin är indelad i fyra delar: Beundra, Bevaka, Bråka och Bilda. Det passerar ganska obemärkt och själv tenderar jag att föredra en enkelt kronologisk ordning. Inte desto mindre är det en av rubrikerna som fastnar: Bevaka. Särskilt Hills text, ”Jämställd men könlös. Kvinnors konstruktion av maskulinitet i svensk 1980-talspress”, gör mig förbannad, ledsen och … nyfiken på mer, antar jag. Ja, det är ju inte Hill jag blir arg på, hennes avhandling Befria mannen! står och stampar otåligt i min bokhylla och verkar jättespännande.

Men frustrationen ramlar över en från alla håll ur de texter hon citerar. Ingen tycks ha varit nöjd på 80-talet med tidigare decenniers försök att mjuka upp könsrollerna. Kvinnor gnäller över att männen blivit mesiga och osexiga. Män gnäller över att det ändå bara är skitstövlarna som får ligga (har vi hört den förut?). Biologism och särartstänkande slår klackarna i taket. Kände människor verkligen så? Var det media som av en eller annan anledning bestämt sig för att velourpappor var ute och primalvrålande finansvalpar inne? Vad är det egentligen som händer när vi benhårt bestämmer oss för att just den här varianten är ”naturlig” och evig?

Similar Posts:

• Manlighet i kris – redan då
• Teaterroller och livsroller
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Män som slår – eller inte

Stockholm är också kallt, trångt och hårt. Man kan fastna maskinernas hjul, fabrikens eller sina egna. Vad spelar det egentligen för roll? Det personliga är ju ändå politiskt! Alltså upp till kamp och till försvar för kvinnors rättigheter. Stora ord som ofta stannar där, blir inget mer. Vissa har förmågan att sätta dem i handling. En av dessa är Anne Charlotte. 1888 ger hon sig ut på en resa som kommer att ta henne kors och tvärs genom Europa ända ner till Nordafrika. Ursäkten: måste göra efterforskningar på plats för att kunna skriva klart sin roman, Sommarsagan. Sanningen: måste komma bort från ett kvävande och kärlekslöst äktenskap. Måste få skriva, uppleva kärlek, hitta sig själv!

Skrivet blir det. Och kärlek får hon uppleva. Hon möter män och i det sköna Italien möter hon Mannen. Men hittar sig själv? Nja…

Över hundra år och två världskrig senare gör Anne Charlotte Lefflers släkting, Tove Leffler, samma resa. Och skriver romanen Den kärleken. Hon går i sin släktings fotspår, vandrar gatorna, besöker platserna. Allt är sig likt. Allt är annorlunda.

Att läsa Den kärleken gör mig gott och ont. Det är omöjligt att förbli oberörd av detta människoöde, berättat flyhänt och vackert. Tempot är mjukt, långsamt, lagom. Precis som Anne Charlotte själv. Men detta är bara toppen av ett isberg. Djupt där nere, längst in blåser det orkaner. Anne Charlottes släpps ut och priset hon får betala är högt. Själv behåller Tove Leffler skickligt greppet om språket, orden. Och det är det som gör romanen så drabbande. Bortser man från typografin, som ger ett stökigt, för att inte säga direkt oredigerat intryck är detta är en mästerlig bok om livet om älskas och bli älskad. En bok om strävan efter att bli sann, erkänd och sedd. Och att inse att vägen dit kantas av kompromisser, svek och lögner. Växlingen mellan Anne Charlotte 1880-tal och Tove Lefflers 2009 känns nödvändig och aktuell. Dået och Nuet speglar sig i varandra, frågar: Vad har egentligen hänt och förändrats? Vi drömmer fortfarande om kärlek och framgång. Vi debatterar manligt/kvinnligt och det personliga är fortfarande lika poltiskt. Solen är densamma, men lyser nu på en ny generation.

Nuet är sålunda en alltför krank blekhet – ett ögonblick så genomskinligt att man kan undra om det ens existerar.

Similar Posts:

• Mördarens monolog
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Teaterroller och livsroller
• En könsideologisk semesterflirt

För den som vill ha en enkel ingång till 1880-talets kvinnliga författare och deras ämnen finns antologin Synd. Noveller från kvinnornas moderna genombrott att leta fram. Den rymmer tolv noveller av lika många författare, från Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler till mindre kända förmågor.

En del av novellerna är betydligt intressantare ur historisk synvinkel än ur strikt litterär. Fast personligen tycker jag nog att det som enbart är litterärt intressant inte direkt är intressant alls. Vad ska man ha sådant till? Vad hjälper det hur bra man skriver om man nu inte har någonting att säga, egentligen?

Med den inställningen blir 1880-talet ett mycket spännande decennium, eftersom man då både i skönlitteraturen och annorstädes just intresserade sig för samhället och människorna runt omkring sig. Det rymmer Synd en hel del av.

Ett par noveller föregriper faktiskt arbetarlitteraturen, som skulle få sin storhetstid framåt 1930-talet. I Vilma Lindhés ”Intet att giva” drömmer en utsliten ung sömmerska om att kunna köpa julklappar till sin familj och i Elin Améens ”Träldom” har en kvinna sparat i åratal för att kunna sluta sin själsmördande tjänst som sällskapsdam och ge sig ut i Europa – bara för att med självklarhet tvingas avstå hela beloppet för att täcka sin slarver till brorsas spelskulder. Ett alldeles särskilt omnämnande förtjänar Hilma Angered Strandbergs ”Nitälskan”, en liten skildring av maktkampen i en kustförsamling, där ”moral” bara blivit ett vapen i kampen att framhäva sig själv på andras bekostnad.

En helt annan miljö står Anne Charlotte Leffler för, med den roande, skandalomsusade ”Aurore Bunge” – mer om den novellen finns för övrigt att läsa i Claudia Lindéns efterskrift till nyutgåvan av Lefflers Kvinnlighet och erotik – om en uttråkad societetsdam som hittar sig själv under en enkel sommarvistelse i skärgården, blir på smällen med en fyrvaktare och måste giftas bort för pengar.

Äktenskap och sexualmoral hör inte förvånande till novellsamlingens vanligare teman. Alfhild Agrell och Augusta Braunerhielm skildrar olyckliga, otillfredsställda hustrur. Hos Amalia Fahlstedt är det mannen som genom äktenskapskonvenans och könsideal blir lika olycklig. Victoria Benedictssons ”Ur mörkret” är just en mörk, bitter uppgörelse med erfarenheten av att vara ”det andra könet”.

Hos Stella Kleve är den kvinnliga huvudkaraktären rent bokstavligt på väg att dö av sexuell frustration och även hos Amanda Kerfstedt och Gerda von Mickwitz får den sexuella dubbelmoralen förödande konsekvenser. ”Mässling” är titeln på von Mickwitz välskrivet sparsmakade novell. Det är också den officiella diagnos som ges novellens syfilissjuka unga hustru. Smittan har hon från sin make, med både dennes och husläkarens goda minne. De är bara intresserade av att hålla skenet uppe utåt.

Sådana ämnen kunde man förstås inte skriva om oemotsagd. Birgitta Neys korta förord berättar en del om kontroverserna. Andra kan anas genom den reservation från den ursprungliga utgivare som tagit med efter Kerfstedts ”Synd”. Denna utgivare ser sig föranledd att påminna författarinnan att ”Vitterheten får ej undandraga sig skyldigheten att behaga”:

Familjefaderns beteende i er skiss är verkligen så gement, att det väcker avsky och bör även väcka besinning. Hans gemenhet döljer sig under en mask av ömhet och fin litterär bildning och blir därigenom än mera vidrig. Men är väl en sådan gestalt i och för sig värdig en plats i dikten? Skall ej läsaren med rätta betacka sig för att jämväl i dikten behöva dras med det obehagliga, varav man har mer än nog i det levande livet?

I framkallandet av sådana protester ligger väl en del av storheten i 1880-talets litteratur, i själva omformandet av vad litteratur kunde syssla med. Författarna i Synd är en del av just detta, att våga föra upp brännande sociala frågor på dagordningen.

Similar Posts:

• Mördarens monolog
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?
• En kvinna, en resa, ett liv
• Och kvinnorna?

Det utforskar Anne Charlotte Leffler i Kvinnlighet och erotik, en 1800-talsutflykt till en förvånansvärt fräsch sedlighetsdebatt. Sexualitet och äktenskap stod ju på dagordningen som aldrig förr i slutet av 1800-talet och diskuterades inte minst av skönlitterära författare. Vad som skandaliserade dåtiden får kanske inte direkt oss att lyfta på ögonbrynen, men nog var somliga debattörer mer frispråkiga än man skulle kunna tro med vår bild av ”det viktorianska Sverige”. Kanske har de till och med något att säga vår sexdesillusionerade samtid?

Det Leffler förespråkar i Kvinnlighet och erotik är väl knappast Erica Jongs Isadora och ”det knapplösa knullet”, även om det finns klara paralleller. Att romanen väckte indignation framgår både av Lefflers efterord och i efterskriften av Claudia Lindén (som för övrigt är en fin guide till Lefflers författarskap). Här är det inte kärleken som ifrågasätts, men väl samhällets försök att tygla den i äktenskapliga bojor.

Kvinnlighet och erotik är en novell som blev roman. Eller rättare sagt, en novell och en roman, här sammanställda till en bok. I novellen från 1883 möter vi för första gången Alie och hennes äldre väninna och sambo fru Rode. Hem från äventyr i det koloniala Alger kommer så fru Rodes son Rikard, och det unga paret fattar ett visst tycke för varandra. När frieriet väl kommer vägrar Alie ändå att gifta sig med honom. Hon älskar honom, men tror inte att äktenskap kan göra dem lyckliga, och han tröstar sig snabbt med en docksöt liten hustru som inte ifrågasätter allting så förbannat.

När romanen, först utgiven 1890, börjar har det gått några år. Rikard och hans Aagot har en liten son och ett vackert hem. Ändå börjar hans dagar på riktigt först när han kliver upp till modern i lägenheten ovanför och får diskutera stort och smått med Alie.

Så blir Aagot sjuk och ordineras en längre resa till varmare breddgrader. Alie utses till hennes förkläde och reskamrat och de slår sig ner i Italien. Där uppvaktas Alie snart av en italiensk markis och arvtagare. Attraktion och så småningom kärlek uppstår och de båda inleder ett dömt förhållande.

Redan referatet avslöjar väl att här finns en hel del som verkligen andas gammal kärleksroman. Stämningen är melodramatisk, med konfrontationer och känslokast. Miljön är naturligtvis exotisk, liksom hjälten med tillhörande förhinder (hans adelssläkt kan bara acceptera en rik och adlig hustru som kan försörja de dyrbara palatsen). Men det är också ganska underhållande att följa de förhållandevis frigjorda svenska kvinnorna längs den exotiska Medelhavskusten en 70 år innan charter och ”svenska flicka” egentligen blev ett fenomen.

Leffler skapar en hjältinna som följer sitt hjärta – kroppsligen såväl som själsligen – utan att för den skull bli en tragisk hjältinna. Det är baske mig ganska exotiskt det också. Och även om romanintrigen har sina fjortiskvaliteter är karaktärerna, deras livsvillkor och resonemang intressanta. Rivalen Aagot, som mer blir väninna än rival, tecknas betydligt mer inkännande och nyanserat av författaren än av sin make. Både hon och maken känns nästan som de historiskt mest trovärdiga porträtten – ganska odramatiska och konventionella i sin halvdana hemtrevlighet. Däri ligger kanske också den verkliga tragedin, i han som inte ens kommer på tanken att en hustru kan vara en hel människa.

Similar Posts:

• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• Nu ska vi för i helvete ha det riktigt trevligt!
• Mördarens monolog
• Teaterroller och livsroller
• En kvinna, en resa, ett liv

Betänk bara en sådan sak som att en av teaterhistoriens kvinnliga drömroller är Shakespeares Ofelia – intressant förvisso, men också ett ganska enkelspårigt offer, och framför allt: en pytteliten roll.

Men det är väl bara så? Männen har haft makten och varit normen. Inte så mycket att göra åt och inte så konstigt att det inte finns fler intressanta scenhjältinnor? Fel. De finns.

Under andra hälften av 00-talet uppmärksammades kvinnliga dramatiker i flera olika projekt, bland annat Modärna kvinnor på Stockholms statsteater och Spetsprojektet på Riksteatern, Östgötateatern och Länsteatern i Örebro. I samband med uppsättningarna gav Rosenlarv förlag också ut spelade pjäser av Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff, Alfhild Agrell och Stina Aronson. Spets och Modärna kvinnor inbegrep för övrigt också utställningar och föreläsningar av forskare som Karin Johannisson, Yvonne Svanström, Ebba Witt-Brattström och Margareta Wirmark.

I vår kommer boken om projekten: vad som hände, varför det hände – och hur ska det gå sen? Hur uppstår en litterär kanon, varför har där varit så lite kvinnor och kan man förändra vilka författare som anses värda att uppmärksamma? Hur?

I antologin Är de här för att stanna nu? får vi möta initiativtagare, projektledare, regissörer, skådespelare och forskare inblandade i projekten. Många inslag är korta, bara snuddar vid något – Karin Johannisson bidrar till exempel med fyra och en halv rad – men själva viljan att låta många komma till tals är så fin. Här finns rundabordssamtal och föreställningsbilder och en mängd frågor som skickats ut till olika intressanta personer. Det är som en sympatisk ton, en öppenhet över hela boken. Dessutom en anda av folkbildning, med trevliga, lättillgängliga texter och litteraturlistor för vidare läsning.

Förutom de ovan nämnda författarna har Victoria Benedictsson och Ulla Isaksson ingått i projekten och till alla dessa dramatiker bjuds små nycklar som ger mersmak. Flera av dem spelades i betydligt större utsträckning än de manliga författare vi ofta förknippar med perioden. Publiktillströmning är nu inte allt, men visst är det märkligt hur den helt har kommit bort (till förmån för enskilda – manliga – kritikers preferenser)? Gunnar Hansson har skrivit bra om detta tidigare i Den möjliga litteraturhistorien; Anna Williams gör det lika bra, och naturligtvis mer uppdaterat, här.

Regissören Jenny Andreasson berättar om när hon gick på Dramatiska Institutets regilinje i slutet av 1990-talet och på Teaterhögskolan mötte starkt motstånd när hon och hennes kursare kritiserade teaterns mansdominans. Det är ju så ”en gång för alla att de bästa regissörerna är män” deklarerade rektorn i sitt jultal. Några veckor senare blev Andreasson och de andra ombedda att avsluta kursen i förtid.

Men teaterhögskolorna är också exempel på hur man har arbetat med att förändra sin bild av litteraturhistorien. Avsnittet om det moderna genombrottet heter inte längre Strindbergs-blocket. Kvinnliga dramatiker har plockats in i antagningsproven och gestaltandet av kön har problematiserats. Med fler bra texter av kvinnor blir det också fler bra roller för kvinnor. Fler bra gestaltningar av människor.

Så jo, nog går det att förändra. Långsamt. Jämfört med för tio, tjugo, femtio år sedan har litteraturhistorien kompletterats betydligt. Just nu är fler kvinnliga dramatiker aktuella på scenen såväl som i bokform. Många av de äldre pjäserna finns dessutom tillgängliga på nätet, som på Nationella dramaturgiatets Dramawebben. Mycket återstår, inte minst genomslaget i konservativa kurser i litteraturvetenskap och i skolans läroböcker. Är de här för att stanna nu? är i alla fall ett lustfyllt steg på vägen.

Similar Posts:

• Och kvinnorna?
• Skriv nåt bättre själv!
• Klämtslag och melodier
• Börjar vi lyssna nu?
• Dramat om framtidskvinnan från 1879

Vi ä’ här tre generationer representerade i denna familj, alla samlade kring gemensamma intressen, alla förenade genom den fullaste sympati och förståelse. Se er om i världen och jag frågar er, hur ofta finner man något liknande.

Det finner man nu inte i Familjelycka heller. Den där idyllen existerar mest i faderns huvud och medan han yrar på om hur bra de har det håller hans hustru och svärmor på att somna, de tonåriga barnen hittar på ursäkter och odlar sina egna idéer och alla är fullt upptagna med sina egna problem. Ganska snart måste det gå upp för föräldrar att de vet mycket lite om vad som rör sig i den yngre generationens huvuden.

I Familjelycka tar Anne Charlotte Leffler en klassisk komediform och fyller den med samtida frågor. Och komiken avslöjar. Inte minst hycklandet i familjefaders ständiga föreläsningar och hans snedvridna försök att beskydda döttrarna från en verklighet de själva vet mer än föräldragenerationen om.

Familjelycka är en flyhänt komedi som för tankarna till Molière – och fast jag är måttligt förtjust i Molière så skriver jag det välment. Lefflers karaktärer är inte lika stereotypa som hos 1700-talsdramatikern, men här finns samma intriger från den yngre generationens sida, samma inbilska patriark att med självklarhet störta. Så visst finns här politisk potential.

Sakfrågorna – om kvinnors utbildning och ekonomiska självständighet, om barns inom- och utomäktenskapliga status och kioskromaners och teaters inverkan på ett stackars flickhjärta med få andra föredömen i sin begränsade hushållsvärld – var förstås mer brännande i Lefflers samtid, men nog finns här något att fundera på även för nutida föräldrar.

Och nog skulle jag tusen gånger hellre gå och se det här på scen än en femtielfte uppsättning av vad som helst av Molière.

Similar Posts:

• Teaterroller och livsroller
• En könsideologisk semesterflirt
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?
• Patriarkens fall

En skådespelerska! En kvinna som inte bara yrkesarbetar, utan som sannerligen tar plats offentligt, som skamlöst gestaltar fantasier mitt för ögonen på borgarklassen. Kvinnor man gärna går och tittar på, tjusas av – men förlovar sig med?

Ivrig att charma alla flirtar Ester kokett åt alla håll och vinner snabbt över familjens och hela traktens män på sin sida. Med kvinnorna får hon det svårare. Anne Charlotte Leffler gestaltar träffsäkert hur kvinnor ofta bevakar varandra snålast när det gäller att inte kliva utanför normen. Och det är inte svårt att förstå varför. Hur ska de lite trista, tillknäppta borgardöttrarna kunna konkurrera med Ester? Ester som inte har vett eller lust att anpassa sig.

Leffler visste nog vad hon talade om. När hon skrev debutpjäsen Skådespelerskan 1873 gjorde hon det i hemlighet. Hennes make var emot hennes litterära ambitioner, hennes ”skrifklåda”. Pjäsen blev en succé på Dramaten och översattes till flera språk, men nog måste Leffler på ett eller annat sätt ha känt av den ångest med vilken Ester tvingas välja mellan sitt älskade yrkesliv, sin konst, och äktenskapet.

Genom att göra skådespelerskan till pjäsen fokus och motor sätter Leffler också skickligt fingret på hela det skådespel som är kön och klass. Men hjälp mig då bara, ber Ester fästmannen, tala om för mig ”hvilken roll jag ska spela för att behaga dem.” Han är oförstående. ”Du ska inte spela någon roll als, min lilla Ester, du skall vara dig själf.”

I mitt huvud ringer det av en annan, betydligt senare text som tar upp mycket av samma teman, Christina Herrströms Glappet:

- Men hur ska jag vara?
- Var dig själv!
- Men vem är det?

Någon hel människa ryms inte i den snäva kvinnorollen.

Similar Posts:

• Nu ska vi för i helvete ha det riktigt trevligt!
• En könsideologisk semesterflirt
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• Att hitta sin pappa

EA: Varför är det fortfarande ganska svårt att hitta de kvinnliga författarna i den lite äldre litteraturen? Beror det på att de inte funnits i så stor utsträckning eller att de av någon anledning inte tagits med i litteraturhistorier och liknande?

MH: Det senare alternativet, helt klart. Det är en vanlig missuppfattning att det inte skulle finnas några kvinnliga författare innan 1900-talet. Många människor tror fortfarande att kvinnor helt enkelt inte skrev några bra böcker. Ofta brukar man fösa in äldre kvinnliga författare i någon sorts offerposition, och säga att det inte var deras fel att de skrev så dåligt för de hade det ju så himla svårt och så vidare. Och visst sjutton hade de det, men de skrev faktiskt ändå! Inte alla, så klart – det är ju en klassfråga – men i alla fall. De har bara blivit nonchalerade i litteraturhistorien, mycket handlar väl om att synliggöra det.

Hela romangenren var från början en utpräglat kvinnlig genre, både vad gäller läsare och författare. Visst såg kvinnliga författares produktionsvillkor annorlunda ut än mäns, och visst fick de använda andra strategier – inte minst för att försvara sitt eget författande – men faktum kvarstår att de dominerade romangenren. Och att det finns en drös kvinnliga författare under 1800-talet som inte bara är läsvärda idag utan som dessutom spelat en ovärderlig roll för den svenska litteraturen.

EA: För några år sen gjordes en sammanställning av de 20 bästa skönlitterära verken på svenska. Det var professorer i litteraturvetenskap som röstade och med på listan blev bara två kvinnliga författare – två titlar av Selma Lagerlöf och en av Sara Lidman.

MH: Ja herregud. Det är sådant där som gör att man inte vet om man bara ska lägga sig ner på golvet och grina eller om man ska ställa sig och skrika väldigt högt och väldigt länge.

Hur kan man komma på tanken att skriva en sådan där lista utan att ens komma ihåg Bremer. Det är ju bortom nonchalant, det är… korkat! Historielöst! Och det ska föreställa bildade människor det där – professorer i litteraturvetenskap. Pöh! Det är helt galet. Fredrika Bremer skrev den första svenska borgerliga romanen. Hon var banbrytande, och är ett geni utan like i den svenska litteraturhistorien. En som arbetar med litteratur hela dagarna och glömmer Bremer i en lista över det bästa som skrivits på svenska har inte bara dålig smak, utan är inkompetent. De borde skämmas, för det första, och för det andra borde de få sparken.

Tja, sedan kan man ju bara fortsätta. Det är inget större fel på Harry Martinson, men han levde faktiskt aldrig upp till sin hustrus bedrifter, rent litterärt. Vem orkar ens läsa Aniara? Gissa två gånger vem av makarna som är mest utlånad på svenska bibliotek. Inte sjutton är det samma som får nobelpris inte.

EA: Vilka kvinnliga författare skulle du säga att man inte får missa då?

MH: Till utländska äldre författare som är omistliga skulle jag – utan någon större eftertanke – i alla fall räkna Germaine de Staël, Mary Shelley, Jane Austen och systrarna Brontë. Till de svenska, förutom redan nämnda Bremer och Lagerlöf, Sophie von Knorring, Emilie Flygare-Carlén, Anna Maria Lenngren, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Victoria Benedictsson, Alfhild Agrell och Ann-Charlotte Edgren Leffler.

Jag skulle förstås också lägga till några som inte brukar anses tjusiga nog för att få vara med någonstans: Aurora Ljungstedt, Marie Sophie Schwarz och Jenny Ödmann Braun. Alla tre var bästsäljare, särskilt Schwarz och Ödmann. Ljungstedt är min personliga favorit, hon skrev en del rena skräckromantiska berättelser och annat som är mer åt äventyrshållet. Bland annat Sveriges första deckare Hastfordska vapnet. Ett par av hennes berättelser finns nyutgivna av Aleph förlag, och hennes samlade verk finns att läsa på nätet.

EA: Men varför är det här med att förändra kanon så himla segt? Är kanon ”av naturen” konservativ? Eller kan man prata om en alternativ kanon, till exempel en feministisk?

MH: Ja, visst kan man prata om en alternativ kanon. Eller snarare flera, förstås. Men grundproblemet kvarstår ju: att en liten grupp människor ska bestämma vad som är bra och vad som är dåligt. Alla försök att skapa en kanon – hur differentierad man än försöker göra den – handlar ju till slut om att vissa ska innefattas och andra ska uteslutas. Vi som startade Rosenlarv har ju något slags kortsiktigt mål att föra in bortglömda verk av kvinnor i kanon. Men samtidigt vill vi – eller räknar med – att andra människor för in bortglömda verk av andra grupper till kanon. Tanken är att kanon till slut kommer att bli så stor att den helt tappar sin funktion. Att det inte längre kommer att vara självklart vad en ”klassiker” är, eller vad man ”borde ha läst”.

EA: Hur kom ni på tanken att starta ert förlag? Och hur kommer det sig att ni valde just Stina Aronsons Feberboken som första bok att ge ut?

MH: De frågorna hänger ihop, faktiskt. Det var så här: Vi läste litteraturvetenskap tillsammans på Södertörn. Och om man gör det så träffar man på en väldig massa författare som man tycker borde vara klassiker, men som inte är det. Det var liksom bok efter bok där vi satt förstummade och sade till varandra: ”Men varför i hela fridens namn finns inte den här i varenda bokhandel och på vartenda bibliotek!?”. Fantastiska böcker som vi aldrig hade hört talas om innan vi började läsa på Södertörn, och som dessutom var halvt omöjliga att få tag på. Och då blev det som något slags mantra som vi sade till varandra efter varje sådan bok, att vi skulle starta ett förlag en vacker dag och ge ut dem själva. Men det var ju mest som någonting man sa. Allvar blev det först när vi fick läsa just Feberboken. Det var ju en helt sjukt bra bok! Och hela klassen fick dela på två exemplar eftersom den inte gick att få tag på. Då kändes det nästan som om vi inte hade annat val än att starta förlag så att vi kunde ge ut den.

EA: Bokbranschen är ju rätt mansdominerad, både vad gäller vad som ges ut och vilka som gör det, inte minst på de mindre förlagen. Och det är kanske med utgivarna förändringen måste börja?

MH: Njae, varför det? Det är klart att böcker som är utgivna på förlag är väldigt mycket mera lättåtkomliga. Men jag tror lite på teknikens under där också. Det finns massvis med böcker att läsa på Internet, för den som orkar läsa på en dataskärm och vet var man ska leta. Två bra tips är Projekt Runeberg och eBoklagret Omnibus. Men det är klart, man måste ju veta vad man vill läsa för något, eftersom det sällan finns någon information om böckerna. Och man är begränsad till rätt gamla verk, på grund av upphovsrätten… Men ändå! Jag tror framför allt att Internet har en fantastisk potential som komplement till vanlig bokutgivning. Alla som hittat sin favorit på något gammalt dammigt antikvariat någonstans kan lägga upp den på nätet. Det ger ju fantastiska möjligheter i längden.

EA: Ert senaste projekt är en utgåva av Strindbergs Giftas II som egentligen är en anteckningsbok – där finns inte ett ord av Strindberg. Hur kom ni på den idén?

MH: Det är så himla mycket snack om Strindberg jämt. Vi var trötta på det. Vi ville påpeka att det finns annan litteratur – vilket vi förstås främst gör genom vår utgivning – samtidigt som vi ville uppmana folk att göra sina egna grejer (vilket också är anledningen till avdelningen ”Ett eget rum” på vår hemsida dit man kan skicka in texter som vi publicerar). Att göra ”en feministisk bearbetning” utan att bearbeta är ju också ett sätt att dels påpeka att verket faktiskt är väldigt kvinnofientligt, och dels att inte skapa något slags fjantigt historievidrigt låtsasverk, vilket det skulle bli om man faktiskt gjorde en bearbetning och försökte göra verket rumsrent.

EA: Men när jag läste grundkursen i litteraturvetenskap en gång i tiden och vi skulle prata om Fadren så blev jag väldigt ställd att alla var beredda att bara konstatera att Laura var ond eftersom Strindberg hatade kvinnor. Jag hade inte alls läst henne så. Snarare som en kvinna som i en situation där hon är fråntagen reell makt använder de medel hon kan för att driva igenom det hon tror på. Och nu när Strindbergs pjäser sätts upp har ju ofta kvinnoporträtten omtolkats. Är det positivt eller kan det finnas en fara i det?

MH: En text blir ju vad läsaren/betraktaren gör den till. Och det är så det ska vara också. Texter ska omtolkas för varje gång någon läser dem, annars är det ingen vits med dem.

Samtidigt kan jag förskräckas ibland av någon slags historielöshet när man snackar just Strindberg. Det är galet att sätta upp Fröken Julie utan att ens reflektera över kvinnohatet i pjäsen. Man måste ju veta vad man gör, liksom.

Och så kan man ju, som potentiell teaterpublik, fråga sig om det verkligen är en femtioelfte tolkning av Fröken Julie som är det mest angelägna att spela. Jag var precis på väg att fråga mig själv om folk inte tror att det finns fler svenska författare. Men så kom jag ihåg den där listan med Sveriges 20 bästa. Och om inte landets samlade litteraturprofessorer känner till fler författare så kan man kanske inte förvånas över att inte så många regissörer gör det heller…

Similar Posts:

• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Skriv nåt bättre själv!
• Sex av tio vill ha svensk kanon
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200