Montalbano är en kriminalkommissarie i sina bästa år. Han har en passion för mat men också för litteratur. Han är besvärlig och enveten och vill ständigt sköta sina fall på sitt alldeles egna sätt. Den här gången hittas signor Lapecora mördad i hissen i sitt boningshus. Spåren leder polisen till den dödes älskarinna men inte heller hon är så lätt att få tag på. Dock gör sig inte Montalbano någon speciell brådska. Han måste få tid att äta först, för mat är viktiga saker. Sin fästmö glömmer han bort ett flertal gånger men inte heller hon prioriteras högt.

Kommissarien är en självcentrerad mansgris med humörsvängningar som drabbar alla i hans väg. Trots det kan jag inte låta bli att gilla honom lite grann i smyg. På något sätt får han ändå igen för det han gör och när det gäller är Montalbano medkännande och hjälpsam. Det övriga persongalleriet är varierat och detaljrikt men deras personligheter är inte lika väl utbyggda som kommissariens. Det fungerar trots detta rätt bra för att bipersonerna just är bipersoner och kompletterar Montalbano på ett förtjänstfullt sätt.

Intrigen är flerspårig och flyter samman väl. Kommissarien och hans kollegor både lyckas och misslyckas och hinner dessutom med att ge det italienska samhället en rejäl känga. Bilden av det sicilianska landskapet är snyggt infogat i handlingen och både miljöskildringen liksom persongalleriet känns trovärdigt. Små stråk av bihandlingar sveper förbi men bara för att göra huvudhandlingen mer fyllig och utan att förskjuta fokus från den.

Denna deckare passar min smak mycket bra. Visserligen kan det kännas lite väl hemtamt med en vrång kommissarie som löser sina fall på kontroversiella sätt och som alla av någon förunderlig anledning har överseende med, men kanske har detta blivit ett av genrekraven för deckare. Kommissarien måste vara en personlighet med en osedvanlig begåvning för sitt yrke annars kanske böckerna alltför mycket skulle komma att likna verkligheten och verkligheten vill väl ingen läsa om?

Att läsa Smörgåstjuven är lätt. Språket flyter och handlingen är precis lagom kittlande så att jag vill fortsätta att läsa. Montalbano själv är som sagt en personlighet och även om han är en skit mellan varven så är det på något sätt ändå det som räddar honom från att bli en moralkaka. Mordet är inte alltför explicit beskrivet och det accelererar handlingen. På det hela taget är detta en schysst deckare som förtjänar att läsas i alla fall en gång.

Similar Posts:

• Omåttligt populär italiensk bestseller
• Genomtänkt deckare
• Mycket väsen för mindre
• Konsten att få en kort bok att kännas lång
• Mycket mer än en deckare

Innan jag sätter på min "tv" läser jag förordet. Jag ska få se en riktig höjdare till deckare verkar det som. I Italien är den här boken en bestseller och författaren är en man som sålt 2 miljoner böcker i månaden. 1998 låg sex av hans böcker på bestsellerlistan samtidigt. På baksidan läser jag att en svensk recensent är glad över att denna stora deckarförfattare äntligen introduceras i vårt land. Mina förväntningar byggs upp och jag ser mer och mer fram emot att få börja läsa.

Boken inleds med två arbetslösa lantmätare som för tillfället jobbar som sopåkare. De städar på stadens värsta ställe, la mànnara, ett område där knark och prostitution är har sitt säte. Denna dagen hittar de dock mer än kanyler och kondomer, ett lik i en bil. Det är med den inledningen vi sedan får följa utredningen av mordet eller om det nu är en naturlig död som alla vill påskina. Alla utom kommissarie Montalbano. Han ser något som inte stämmer och utreder mannens död på egen hand. Den döde är en högt uppsatt politiker vilket gör att vi rör oss mellan sopåkarnas värld och toppens värld. Detta tycker jag är positivt, att man rör sig mellan samhällsskikten och man dömer inte människorna efter att om de tillhör det översta eller undre skiktet. Vi får bland annat träffa en svenska som man som läsare ett tag misstänker. Hon är som alla svenskor; blond och yppig, en riktigt vacker fotomodells kvinna som hennes man träffade i Sverige när hon vann en rallytävling och en journalist beskriver henne för kommissarien på detta sätt:

Hon bedrar maken lätt och obekymrat som den svenska hon är.

Detta ger lite extra åt oss svenska flickor. Vi känner igen oss (???) för det är ju så vi alla är: yppiga, otrogna och skickliga rallyförare.

Ett plus är att trots att boken utspelar sig på Sicilien så har författaren valt att inte göra en maffiahistoria av det. Annars är det ju det man förknippar med Sicilien. Stora mafiosos med guldsmycken som skjuter folk i knäskålarna när de inte betalar sina skulder i tid. Dessa figurer träffar man inte i den här boken. Ordet maffia nämns dock ett par gånger, men det är väl oundvikligt.

Jag förstår att översättningen varit lite problematisk, för det som är speciellt för Andrea Camilleri är att han skriver på ett mycket speciellt sätt. Han pendlar mellan italienska och sicilianskan. Detta ger hans språk en speciell karaktär och han utnyttjar ordens likheter och olikheter på ett sätt som är svårt att översätta till svenska. Jag börjar fundera över att nu skulle mina italiensklektioner varit nyttiga. Men jag kommer bara ihåg en enda mening från alla lektionerna ("På detta bordet finns en bil") och den lär jag inte finna här.

Jag är väldigt förtjust i när författare använder sitt språk, utnyttjar möjligheterna och skrider över de bestämda barriärerna. Att skriva bra är som att låta orden flöda som vattnet i en flod. Låta orden virvla och fara runt, slicka flodbädden och hoppa likt lekande laxar över vattenytan. Helt enkelt utnyttja och använda alla möjligheter i det språk man har till sitt förfogande. Detta verkar denna författaren göra men det kommer inte fram i den svenska översättningen. Däremot har man valt att låta en del italienska ord vara kvar mitt inne i den svenska översättningen. Det är väl tänkt att ge krydda åt språket, men själv tycker jag faktiskt mest att det är störande.

Karaktärerna som historien cirklar runt får man aldrig riktigt lära känna, de är ytligt beskrivna och när jag avslutat boken känner jag inte den härliga tillhörighetskänslan som man kan få när man lärt "känna" någon av karaktärerna. Det är helt likgiltigt. Det känns som om jag sett en deckare på Kanal fem. Inte så bra, men underhållande.

Detta är inte en bok jag kommer att rekommendera till alla mina vänner. Den kanske är nåt att läsa på tåget när man inte är så koncentrerad, för den fungerar perfekt som förströelse. Men det gör ju en deckare på Femman också. Jag hade dock hellre valt en annan kanal om jag fått börja om min "tv-kväll".

Så om du har trehundra kronor över tycker jag inte att du ska lägga dem på den här boken. Det finns massor med andra roliga saker man kan göra för trehundra. Om du trots allt vill läsa den så låna den på biblioteket, för kanske fattar du det som jag inte fattar: att detta är en kanonbra författare som skriver spännande deckare som har översatts till ett stort antal språk och säljer otroligt bra.

Similar Posts:

• Maten är A och O för en kommissarie
• Mycket mer än ett spel
• Konsten att få en kort bok att kännas lång
• ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”
• Denna evinnerliga längtan om att verkligen bli sedd