Anne håller handen om sin hals då hon ska somna, som om någon eller något är ute efter hennes halspulsåder och som om hennes hand skulle vara ett skydd att räkna med.

Anne Boleyn levde sitt korta liv i början av 1500-talet, det avslutades med att hon halshöggs för högförräderi mot sin make Henrik den VIII av England. Anna Hedlins debutroman är nära nog ett idolporträtt över Anne Boleyn och det märks att hon lagt ner mycket tid och energi på efterforskningar för att skriva den här romanen. Anne Boleyn är den huvudsakliga huvudpersonen men lite i slutet får vi också en inblick i hennes efterträdares, Jane Seymours, tankar inför sitt eget drottningöde.

Det är ett myller av människor och många av dem gör entré och försvinner lika snabbt utan närmare presentation. Jag tror att det nära nog är nödvändigt att ha historien något så när klar för sig innan man läser Hedlins roman eftersom den inte ger ramarna eller beskriver vilka personerna är.

Eller så spelar det ingen roll vilka individer människomyllret består av. Den stora behållningen i Hedlins roman är ändå språket. Det är glimrande och gnistrande vackert. Om man förlorar greppet om handlingen en stund så leds man snart tillbaka av någon fantastisk formulering som går rakt in i hjärtat.

Perspektivet och värmen ligger hos den Andre, hos barnen gentemot sina föräldrar och hos kvinnorna gentemot sina män. Det finns en sorglig scen då Anne är barn och tillsammans med sina syskon får en uppsträckning av fadern då han inte är nöjd med de gåvor barnen egenhändigt gjort till honom. Hur kändes det att vara barn precis där och då?

Det finns något med rollerna också, allas våra förutbestämda roller och hur man försöker leva i dem även när de skaver. Hedlin försöker förstå kökspojkarna där de lever sitt liv i oljig sot men ändå känner en tacksamhet över att vara just där och inte på den gård där de fötts en gång och som kungen plundrat. En värme och förståelse för Henrik den VIII kan också anas inför den kungamantel han måste axla, han sitter också fast i en roll som ibland skaver:

I februari hålls överdådiga tornerspel, där Kungen själv deltar, i trots mot sitt Råd. /…/ Nu tornerar han på allvar, maskerad håller han sina motståndare i osäkerhet, eftersom han är till döden trött på beskyddet av the Royal Ancestor. Han vill pröva sin skicklighet utan jolmigt överseende och han gör det i seger och ära. Visar att han är skicklig i egen rätt.

Så nu återstår bara att önska fler pärlor från Anna Hedlin.

Similar Posts:

• Spoiler alert
• Vecka 3: Bland skämt och allvar
• Dikter på liv och död
• Ljummen uppföljare
• Tvillingsystrar med mediala förmågor

Det är viktigt med tryckfrihet. Det är också viktigt att fundera över vad vi använder den till. Författare på flykt finns över hela världen, Sverige tar emot en hel del; det är människor som skriver saker som upprör styret i det land de lever. Som kritiserar regimer eller på annat sätt bryter den censur som råder, och som för att kunna fortsätta skriva, utan hot om fängelse eller dödsstraff, behöver skydd i ett land med demokrati.

Och så har vi Charlie Hebdo, som publicerar satirteckningar som i bästa fall kritiserar terrorism och fascistiskt styre. I sämsta fall ökar hatet mot muslimer och islam som religion. Ingen förtjänar att dö för en satirteckning. Men vi har en religion där det uttalat förbjuds porträtt av guden. Är det då en vettig sak att använda sig av tryckfriheten, för att förlöjliga och reta de som tror på detta förbud? Jag är inte för terrorism. Men jag är fan inte för att missbruka tryckfriheten heller. Vi ska aldrig tulla på människors rätt att uttrycka vad de tänker och känner. Men hur vore det om folk tänkte lite på andra, innan de publicerar? Vägde vikten av vad som sägs mot vilken vinst det i längden ger? Lars Vilks gjorde inte sin rondellhund med någon sorts ödmjuk inställning inför andra människors tro. Det måste gå att ha två tankar i huvudet samtidigt.

Och välja sina strider.

I veckan skriver vi på dagensbok som vanligt recensioner varje dag. Är det inte fantastiskt? En recension per dag får ni. Aldrig att vi misslyckas med det, och då är ändå folk sjuka, har massor att göra och har lika röriga liv som någon av er läsare.

På måndag skriver Marie om Elizabeth Smarts klassiska och i stor utsträckning självbiografiska kärleksroman Vid Grand Central Station där satt jag och grät. ”En lyriskt koncentrerad historia om en kvinna som offrar sig fullständigt för kärleken till en man, likt en 1930-talets Ester Nilsson. Formuleringsfröjd och frustration i fin symbios”, hälsar Marie.

På tisdag skriver Håkan om Agneta Enckells Inte ett ord (jag är naken). ”En fantastiskt egensinnig diktsamling, i processen från djupsömn till vakenhet. Inspirerad av judisk teologi. Tolkningar och vantolkningar, barn och föräldrar. Generationers återskapande av mening. I allt gammalt, nytt.”

På onsdag skriver Josefine om Stjärnklart av Lars Wilderäng. ”En väl researchad spännande undergångsroman. Typ.”

På fredag skriver Cecilia om Anna Hedlins debutroman Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten. Huvudperson är Anne Boleyn och handlingen den välkända från det engelska hovet under Henrik den VIII. ”Det vackra språket är behållningen snarare än dramat”, tycker Cecilia.

Och avslutar veckan gör Tone som skriver om svenska Grantas spöknummer, som hon besviket konstaterar lider stor brist på spöken.

Similar Posts:

• Det finns inget försvar för kärleken
• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• Vacker debutpärla
• Säkerhetspolitisk action på detaljnivå
• Författarintervju med Lars Wilderäng