Nu tillhör inte Utan reservdelar den mest drivna formen av ung kvinnlig självdestruktiv bekännelselitteratur, men perspektivet finns där och det är förvisso intressant. Det finns en falang kritiker och författare som bejakar denna subgenre, en annan förkastar den. Den förra påpekar att det är först när deras lidande under ett patriarkalt förtryck synliggörs, som unga kvinnor också kan bryta sig fria. Den senare grundar sin kritik på att böckerna (som Skugge kallar ”menslitteratur”) bekräftar och stadsfäster ett mönster. Bättre då att spotta i nävarna och gå vidare. Komma över det! Hur det nu än är med den saken, kunde Utan reservdelar blivit en roman som tagit ställning eller fått andra att göra så. Som greppat ämnet och gjort något med det. Men icke.

Vi lämnas till huvudpersonen Nina som har förlorat sina föräldrar, lämnat ett förhållande bakom sig och lever det gråa kontorslivet i Stockholm. Lägenheten är en bur, jobbet ett måste. I tankeströmmar som ”Busted! Jag är en tom människa. Jag lever med i spelet”, reducerar Anna Skarin sin hjältinna till en ihålig varelse, trots alla tankar, all osäkerhet, alla frågor, sida upp och sida ned. ”Åh, vad jag är överdriven”, utbrister hon och efter femtielfte gången förlorar orden sin laddning och valör – trots att, eller just därför, hon envetet hamrar in sitt axiom på läsarens näsa. Man tror helt enkelt inte dessa blad till förväxling liknande en typsatt dagbok.

Jag tycker inte jag gör det lätt för mig. Men Utan reservdelar är en dåligt skriven bok som i stort sett lever sitt liv utan handling och motiv. En driven stilist hade kanske kommit undan på sitt språk, men inte här. Det lovar mindre gott inför framtiden.

Similar Posts:

• En önskan om verklighet
• Vinna eller försvinna
• Feministpraktika för tonåringar och andra
• Utan andra förtöjningar än litteraturen
• Ingen ljuger väl om våldtäkt?