Det var en vacker aprildag och den fyrtioåriga Mia ”Rabbit” Hayes – Molly och Jack Hayes älskade dotter, Grace och Daveys syster, tolvåriga Juliets mamma, Marjorie Shaws bästa vän och Johnny Fayes stora kärlek i livet – var på väg till ett hospice för att dö.

Det är inget snack om saken. Både i titel och på de inledande sidorna slås det fast: Rabbit Hayes ska snart dö. Det brukar sägas att det är det enda vi kan vara säkra på, att vi alla ska dö. Ändå säger folk oftast ”om jag skulle dö”, som om det vore något som kanske inträffar. Rabbit Hayes och hennes familj lever i samma villfarelse.

Trots att Rabbit kommit till ett hospice och får palliativ vård har hon bestämt sig för att tillfriskna och bli den som tar sig därifrån. För även om kroppen sviker och är svag är hennes vilja att få vara kvar och se dottern Juliet växa upp fortfarande stark. Även hennes föräldrar är till en början fast beslutna att loppet inte är kört. De är beredda att göra vad som helst för att deras lillflicka ska klara det här. Och visst fasiken är det fel. Ensamstående mammor på fyrtio ska inte få cancer och dö. Det är fel, fel, fel. Men det händer.

Rabbit Hayes sista dagar börjar med ett blogginlägg av Rabbit. Hon har just fått diagnosen bröstcancer och förklarar krigstillstånd. Kraften ska ägnas åt att slåss och hon ska klara det här. I nästa svep har ett par år gått och hon anländer ett hospice för att dö. Det är rakt på sak för oss läsare. Dagarna räknas. Det ger boken en nerv av smärta och sorglighet, samtidigt som Rabbit och hennes nära och kära ser till att fylla denna tid med liv.

Romanen är pladdrig i sin ton, och det känns genuint. Om min familj och mina vänner skulle sammanstråla under samma tragiska omständigheter skulle snacket vara livsviktigt. Folk pratar mycket vid nervositet och dessutom blir det möten och drabbningar där mycket vibrerar, krockar och behöver nystas i. Dessutom får vi läsare mustiga tillbakablickar i Rabbit med entourages yngre dagar. Tiden då Rabbit fostrades till ljudtekniker och var fruktansvärt förälskad i bandets sångare Johnny. Ibland blir det lite snurrigt och jag blandar ihop då och nu. Det är mycket att hålla reda på när ett fyrtioårigt liv ska sammanfattas. Om det ens går?

Rabbit Hayes klarar det här. Tyvärr kommer hon inte levande ut ur det såsom tanken var, men hon kämpar, gör ett bra avslut och lämnar avtryck. Och fastän vi vet det så fort vi ser framsidan på romanen så kan jag lova er att det här inte är förutsägbart. Det är heller inte bara sorgligt. Allting reds inte ut. Hemligheter kvarstår och knutar lämnas åt de som finns kvar. Det är något jag tycker är befriande och bra. Jag både skrattar, gråter och njuter av den här boken. Dessutom får den mig att reflektera och vrida på öden jag mött och även min egen död. Må den dröja.

Similar Posts:

• Feel-good-roman i hospicemiljö
• Att mista sin bästa vän
• Duktig debutant
• Livet och intrigerna
• Hur känns det att veta att man snart skall dö?