Vad kan vi i vår tid ha för utbyte av senmedeltida tänkare? En hel del av den här artikelsamlingen att döma. Författarna i Mellan himmel och helvete har lyckats använda originaltexterna för att belysa frågor som känns ovanligt aktuella. Här följer tre exempel.

I artikeln ”Att sätta makten på plats” av Olle Ferm får vi se prov på en åsiktskorridor av ett smalare slag än den som brukar beskrivas med uttrycket ’men det får man väl inte säga i det här j–la landet’. I det senmedeltida Italien räckte några förflugna ord för att bli fälld av inkvisitionen som i sin jakt på häxor och kättare inte skydde några medel. Tortyr och angivelser var vanligt förekommande och även postuma domar utfärdades. Lindrigare kätterier kunde upphävas genom böter som ofta hamnade i inkvisitorernas egna fickor. Här gällde det verkligen att hålla tungan rätt i mun för att inte råka illa ut. Olle Ferm visar hur Giovanni Boccaccio (1313-1375) tar satiren till hjälp för att kritisera inkvisitionen i Decamerone.

Kraften i den vitsiga repliken, den klyftiga kommentaren, det skrattretande påpekandet är ett återkommande motiv i Decamerone. De är en tillgång för de socialt underordnade, inte sällan kvinnor, med vars hjälp de klarar sig ur besvärliga situationer eller bevisar sitt värde tack vare en socialt oberoende, rent intellektuell, verbal förmåga.

Olle Ferms diskussion om makt och satir blir extra intressant i efterdyningarna av debatten kring Charlie Hebdo. Vad får sägas och av vem? Vad skiljer satir från rena smädesskrifter?

Startskottet till en av årets mest livaktiga diskussioner blev Ebba-Witt Brattströms artikel ”Kulturmännens 13-åriga alibi” (DN 20150511) där hon problematiserar hur kvinnan, eller snarare flickan, skildras i litteraturen. Debatten kom till stor del att handla om att litteraturen måste vara fri, vilket nog de flesta håller med om, men kanske är det svårare att se kritikens betydelse. Artikeln ”Med pennan som murslev” av Carin Franzén handlar om om Christine de Pizan (1364-1430), en tidig föregångare till Ebba Witt-Brattström, som också brottades med sin tids kvinnosyn. Christine de Pizan föddes i Venedig men växte upp vid det franska hovet där hennes far var astrolog. Hon fick en gedigen utbildning och kom efter sin makes död att försörja sig på sitt skrivande. Hennes kritik av den misogyna kvinnosynen i Romanen om rosen av Jean de Meun, ett av medeltidens mest lästa verk, gav upphov till vad som brukar kallas för Frankrikes första litterära debatt där många av den tidens intellektuella auktoriteter deltar. ”Man finner flera formuleringar hos Jean de Meuns försvarare som vittnar om att de framför allt provocerats av det faktum att en kvinna kunde kritisera en så lärd klerk.”

Christine de Pizan låter sig dock inte nedslås utan fortsätter att med pennan som murslev upprätta synen på kvinnan. I det allegoriska verket Kvinnostaden vill hon ”skapa en idealstad som ska skydda från den aggressivitet och nedvärdering av kvinnan som förmedlas i den medeltida litteraturen.” För att visa att kvinnor är allt annat än trolösa, svaga och dumma fyller hon sin stad med: gudinnor, krigare, politiska makthavare, lärda, helgon med flera. I denna strävan efter att visa upp en lång rad goda kvinnliga förebilder skapar hon samtidigt också en kvinnlig kanon.

Christines strategi för att ge röst åt sin egen erfarenhet och hennes tro på sitt eget köns värde sker sammanfattningsvis genom ett medvetet återbruk av den litterära traditionen.

En liknande strategi ser vi Ebba Witt-Brattström använda i artikeln ”Litteraturen måste förbli fri” (DN 20150528) där hon klär sig i Kassandras gestalt för att ge kraft åt sin argumentation. ”Det fulaste och lägsta och grymmaste i världen måste alltid få berättas. Men det måste också läsas, uppfattas, tolkas, uppmärksammas.”

I artikeln ”Franciskus och visionens ikonografi” skriver Maria Husabø Oen om hur man under senmedeltiden sökte förklaringar till att Franciskus av Assisi, när han dog, hade märken på sin kropp som var identiska med Kristi sår. Märkena ska ha uppkommit i samband med en vision där en korsfäst seraf (sedermera beskriven som en Kristusgestalt) uppenbarade sig för honom. Men kan en vision verkligen lämna fysiska spår efter sig? Maria Husabø Oen berättar om hur den sk. stigmatiseringsikonografin som uppstår i kölvattnet efter miraklet försöker förklara händelsen. Under medeltiden fanns ”en utbredd uppfattning om att betraktandet av ett objekt faktiskt hade fysiska konsekvenser för betraktarens kropp.” Franciskanen Robert Bacon var en av dem som formulerade 1200-talets nya optiska teorier som gick ut på att man blev det man såg, oavsett om det rörde sig om inre visioner eller yttre bilder.

Bacon föreställde sig att ett föremål som man iakttog blev fysiskt registrerat hos betraktaren med hjälp av det han kallade för species. Genom att aktivera materia, såsom luft och ögats substans, reproducerade sig föremålet till en fysisk stråle fram till dess att den träffade betraktaren. Denna process medförde att även betraktarens inre formades fysiskt av intrycket av föremålens species.

Få var läskunniga under medeltiden, därför användes bilder i hög utsträckning när ett budskap skulle fram. Målningar på kyrkoväggarna återgav bibelns berättelser men även andra viktiga händelser som exempelvis Franciskus stigmatisering. Maria Husabø Oens text får mig att fundera över om bilder på den här tiden kanske också påverkade människor på ett annat sätt. Och att vi idag, med det överflöd av bilder som omger oss, kanske har utvecklat ett annat sorts seende. Lite ytligare. Lite grumligare. Ändå är jag övertygad om att det fortfarande finns bilder som formar vårt inre. Vi som har sett bilden av den treårige pojken som ligger uppspolad på en turkisk strand har blivit förändrade. Något av Alan Kurdi finns nu också i oss.

Similar Posts:

• Existentialism i fascismens hjulspår
• Litteratur är att vilja?
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Djupt gripande om livsval
• Den undflyende bildningen

Att Horace Engdahl, ledamot i Svenska akademin, i en intervju sagt att Sebald innan sin bortgång var en nobelpriskandidat förvånar inte. Sebald är genuin finlitteratur. Tonen är gravallvarlig, vill man skratta så är det åt är den totala bristen på humor, inget annat. Han har skrivit både dikter och essäer men centrum i hans författarskap är fyra romaner: Svindel, känslor (1988), Utvandrade (1990), Saturnus ringar (1992), Austerlitz (1995).

Det är ytterligare ett mått på Sebalds litterära tyngd att redan det att man kallar hans böcker för romaner är kontroversiellt. I Dagens Nyheter använder Anders Cullhed begreppet essäböcker. Många stannar för ordet prosabok i ett försök att visa att det är prosa men inte en konventionell fiktion. Det hela blir inte enklare av att hans första prosabok mest liknar en essä och hans sista mest en roman.

Sebald har en helt egen stil. Exempelvis finns svartvita fotografier inpetade på sidorna som för varje roman blir alltmer svårtolkade. Sebald är också, likt Peter Handke och Thomas Bernhard, en stämningsskapare av rang. Han har en säregen förmåga att sätta en stämning som inte begränsar sig till berättelsen utan kvarstår i läsaren och följer med i ens möte med världen utanför bokpärmarna.

Stämningen är melankolisk. Ibland drar det mot nostalgi, likt den som uppstår hos äldre intellektuella män då de som betraktare, inte deltagare, blickar ut över en galen värld. En trött kulturkritik, en variant på gnället om att det var bättre förr, när ens egen generation satte dagordningen.

Men Sebalds sorg är djupare än så. Vi människor är destruktiva, vi driver våra projekt långt bortom förnuftets gräns. Det Auschwitz som är så centralt i Sebalds författarskap ses, precis som hos Imre Kertész, som en pusselbit som behövs för att förstå vad en människa är, inte något som skall ställas ut på museum under rubriken ”aldrig igen”.

En nyckel till Sebalds prosa är hans användande av ett naturhistoriskt betraktelsesätt. I Austerlitz, hans sista roman, möter vi först en betraktelse över människans försvarsanläggningar sedan romartiden och hur dessa, med nödvändighet, blivit både större och allt snabbare oanvändbara. Sedan en beskriving av nazisternas användning av anläggningarna och det tortyrrum och den järnkrok där man hängde upp sina offer. Och vid åsynen av detta rum:

uppsteg ur avgrundsdjupet bilden av vår tvättstuga i W. och samtidigt, frammanade av järnkroken som hängde i ett rep från taket, bilden av slakteriet som jag alltid måste passera på vägen till skolan… Exakt kan ingen förklara vad som sker i oss när den dörr rycks upp bakom vilken barndomens fasor döljer sig. (Austerlitz, s. 28)

Alltså, först när det berättarjaget befinner sig i är förankrat i människans naturhistoria, får vi reda på att detta nu också hänger ihop med den egna biografin. Självbiografin blir på så sätt en spegling av ett större förlopp. Människan skapas utifrån och in, inte tvärtom.

En annan nyckel till Sebalds författarskap är hans privatliv. Ofta är det rätt poänglöst att gräva i en författares biografi. Författare skriver om sånt som hänt dem – Heureka! Men hos Sebald går det inte att hålla isär Europas kulturhistoria och Sebalds privatliv.

Född 1944 i södra Tyskland upplever Sebald sig evigt märkt av det man under hans uppväxt inte pratade om. Det man inte pratade om var kriget och den roll människor omkring en hade haft. Och det är denna frånvarande historia, detta inte, Sebald gör till sin. I korthet: Sebald är det han önskade han inte var, han är det Europa vi andra inte vill kännas vid att också vi är.

Som tjugoåring lämnade Sebald Tyskland för ett liv som akademiker i England där han, först i medelåldern, påbörjade ett författarskap som idag är ett av Europas intressantaste.

Similar Posts:

• På vandring med Sebald
• En annan läsare söker sitt hem
• Geologihistoria och undvikande av sorg
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Inget blev sig likt igen