En kväll träffar de en råtta, som lovar dem guld och gröna skogar, eller i alla fall sidenpyjamasar och leksaker, om de följer med honom till drottning Indra. Immer lockas men Sem anar oråd. Kvällen slutar dock i katastrof och så beger de sig genom en grävd tunnel till Lindormars land. Där finns ett märkligt slott med en tjänarstab av förtrollade djur och en drottning som så länge önskat sig ett litet barn. Lyckan är total men det är ändå något – mycket – som inte stämmer och Sem får mycket att fundera på.

Det handlar om sagovärld och sagotid, såväl i den mer realistiska inledningen som i fortsättningen, om arketyper såväl i persongalleri som omständigheter. Det är minnet av de döda föräldrarna och glappet mellan den lycka som fanns och den misär som råder nu som är förutsättningen för det som komma skall. De är de två pojkarna, den äldre som tar hand om den yngre, och hur syskonkärleken sätts på prov. Och det är kampen mellan ont och gott, eller snarare mellan att göra ont och göra gott.

Det finns dock den ytterligare komplexiteten i att det inte är så lätt att avgöra vad som är vad. I alla fall inte om man börjar fundera över det. Är man ond om man följer sina instinkter och sina drifter? När är våldshandlingen ett brott och när är den ett hjältedåd?

Något liknande är det med de förmänskligade djuren som slits mellan sina ursprungliga egenskaper och det som nu förväntas av dem och hur de hanterar detta. Här problematiseras det generiska rättfärdigandet av sagans grymhet och även om det är självklart vem man håller på som läsare får man sig ändå en tankeställare.

Göra det lätta eller det rätta? Och vad är egentligen rätt?

Jag tyckte väldigt mycket om Frida Nilssons förra bok, Det tunna svärdet, och hade höga förväntningar som inte riktigt infriades den här gången. Samtidigt – om en barnbok får en att tänka på Astrid Lindgren och Elsa Beskow ska man väl inte klaga?

Similar Posts:

• På liv och död men helst på lek
• För den som söker spänning
• Kampen mot järnklon
• Pojkar som får vara små och ensamma
• Människor behöver sagor

Hur letar jag efter nån som inte vill bli funnen?

Även om min dotter inte förstår innebörden i det jag säger blir hon genast uppmärksam på närvaron i min röst. När vi läser ur en bok, bara för henne, är en av hennes favoritstunder på dagen. Vuxen närvaro, eller snarare frånvaro är också vad Tassemarker handlar om. På en av den förta sidorna står:

Vi var så nära varann
vi två.
Men så
blev du allt svårare att nå

Textstyckena svävar i himlen. De är radbrutna och utspridda på sidorna, som dikter. En liten person sitter på en gunga. Det är skymning, kanske höst, och bilden badar i ett guldigt ljus som går över i gråa skuggor utanför ett våningshus med plåtbalkonger. Den vuxna personen går sin väg. Halsduken fladdrar i vinden.

Men det är inte nödvändigtvis en fysisk frånvaro det handlar om i den här historien. Den stora är visserligen försvunnen, men det är inte helt lätt för barnet att förstå varför. Den lilla rör sig i landskap som blir allt kyligare och mer mardrömslika. Mellan husen växer jättelika skuggdjur fram. I dimman på parkeringsplatsen tycks stolpar och träd få händer som sträcker sig efter barnet. Samtidigt illustreras den vuxnas frånvaro i alla hens saker som ligger övergivna överallt och nu har förvandlats till delar i en skräckberättelse.

Ebba Berg är journalist och manusförfattare och har skrivit bokserien om Barnen i Lyckeskolan. Alexander Jansson är ett välkänt illustratörsnamn. Bland annat har han illustrerat Frida Nilssons och Katarina Genars barnböcker och gjort omslag till nyutgåvor av John Ajvide Lindqvists böcker. Stilen är mörk och surrealistisk, men också oerhört verklighetsnära med mycket skuggor och skiftningar.

I Tassemarker möter Janssons illustrationer Bergs text i en existentiell historia som känns i varje mening. ”Kan nån som inte är här/ ändå hjälpa en?” frågar barnet, men möts av mörker och snöflingor som singlar ner innanför jackan. Till slut måste hen ropa högt för att få den vuxnas uppmärksamhet.

Här kan små läsare känna igen sig, utan att vuxenvärlden förklarar eller talar om för dem hur de ska må. Och fast det inte alltid går att sätta ord på allt som känns, går det att närma sig det med hjälp av berättelsen och de ordkarga textraderna. Just det fåordiga och sättet att plantera en saga mitt i de grådaskigaste delarna av verkligheten påminner mig om Shaun Tans böcker. Här finns samma ensamhet, samma förmåga att gestalta utan gränser. Ett barns brist på trygghet är ett svårfångat tillstånd, men i Tassemarker blir allt synligt.

Similar Posts:

• Bilderbok i kontakt med verkligheten
• Storslaget om depression
• Moraliserande som få
• Fantasin är ett tveeggat vapen
• Till alla barn som vandrar

Det är en saga med sagans alla kännetecken – hjälten och utmaningen, hjälparna och de vars roll är den motsatta. Dödens rike befolkas av de tre folkslagen spartaner, harpyrer och hildiner, som i väldigt hög grad liknar hundar, örnar och svin, djur som också figurerat kring hemmet i den vanliga världen. Där finns soldater, en kungafamilj, en trädgårdsmästare… och så de som är mer direkt underlydande Döden; roddare, snickare, skräddare…

Det finns en tidlöshet, som det nästan måste göra när det handlar om sådant som kärleken och döden – och hur den förra kan övervinna den senare i sagans värld. Men det finns också mer nutida ifrågasättanden och ombytta roller, som att det bara är harpyrflickor som får leka med svärd medan deras bröder ska hålla sig hemma, och kritik mot vuxenvärlden, där föräldrarna inte ser sina barn förrän de tvingas göra det. De förment förståndiga vuxna är på klassiskt barnboksmanér också de som visar sig vara de oförståndiga och det finns hela tiden ett upphöjande av barnen.

När Frida Nilsson är som bäst påminner hon om Astrid Lindgren. Om och om igen associerar jag till stämningen i Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio. Det är något med sättet att tala om de stora, svåra frågorna så att de blir hanterliga, utan att det ligger något svekfullt i förenklingen. Det är också något med miljöbeskrivningarna, en kista i ett hus, en rosengård och vissa formuleringar:

Prinsessan av Sparta var obönhörligt mycket bättre än jag och Trine på att strida, det gick inte att låtsas om annat. Men det var roligt ändå. Ja, åh, vad jag hade roligt när jag lekte i Dödens rike!

Där är det kanske mer av Lisa i Bullerbyn men för mig låter det väldigt Lindgrenskt. Samtidigt är det inte fullt så enkelt som det kan verka, vad som är gott och ont är inte självklart och spelreglerna som gäller på andra sidan skapar oväntade möjligheter.

Det finns blinkningar till de vuxna läsarna, små inslag ur såväl grekisk som fornnordisk mytologi, som att en av de som för de döda till Dödens hem är en spartan vid namn Karo, eller den något vilsne Höder, som visar sig vara modigare än han själv trodde. För att inte tala om Döden själv som visar sig avvika ganska mycket från den gängse bilden.

Språket är lekfullt och målande och naturen är sällsamt levande, ja besjälad, och väldigt visuellt beskriven. Illustrationerna, som är porträtt av personer Sasja möter, är mjukt vemodiga.

Något av det finaste som finns är här leken, som en motsats mot vuxenvärldens rigida mönster. Faktum är, att något av det sorgligaste som beskrivs är oförmågan att leka.

”Får jag fråga ers majestät någonting?” sa kusken i knipslug ton. ”Om du så starkt ogillar att Prinsessan lär sig strida, varför vill du då så hjärtans gärna att hon ska leka strid?”

Drottningen tänkte efter mycket kort och svarade:

”Ur leken går alla som segrare. Är det inte så, Karo?”

Similar Posts:

• Är vi alla lindormar?
• För den som söker spänning
• Stockholmsfantasy
• Pojkar som får vara små och ensamma
• Människor behöver sagor