Illa skötte jag mig i kosmos igår.

Jag levde ett helt dygn och frågade inget,

och förvånades inte över något.

 

Jag utförde mina dagliga göromål

som om det var allt jag hade att göra.

Lite längre ner fortsätter dikten med:

Inga hur eller varför,

eller vadan blev den sådan,

och vad ska den med alla rörliga detaljer?

Med endast några enkla rader, byggda med ett okonstlat språk och utan onödiga krumbukter, utmanar Szymborska synen på vår tillvaro och vår existens. Hela diktsamlingen rör sig så här vigt mellan olika, roliga, förvånande och ibland utmanande perspektiv.

Många av dikterna uppehåller sig även vid fenomenet tid – så även Ouppmärksamhet som mot slutet återkopplar till den första radens gårdag:

Vid ett yngre bord, med en en dag yngre hand,

blev gårdagsbrödet skuret på ett annat sätt.

 

Moln som aldrig förr och regn som aldrig förut,

för det föll ju med helt andra droppar.

 

Jorden vred sig ett varv kring sin axel,

men nu i en rymd som övergetts för gott.

 

Det varade gott och väl 24 timmar.

1 440 minuter av möjligheter

86 400 sekunders inblick.

I Sena dikter ingår Wisława Szymborskas tre sista diktsamlingar: Ett kolon, Här och Nog nu, som alla är översatta av Anders Bodegård. Nog nu har tidigare recenserats på dagensbok av Lina Arvidsson (och här finns en annan recension av tidigare dikter av Szymborska).

Det förtjänstfulla förordet av Agneta Pleijel är värt att kommenteras lite mer. Det är utformat som en dialog mellan en man och en kvinna som utgår från frågan om varför Szymborska är så älskad av svenska läsare. Det blir ett intressant samtal som gör olika nedslag i Szymborskas tidigare produktion och är en utmärkt introduktion till poeten.

Sena dikter ingår i en minst sagt snygg serie av alla fjorton kvinnliga nobelpristagarna i litteratur, formgiven av Kristin Lidström. Hela serien finns som box och får du ändå inte nog (vilket ju skulle vara fullt förståeligt) så finns det anteckningsböcker och annat smått och gott som ingår i serien.

Similar Posts:

• En lättillgänglig mästares sista verk
• Tredje polacken i raden?
• Poesi i allmänhetens tjänst
• Kvinnan i första person
• ”Vem skriver elegier om mostrar?”

Så kom boken Andras ord och våra. Fyra översättare om sitt arbete i min hand. Den innehåller kolumner som behandlar översättningskonsten – tidigare publicerade i Språktidningen. Enighet råder kring en sak: Det räcker inte att kunna en stor mängd glosor eller behärska regelverken som gäller i de olika språken.

Vid sidan av ordbetydelser och satsbyggnad måste översättaren betänka sin grundval gentemot källtexten. Även här tycks finnas en överensstämmelse i synen, nämligen att förhålla sig så nära originalet det är möjligt. Här gäller det att känna in författarens avsikt med textens uppbyggnad. Upprepningar ska därför behållas. Konstigt språk (nonsensspråk) och ålderdomliga ord måste återges med sina svenska motsvarigheter. Men när ord saknas i målspråket blir det förstås omskrivningar, vilket kan leda till en oönskad ”pratighet”. Det får i så fall kompenseras med andra verktyg så att textens karaktär ändå framträder. Lustigt är att läsa när Anders Bodegård fick ett uppdrag att nyöversätta ett franskt drama från 1834. Hans översättning från 1998 visar sig vara mer ålderdomlig än översättningen från 1928, som gjordes av Hjalmar Söderberg.

Några kolumner går in på specialistområden, t ex fackord som är viktiga inom naturens underavdelningar. De flesta känner nog inte till hur exempelvis en klockgroda låter men att kunna återge det rätta ljudet, ger effekter som förhöjer berättelsen. I romanen Madame Bovary bär en blomsterbukett (och de olika växterna) känslor som ska förmedlas till läsaren. Om blommans benämning blir fel darrar inga invärtes strängar, såsom var tänkt.

Kolumnen som behandlar översättningar i andra hand är också läsvärd. Det är ganska vanligt att svenska översättningar görs via engelskan för vissa språk. Jan Stolpe har öppnat dörren till litteratur skriven på bengaliska och beskriver vägen till det färdiga resultatet som ett lagarbete. Han gör därför resor till det aktuella geografiska området och bokar möten med personer som är förtrogna med författarens verk. I bästa fall träffar han författaren själv.

Kerstin Gustafsson skriver om prosodi och hon lyssnar ofta på hur betoningen ska ligga i den svenska versionen. Ska yttrandet uttrycka en förvånad känsla eller … kyligt avståndstagande? Möjligheterna med det svenska språkets melodiska komponenter är smått fantastiska.

Skribenterna har både fyllt på mina kunskaper och väckt lusten att vara vaken för nya iakttagelser. Och visst är Janina Orlovs liknelse fin, när hon jämför originalet med en snäcka:

Översättning är kommunikation åt flera håll. Det ankommer sålunda på översättaren att visa upp snäckan för världen, att lyssna noga, och att förmedla bruset inuti den enligt bästa förmåga. Men det är inte allt. Översättningen spolar iland snäckan på en ny språklig kust. Och kusterna är olika, somliga drabbas av markhöjning medan andra råkar ut för flod. Liksom landskapet förändras, förändras även språket oupphörligen.

Similar Posts:

• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Litteraturens doldisar i välskriven fackbok
• På promenad i den språkliga trädgården.
• Dikt värd översättning
• Möten med levande rysk kulturhistoria

Det är också denna röst som fått mig att fortsätta uppskatta hennes dikter. När Szymborska dog förra året, 89 år gammal, råkade det sammanfalla med en poesikväll på Moriskan, och vi körde lite spontan hyllning genom att låta de som ville få läsa hennes dikter från scen. Det kändes inte som en kulturkrock att Szymborska och poetry slam fick mötas. Båda har samma förmåga att tilltala folket, vare sig du är beläst eller inte. Självdistansen, den underliggande ironin och förmågan att se det komiska i livets absurditet, att gå in för att porträttera vardagssituationer; dessa är alla gemensam nämnare.

Nog nu blev Szymborskas sista diktsamling, och det verkar som att hon visste om det när hon själv bestämde just den titeln. Anders Bodegård, hennes svenska översättare, har skrivit en epilog som tar stor plats i boken, som snarare är ett tunt häfte. Det är ett fint porträtt av en cool tant.

Nog känns det att boken inte hann bli riktigt klar. Det skulle blivit arton dikter, det hann bara bli tretton. Sammansättningen är rastlös, saknar något. Men jag viker för sidor ändå, hon får till det, och visst är det i sig ganska fantastiskt? Att kunna producera, och bra därtill, när du är nästan 90 år gammal.

Dikterna hos Szymborska är ofta små, snabblästa. Så enkla i sitt språk att du lätt kan missa storheten, som i dikten där hunden porträtteras; fast i sin kedja vid kojan. Szymborska avslutar dikten med att människan har desto längre kedjor, mindre synliga, ”tack vare vilka vi lätt kan gå förbi”. Förbi hunden som får stå kvar och rycka. Men också förbi skålen med vatten, som kunde blivit vår lycka.

Paret som möts på flygplatsen; för omvärlden är de klädda i diverse plagg, halsduk, tjocka jackor. Men för varandra: nakna. Och så den sköna igenkänningen i dikter som ”Det finns sådana som”, där Szymborska berättar om de lyckade människorna, de som ”anar med detsamma vem som är med vem, / i vilket syfte, vart de är på väg.” Men avslutar:

Ibland avundas jag dem
- det går lyckligtvis över.

Jag rekommenderar en djupdykning i Szymborskas produktion för ovana diktläsare. De ska finna sig väl omhändertagna, aldrig dumförklarade, ödmjukt upplysta och tröstade, peppade. Detta är inte den bästa av hennes böcker, skulle aldrig kunna vara, men för en trevare fungerar den väl som smakprov.

Till min egen dikt

I bästa fall
blir du, min dikt, noga läst,
kommenterad och kvar i minnet.

I ett sämre fall
läst bara en gång.

En tredje möjlighet -
visserligen skriven,
men efter ett tag befunnen i papperskorgen.

Du har därtill en fjärde utväg -
du försvinner oskriven,
belåtet mumlande något för dig själv.

Similar Posts:

• Enkelt och förunderligt
• Poesi i allmänhetens tjänst
• Tredje polacken i raden?
• Kvinnan i första person
• Tvättäkta dikt