Vägen in i, och ut ur, missbruket utvecklas långsamt genom boken. Takten är sällsam, helt utan dialog, men avbryts stundtals för hastiga återblickar. Långsamt kan läsaren pussla ihop vad som egentligen hände. Men boken handlar inte så mycket om hur Liptrot hamnade där hon gjorde, utan snarare om hur svårt det är att ta sig därifrån.

Att ta sig ur alkoholism har ingen snabb lösning. Och i Utvägen får man följa med på varje smärtsamt steg. Men det är för den skull inte direkt plågsamt att läsa, det är förlösande. Författaren åker tillbaka till sitt barndomshem och sina rötter – och till naturen. Och det är dessa skildringar av en både vacker och vild, stormande natur som skiner starkast i den här boken. De får en att längta efter saltstänk och fågelsång, efter den sorts frihetskänsla man bara kan få av att vara ensam på ett ställe där människan inte härskar. Naturen är här en obarmhärtig läkekraft, som blottar det som är skört för att sedan sakta men säkert sätta alla bitar på plats.

Boken är också full av allt det som Liptrot snöade in sig på under sina återhämtningsår: fåglar, obebodda öar, astronomi, snorkling. Hon väver in dessa faktatunga partier på ett sådant obemärkt sätt att man inte ens hinner få tanken på att bli uttråkad, även om kornknarren knappast är mångas favoritämne. Alla dessa små besattheter beskrivs med sådan värme att man själv inte kan låta bli att ryckas med. Kanske borde alla besöka en öde ö lite då och då.

Att läsa Utvägen är som att gungas till sömns av ljudet av det brusande havet. Det är lugnande, men också fascinerande och närmast hypnotiskt. Det är en bok att avnjuta långsamt, i enskildhet.

Similar Posts:

• Att vara eller inte vara (alkoholist)
• Judas!
• Världens bästa mamma (nykter)
• Att använda sin röst för andra
• Värmen från en toasits