Vi följer Elins fortsatta uppväxt; konfirmationen med dess äventyr då Elin får bo inackorderad på annan ort, långt från familj och småsyskon. Hon möter där en flicka som dragit skam över sig genom att föda ett utomäktenskapligt barn, något som djupt berör Elin. Även predikantens röst får Elins innersta att skälva och konditorierna bjuder på frestelser. För Elin är det en tid fylld av religiösa grubblerier och äventyr, när hon far hem till byn igen ter sig livet ganska instängt.

Det dröjer dock inte speciellt länge innan Elin fogar sig i vardagens lunk igen, så småningom tar hon över poststationen när hennes far dör. Där förvaltar hon troget arvet efter sin far, gör sitt bästa i statens tjänst och arbetar sig strävsamt fram. En olycklig kärlekshistoria, som med dagens ögon knappt ens kan kallas en historia, är det mest dramatiska som sker i boken. Elin lever ogift, besöker bönehuset, träffar sina syskon och låter till slut en väninna flytta in i det lilla hus hon byggt åt sig själv, för att ensamheten inte ska kännas alltför svår.

Om du söker dramatik och spänning är det här helt fel bok att läsa. Innan jag öppnar boken känner jag ofta en bristande entusiasm, men när jag väl börjat läsa förlorar jag mig i de vardagliga detaljerna som trots allt utgör ett liv. Salomonsson har en fascinerande förmåga att i de små detaljerna skapa ett flyt och en inlevelse, på ett sådant sätt att vi i de närmaste lever under huden på huvudpersonen. Landsorten, med dess småskaliga liv är väl skildrat. Personerna dyker upp, med sina vedermödor, lyckostunder, och olyckor, och försvinner sedan bort i periferin. Det finns ett djupt mänskligt perspektiv, ett stilla betraktande av vad det är att vara människa, som gör att jag trots allt skulle kunna tänka mig att läsa om den här boken. Säkert finns det många detaljer jag i ivern passerade förbi.

Similar Posts:

• En hyllning till Elin Wägner
• Inte riktigt så magiskt om en magisk kappa
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Touch me. I’m just as human as a human can be.
• Att begära och försaka

Jag fasade inför läsningen av denna ”norrlandsroman”; skapade en uppfattning av all korthuggen dialog, mygg och ursprungliga och enkla människor som en sådan roman kunde innehålla. Mindes alla TV-reportage om Norrland, där det underliggande budskapet alltid var att det fanns människor som trivdes i Norrland trots att de egentligen borde veta bättre.

Visst blev det korthuggen dialog, ofta på dialekt. Och visst tedde sig människorna väl jordnära, där de vandrade med blicken och tankarna väl förankrade i den norrländska vardagen. Men någonstans kom ändå min förekomna fasa på skam. För i Anita Salomonssons Norrland finns det också en längtan mot något nytt, även om hennes människor inte alltid kan definiera vad de längtar till. Sökandet inleds med en cykel, men ju längre romanen lider desto mer blir sökandet av andlig natur. Det börjar med en cykel och slutar som en cirkelkomposition.

Romanen Armade cykel utspelar sig i Västerbotten på 1920-talet. I centrum står Lars Hjalmar, småbrukare, och en av dem som stannat kvar när många lämnat trakterna runt Mjödvattnet och Hjoggböle för städerna i söder eller för Amerika. För Lars Hjalmar, han förhäver sig inte. Vad angår honom Söder Mälarstrand? Eller skyskrapor?

Varför ska nu människan sträva mot himlen, fanns där inte mark att tillgå?

Men tankarna förråder honom. De lämnar Mjödvattnet för Niagara och det begär som styr människan fångar in även den förnöjsamma Lars Hjalmar. Mot avbetalning införskaffar han en velociped av fabrikatet Nordstjernan. Öppnar dörren mot en större värld, men samtidigt också för omgivningens klander: ”Djävulens bländverk, det var vad en velociped var. [---] Att han aldrig lärde sig…”

På färder längs norrländska grusvägar låter han tankarna vandra. Ibland till broderna Amerikafararen, men oftast till Den Elskade Vennen, hustrun Frida, som i hemlighet skriver brev till deras son Zacharias som lämnade sina föräldrar innan han ens hade fötts.

Stagnelius skrev i dikten ”Suckarnes mystär” att människolivet styrdes av tvenne lagar: makten att begära och tvånget att försaka. Att kunna längta och samtidigt tvingas kvar. Under dessa lagar lider även de människor Anita Salomonsson berättar om. Lars Hjalmar och hans Frida längtar, på varsitt håll efter nya horisonter, nya liv. Det är den världsliga sidan hos människans begär. Men berättelsen handlar också om en andlig längtan. En längtan efter just den förnöjsamhet som den allt större världen utanför hotar undanröja, där blotta möjligheten att åka till Amerika gör beslutet att låta bli så mycket mer dramatiskt.

Hos Anita Salomonsson finns inga vägar som är rätt, inga kartor ät rättvända. Hennes karaktärer tillåts begära och försaka, älska och förlora. Vissa försakar tryggheten för skyskrapor och äventyr. Andra lämnar begäret efter det vidunderliga därhän och stannar kvar. När Hjalmar köper sin velociped, så prövar han sitt begär. Därefter väljer han att stanna kvar. Ett aktivt val, något som kan vara nyttigt att läsa för oss som trott att norrlänningar i allmänhet väljer att stanna kvar i brist på bättre vetande.

Similar Posts:

• De långsammas lov
• Obevekligt mot katastrofen
• One thing about this wild, wild country
• Den som söker kanske finner
• Att göra sig av med en kvinna