Ingen kommer undan Olof Palme har Göran Greider skrivit en bok som heter, och det kan nog de flesta politiker som gett sig in på litteraturområdet intyga. Palme kommer man inte ifrån. Palme umgicks med författare och filmskapare, refererade till modernistisk poesi och talade därefter, med mäktiga, iögonenfallande uttryck som ”diktaturens kreatur”. Han var möjligen kronan på verket i arbetarrörelsens historiska bildningsambition.

Sedan dess har politiker blivit betydligt ängsligare för att betraktas som elitistiska snobbar. Reinfeldt håller fast vid sin deckarlinje – till jultalet plockade han med sig sex Roslund och Hellström – medan Håkan Juholt stack ut med sitt passionerade kulturintresse och bland annat recenserade Les Misérables på Malmöoperan (klart finkulturellt, menar litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson, vilket får mig att undra lite över vilka kretsar de kommit ut som musikalfans i, egentligen). Juholts framgångar har kanske inte precis manat till efterföljd, men det är riktigt tråkigt. Avsnittet om honom tycker jag är det absolut roligaste att läsa i Statsministerns sommarläsning.

Merparten av boken handlar emellertid inte i första hand om politikers läsning, utan om vad de har skrivit. Juholt hann åtminstone med en mejldiskussion om litteraturens möjligheter med författaren Jerker Virdborg som publicerades i DN; Reinfeldt har skrivit bland annat den dystopiska Det sovande folket; Mona Sahlin, Jimmie Åkesson och många andra har skrivit självbiografier; Thomas Bodström har både skrivit deckare och en bok om fotboll, medan Gustav Fridolin förutom politiska fackböcker gett ut den biografiska romanen Morfar skrev inga memoarer.

Det blir inga enormt djuplodande analyser av alla dessa olika verk, snarare en översikt över vad litteratur kan användas till inom politiken. Mycket handlar det förstås om strategi, och det vilar inte sällan något lätt cyniskt över bilden av våra folkvalda. Ibland verkar kulturintresset för all del vara genuint, men oftare framstår kulturen som något man använder för att bygga sitt och sitt partis varumärke.

Ändå vill Forslid och Ohlsson hålla en positiv grundton: litteratur – all möjlig litteratur – skulle ju kunna berika den politiska debatten så mycket mer.

Deckaren är rimligen inte den enda litterära genre som dagens politiker kan tänka med, göra politik med och själva skriva. Det borde också kunna finnas plats för den typ av konstnärligt mer ambitiösa men likväl öppet kommunicerande litteratur som Virdborg och Juholt diskuterar i sin mejlväxling. Vad hindrar exempelvis integrationsminister Erik Ullenhag från att i kommande diskussioner ta sin utgångspunkt i Sami Saids prisbelönta debutroman Väldigt sällan fin (2012) som skildrar hur Noha, en ung invandrarstudent, brottas med den svenska kulturen och sitt eget kulturella ursprung? [---] När får vi, för att ta ytterligare ett exempel, höra jämställdhetsminister Maria Arnholm eller någon annan ledande politiker, diskutera relationen mellan kvinnor och män med utgångspunkt i Lena Anderssons Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande från 2013?

Litteraturen, menar de, ”kan ge en förtätad och komplex bild av mänskligt liv och fungera som kunskapskälla. I litteraturen lär vi oss om människan och det mänskliga. Det gäller för såväl den höga litteraturen som populärlitteraturen.” Litteraturen är också en del av vårt kulturarv, vår gemensamma referensram i samhället, konstaterar de, samtidigt som de understryker att föreställningarna om kultur och bildning blivit allt mindre enhetliga. Därför framstår kanske slutsatsen att litteraturen kommer fortleva som politisk referens lite grann som önsketänkande. Vad händer om våra referensramar blir alltmer gruppspecifika?

Samtidigt är det ju en sympatisk bild – och i stort sett rättvisande, tror jag. Potentialen finns i alla fall där.

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• Riksdag och regering recenserar
• Skandalen som blev större än den var
• Statsministern och välfärdsdöden
• Palme, aktören

Att förstå sin släkt och det moderna samhällets framväxt genom sin släkt – vardagliga saker som familjebildning och försörjning, hur radikalt tillgången till materiella och immateriella saker förändrats: prylar, hälsa, utbildning – är att få en mäktig känsla av sammanhang. Jag föreställer mig att det är just den där känslan av sammanhang som Gustav Fridolin har drabbats av och vill förmedla vidare när han skriver en biografisk roman om sin morfar och namne, Gustav Fridolin.

I nedslag efter nedslag i det senaste århundradet möter vi Fridolin den äldre, från 1931 när han nyss fyllda nio år blir hotad på hemväg från skolan av större och mer välbeställda ungar som stört sig på att han löst tal på tavlan de själva inte kan, fram till att hans död 2009.

Morfar var inte mycket för att resa. Ändå föddes han i ett land och dog i ett annat. Det Göinge som var hans barndoms gick att finna i ett av Europas fattigaste länder. Det Göinge han gav mig att växa upp i var del av ett av världens rikaste. Men när jag försökte tacka honom sa han bara att han inte gjort mer än någon annan.

Morfar skrev inga memoarer är på många sätt en roman om en folkhemshjälte, en sorts nordskånsk variant av den amerikanska drömmen. (I flera recensioner av boken liknas Fridolins sätt att skriva också vid Barack Obamas.) Ännu mer är den förstås just berättelsen om en resa. En klassresa.

Nej, morfar Fridolin är inte (precis som mina egna släktingar, precis som de allra flestas släktingar) typen som skriver memoarer. Han växer upp i ett trång och fattigt, men kärleksfullt hem, som oäkta sonson till det par som tagit honom in som sin medan den biologiske fadern slunkit iväg till Amerika. När han blir liggande sjuk och mor/farmor slitit hårt för att tjäna extra och kunna ta honom till läkare blir doktorns bedömning av den hjärtsjukdom som till slut blir Gustavs död: ”Barnet känt på bygden som oäkting. Därför sannolikt engelska sjukan. Ytterligare undersökning ej av nöden.”

Min fars berättelser om läkarvård kring 1900-talets mitt har precis samma sensmoral: ”Det är skillnad på folk och folk.” För mig är det lika omöjligt att inte dra politiska slutsatser av de där historierna som jag förmodar att det är för Gustav Fridolin den yngre. Ändå vill han inte göra Morfar skrev inga memoarer till en politisk bok, och det kan ibland bli lite problematiskt.

Om en politiker skriver en bok, också om han kallar den roman, så är det svårt att inte tolka den politiskt. Det behöver man inte läsa många recensioner för att inse. Man kan också läsa Torbjörn Forlids och Anders Ohlssons nya bok Statsministerns sommarläsning. Om litteratur, politik och bildning. Där läser författarna flera politikers biografier och romaner och tolkar bland annat folkhemsskildringen i Morfar skrev inga memoarer som en lojalitetsförklaring från Miljöpartiets språkrör till samarbetet med Socialdemokraterna.

Fullt så konkret vet jag inte om man behöver tolka romanen. Min invändning är snarare att Fridolin är vassare när han skriver öppet politiskt och jag hade gärna läst en bok om de båda Fridolin där också den yngre varit mer synlig. Här skriver han om sig själv som barn som en bifigur, i tredje person och från morfaderns synvinkel ofta bara omnämnd som ”pågen”. Det blir, precis som romanstämpeln och den konventionella formen, ett lite konstlat sätt att distansera sig. Jag hade hellre läst Fridolin den yngres slutsatser och funderingar öppet redovisade, mer i stil med det Göran Rosenberg gör i boken om sin far, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz.

Den invändningen till trots är det en läsvärd bok om en beundransvärd, vanlig man och om ett Sverige som genomgått så oerhört stora förändringar bara under denna enda livstid. I förordet är det läraren Fridolin som börjar berätta om morfar för sina elever för att ge något levande, något annorlunda än den makthavarnas och de stora linjernas historia som de har svårt att ta till sig. Där ligger nog också den verkliga sprängkraften, i att skriva en mer demokratisk historia för ett mer demokratiskt land.

Similar Posts:

• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Solidaritet och kärlek river murarna
• Bortskämda – eller blåsta?
• Ådalen -31 för mellanåldern
• Sveriges upplysta despot

Språket i Författaren som kändis är strikt akademiskt, med kapitelindelningar, fotnötter och sammanfattningar. Jag som tycker mig ha läst nog med akademiska texter under mina år som student ökar genast avståndet till den rosa boken som jag innan påbörjandet av läsandet hållit ganska nära. Anledningen till att skriva något som inte är läroböcker eller forskning på ett sådant sätt känns både onödigt och tråkigt. Att läsa om författarkändisar och hur de har tagit sig dit och varför hade annars kunnat bli en riktigt rolig bok. Det är det inte nu.

Trots att jag har ett genuint intresse för flera av de författarpersonligheter som medverkar i boken blir det aldrig rolig läsning för mig. Det är intressant och lärorikt, men utan underhållningsvärde eller läsglädje. Dessutom saknar jag en motivering till varför de författare som boken väljer att ta upp har valts ut. Det finns en likriktning mellan dem som jag tycker är problematisk. Tre av de valda författarna har eller sitter i Svenska Akademien, fyra är ungefär lika gamla och bara två av de sex nämnda författarna är kvinnor.

Det viktigaste mediet för att bli en litterär celebritet är enligt boken tevemediet. Syns man mycket i teve blir man också en kändis. Florerar man mycket i teve gör dessutom dagstidningarna också nyhetsvärde av det. Jag ifrågasätter inte att detta skulle vara korrekt, speciellt inte med de författare som boken tar upp, men jag saknar nutidsbilden av författar- och mediesverige. Ger man ut en bok 2011 om författaren som kändis utan att ta upp internet i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet, som ett avgörande medium kan jag inte låta bli att tycka att det känns lite mossigt.

Jag skulle vilja veta mer om författare som slår genom Twitter, hur bloggar påverkar författarens möjligheter att nå ut till sina läsare. Allt fler böcker filmatiseras, hur påverkar det författarens kändisstatus?

Men att Selma Lagerlöf omnämns som kändis 70 år efter sin död måste ändå ses som en bedrift värdigt sitt nobelpris.

Similar Posts:

• Så mycket mer än sagotant
• Ranelid under lupp
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Respekt
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

Ranelids i ungdomen förstorade läpp och i barndomen förvärvade tinnitus förklarar varför han i media tar illa vid sig om någon skulle förringa dessa upplevelser. Det kan tyckas som enkel psykologi, men hos Forslid och Ohlsson blir ett sådant tilltag inte bara ett angrepp på personen Ranelid, utan hela hans författarskap. Den så kallade Ranelid-fejden (Ranelid vs Linda Skugge) analyseras således utifrån detta perspektiv. Kul läsning där författarna plockar isär Skugges totalsågning av Kvinnan är det första könet, och pekar på att andra recensenter faktiskt anmärkte på ungefär samma saker som Skugge. Men i en lite annan stil.

Som en röd tråd genom boken går kampen mellan fin– och populärkultur, och Ranelids spel däremellan. Läsningen är otroligt intressant, och sätter ljus på dels ett enskilt författarskap, dels författares, båda samtida och historiska, skiftande relation till media.

Tonen är respektfull gentemot studieobjektet, ibland med ironisk blinkning, och genomgående lättläst. Med en akademisk touch givetvis. Lite som Ranelid själv: ett spel mellan populärvetenskap och det andra.

Fenomenet Björn Ranelid bjuder på otroligt intressant läsning och nya funderingar. Och inte minst en inblick i ett författarskap som ju faktiskt verkar i vår samtid under en längre tid, och så lär fortsätta.

Similar Posts:

• Torrt och akademiskt
• Offentliga tårar
• Englund vs Ranelid
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Englund vs Ranelid part 2