Hayley är huvudperson och huvudsaklig berättare i årets ALMA-pristagare Laurie Halse Andersons ungdomsroman Skärvor av minnen. Hennes pappa Andy är krigsveteran, något som för mig alltid framstått som typiskt amerikanskt. Visst, det har funnits svenska utlandstrupper, FN-soldater och andra, men krigsskildringarna vi översköljts av har till stor del varit amerikanska. Generation efter generation har där präglats av krig, från andra världskriget via Vietnamkriget och till, som för Andy, krigen i Irak och Afghanistan.

Andys krigserfarenheter präglar också hans dotters liv. Hon har tillbringat en stor del av sin barndom på vägarna i pappans långtradare, i något slags försök att fly från minnena av blod och förstörelse. Nu har han bestämt sig för att flytta hem till huset han ärvt av sin mor, och staden där Hayley levt som barn, så att hon ska kunna gå ut skolan där.

Ett par dagar efter att vi flyttade in frikopplade pappa från tiden igen, precis som Billy Pilgrim i Slakthus 5. Det förflutna tog över. Allt han hörde var exploderande bomber och flygande granater, allt han såg var kroppsdelar, som ett avslitet ben fortfarande med stöveln på och splittrade benbitar, vassa som spjut. Allt han smakade var blod.

I korta, kursiva kapitel får vi också ta del av vad jag förmodar är fragment av pappans krigsminnen. Mestadels är perspektivet dock Hayleys.

Vad Andy inte riktigt verkar förstå är hur svårt det är för Hayley att faktiskt koncentrera sig på skolan, eller på någon sorts normalt tonårsliv med kompisar, killar och fester. Hon lever hela tiden med en oro för sin pappa och hans posttraumatiska stress. Hon skyndar sig hem, hon försöker tolka tecknen, försöker sköta om. Samtidigt är hon obrottsligt lojal, som barn så ofta är, och försöker dölja för utomstående hur hon egentligen har det. Hennes pappa är kanske oberäknelig, men han är den ende hon är van att lita på. Samtidigt gör ju hans psykiska ohälsa att han inte precis är att lita på, och Anderson skildrar hjärtskärande hur Hayley liksom går på äggskal runt sin pappas tillstånd.

”Har du ätit något i dag?” frågade jag. Vad är det som pågår? tänkte jag.
”Inte hungrig.”
”Vad vill du ha till middag?” frågade jag. Varför rengör du gevären?
”Hörde du inte vad jag just sa?” frågade han.
”Jag tänkte laga kyckling.” Har du varit uppe hela natten igen?
”Låt mig sova.”
”Klockan är halv tre på eftermiddagen.” Vem är du rädd för?

Själv verkar Hayley också ha trängt undan en stor del av sitt förflutna, av livet innan hon och pappa gav sig ut på vägarna. Ändå finns det faktiskt människor på hemorten som bryr sig om dem. Därtill kommer Finn, killen som ska hjälpa Hayley få upp sina haltande mattebetyg och som envisas med att bry sig om henne. Men finns det plats i Hayley liv för något annat än pappan och hans problem?

Jo, jag tänker på Andy och Hayley när jag hör om kriget i Ukraina. Jag tänker på dem när Sverige nu ska gå med i Nato. Hur många fler barn och ungdomar ska, direkt och indirekt, behöva leva sina liv överskuggade av krigets fasor?

Similar Posts:

• ”Spring aldrig i vita områden”
• Sjutton år och farsa
• Om mörka minnen, ljusglimtar och överlevnad
• Överrumplande och hjärtskärande debut
• Det går aldrig som man tänkt sig

Vi på Dagensbok saluterar och gratulerar den svenska bilderbokskonstnären Eva Lindström till årets Alma-pris. Hon har gett ut cirka 35 bilderböcker och illustrerat massor av böcker med olika författare. Hennes berättelser berör både stora livsfrågor och vardagliga händelser, klurig humor och samsas med det absurt mystiska. Språket drar åt det poetiska på ett mycket vackert och drabbande vis.

Juryns motivering lyder:
”Eva Lindströms gåtfulla bildvärld är i ständig förvandling. Träd flyttar utomlands, hundar antar enorma proportioner och föremål försvinner för att plötsligt återkomma. Med snabb penselföring och förtätad kolorit skapar Eva Lindström en mångtydig dialog i text och bild. Gränsen är flytande mellan barn, vuxna och djur. Med djupt allvar och vild humor brottas de med de eviga frågorna: Vilka är vi? Vart är vi på väg? Vem har tagit våra mössor?”

Vi recenserade nyligen hennes senaste bok Ingenting är omöjligt för oss 

Vilken är er favoritbok av Eva Lindström?

Similar Posts:

• En alldeles rationell fobi
• Humor och fantasi i lyckat samarbete
• När skogen tar kontrollen
• Vänskapens mikrokosmos
• Lage får mitt hjärta att lyfta

Jag måste erkänna att när jag började läsa Så har jag det nu förväntade jag mig visserligen en kvalitativ ungdomsroman (det är ändå Meg Rosoff vi talar om, och jag gav hennes Jonathan bortom all kontroll 9/10 i betyg häromveckan), men ändå en ungdomsroman. Ungdomsromaner, när de är välskrivna, brukar ge mig en känsla av litterärt välbehag och förflytta mig till en plats där det är lättare att andas. Ungdomslitteratur behöver inte alls vara särskilt lättsam, den ger mig något att längta till, inte från. Jag skulle visserligen inte vilja bo i Panem, den vidriga diktaturen som anordnar hungerspel där barn tvingas mörda varandra, men jag sträckläste alla tre böcker och tog varje chans jag hade att försvinna in i böckernas värld och heja på Katniss Everdeen, bokseriens hjältinna.

Meg Rosoffs Så har jag det nu kommer åt mig på ett sätt få andra ungdomsromaner har gjort. Efter att ha läst den i tre timmar fick jag ta en andningspaus som varade i flera dagar, och sedan portionerade jag ut läsandet så att jag inte läste längre än en halvtimme åt gången. Missförstå mig inte – den här boken är fantastisk. Huvudkaraktären Daisy berättar på ett skenbart lättsamt sätt om sin tid hos sina charmiga, excentriska kusiner i Storbritannien, och trots att man vet att Kriget Kommer lockas man in i idyllen och börjar känna sig behagligt avslappnad i en solig fläck på godset, omgiven av välvilliga släktingar, intelligenta hundar, och gulliga getter. Man vet redan från början att Daisy blev bortskickad mot sin vilja, men eftersom det är så sparsamt med detaljer om vad som ledde fram till det beslutet lockas (eller luras?) man att tänka att Daisy förmodligen mest är lite dramatisk, och att det inte var lika illa som det lät.

Sedan märker man att Daisy inte äter, och ens hjärta börjar slå lite för fort. Hon berättar mer om bakgrunden till sin landsförvisning, och ens hjärta blir lite skört i kanterna. När kriget till slut bryter ut och soldaterna särar på de sammansvetsade kusinerna för att skicka dem till olika delar av landet gör det fruktansvärt ont i bröstet. Efter ytterligare något kapitel går boken från att vara en historia om förbjuden kärlek (mellan Daisy och hennes kusin Edmond) och en underlig sommar på landet till att handla om ren och skär överlevnad. Daisy måste komma över sin ätstörning och ångest och istället kämpa för att hitta tillräckligt med mat så att hon och hennes yngre kusin Piper inte ska svälta ihjäl. De (och den något oförberedde läsaren) tvingas se och uppleva saker som gör att jag sköt upp att skriva den här recensionen så länge jag kunde. Det är krig, det är hjärtskärande och verkligt och gör så ont att man går sönder. Precis som riktiga krig.

Daisys språk tar något kapitel att vänja sig vid, men sen känns hennes rättframma ordval och oerhört långa meningar som ett stilistiskt genidrag. Meg Rosoff har lyckats skriva en 15-årig flicka som faktiskt låter som en 15-årig flicka, inte en karikatyr som strösslar varje mening med ”åhguuu” och ”liksom”.

Kanske kommer Så har jag det nu åt mig så mycket för att händelserna som leder fram till Kriget väldigt mycket liknar det som händer i den riktiga världen just nu. Kanske gör allt lite extra ont för att jag känner igen mitt eget sköra 15-åriga jag i Daisy, och vet att jag inte hade haft styrkan att göra hälften av det flickor världen över måste göra för att överleva krig.

Så har jag det nu är både givande och gripande läsning, men man bör vara beredd på att bli emotionellt manglad. Ta ett djup andetag och var beredd med något som muntrar upp dig efteråt. Det gör ont, men är värt besväret.

Similar Posts:

• Är idag en dålig dag? En ännu sämre?
• Gränslöst charmig feelgood
• En skakande saga om krig och vänskap
• Antiklimax och litterära axelryckningar
• Olyckliga vindar på USA:s östkust

Jobbet kväver hans kreativitet på ett sätt som annars bara skulle kunna uppnås genom att förvandla mördande alldaglighet och tristess till ett vapen och avfyra det rakt mot Jonathans hjärta. Att som läsare bevittna hur alla hans försök att göra något kreativt och originellt förintas av plattitydgranater (”Elden är lös! Håll liv i lågan, läckerbit!”) och nonsensinstruktioner (”Jag tänker att vi U-svänger gårdagens grejer för det omedelbara nuet?”) är både deprimerande och mycket underhållande.

När Jonathans bror tar ett jobb i Dubai lämnar han sina hundar hos Jonathan, som till sin flickväns stora irritation snabbt förvandlar hundarna till huvudpersoner i sitt liv. Författaren har lagt lika mycket jobb på karaktärerna Sissy (cockerspaniel) och Dante (bordercollie) som hon gjort på sina mänskliga karaktärer, och känslan av att de är riktiga personer förstärks ytterligare av att Jonathan i så stor utsträckning tillskriver sina hundkompanjoner intrikata själsliv. Han oroar sig så mycket för deras lycka och mentala hälsa att han vid ett tillfälle uppsöker en veterinär för att försäkra sig om att Dante inte lider av existentiell ångest. Att Jonathan projicerar sin oro för livet och världen på hundarna är uppenbart, men det är rörande och ofta väldigt roligt.

Jag har nästan inga invändningar mot den här boken, men något som genomgående störde mig var Jonathans relation till sin flickvän Julie, som tyvärr är bokens mest endimensionella karaktär. Julie känns ganska mycket som den stereotypa missnöjda flickvännen: hon önskar att Jonathan vore rikare, mer framgångsrik, hade mindre töntiga hobbyer, och lite coolare vänner.

Jonathan, i sin tur, växlar mellan att vara överlycklig att någon så snygg som Julie vill vara ihop med honom, och gripas av dödsångest vid tanken på att vara tillsammans med henne för alltid. Hon tycker att hans jobb inte är tillräckligt imponerande, han tycker att hennes jobb (säljare på Bridal-360, ett glossigt magasin om bröllopsplanering) är fånigt. Båda ägnar många sidor i boken till att föreställa sig att deras respektive är någon helt annan person, som veterinären Clare eller juristen Mark.

Medan Jonathan har tillräckligt många andra fina personlighetsdrag för att jag ska kunna ha överseende med det provocerande i att han blir förälskad i själfulla kvinnor som serverar honom kaffe (och ägnar tre sidor åt att föreställa sig deras gemensamma framtid, vad deras barn ska heta, vilken färg blommorna i deras trädgård ska ha), blir Julies konstanta missnöje med Jonathan bara tröttsamt. Jag tror att Jonathan bortom all kontroll hade tjänat på att ge Julie en själ, istället för att bara låta henne hacka sönder Jonathans. Hon är tråkigt nära att bara vara en karikatyr på Den Missnöjda Flickvännen, som Den Missförstådde Killen alltid lämnar när han träffar sin manic pixie dream girl.

Jonathan, däremot, har visserligen stereotypt kufiska drag (serietidningsälskande, oförmåga att förstå sociala koder), men de balanseras upp av originella idéer, kreativa utläggningar om världens tillstånd och framförallt av hans totala hängivenhet och kärlek till Dante och Sissy. Jonathan är knäpp och ibland lite irriterande, men han känns levande, och så verklig att jag funderar på hur det går för honom även efter att jag läst ut boken.

Bokens stjärnor är dock Dante och Sissy, och jag tror att även läsare som inte anser sig vara ”hundmänniskor” kommer bli charmade av dem. Rena hundälskare förutspår jag kommer falla pladask för hundradarparet och skratta högt åt beskrivningarna av förståsigpåare i hundrastgården.

Jonathan Trefoil gör inte mycket rätt i livet, men Jonathan bortom all kontroll träffar mitt i prick ändå.

Similar Posts:

• Överrumplande och hjärtskärande debut
• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?
• Låt det aldrig ta slut
• Ett nytt projekt för familjen Peachey
• ”Dagen börjar vid midnatt”