På omslaget av Linnea Blix syns tecknade whisky- och ölbuteljer, fiskar och allehanda sjödjur, ett mikroskåp och doktorns bil samt några extravaganta kvinnor och ett antagligen förälskat par. Inte heller att förglömma skylten med texten ”CANNERY ROW ” och en annan med ”SARDINES. Monterey Bay, California”. Här har vi allt i ett nötskal.

Förordet av Per-Olof Mattson introducerar läsaren i Steinbecks universum innan läsaren ger sig i kast med bokens fyrtio namngivna kapitel. Handlingen kretsar till stor del kring marinbiologen och läkaren Doc som efter krigstjänstgöring under och efter andra världskriget återvänder till staden som ligger för fäfot. Mycket har förändrats.

På sin Biologiska anstalt Western Biological, tar Doc upp sin verksamhet som går ut på att samla in sjödjur och sälja till universitetet. Dock är han en bruten man. Han försöker sig på att börja med en avhandling. Det går inget vidare och inte heller ölet som han dagligen hämtar i Livsmedelsaffären skänker lindring. Affären har en ny ägare (”El Patrón”) i Joseph och Mary Rivas, som sitt namn till trots, är en hal och ful fisk. Hans uppenbara girighet får konsekvenser för stadens övriga ”etablissemang” såsom ungkarlshotellet Ungkarlspalatset som bebos av allehanda lodisar i varierande ålder och bordellen Björnflaggan med nyanlända bordellmamman Fauna – inte ny i gamet – och hennes flickor. I den prekära situationen som rullas upp står allas hopp till doktorn, som i yttre mening är samhällets främsta men även i inre mening. Högt älskad och aktad som han är så blir det allas sak att få honom på fötter igen.

En kärlekshistoria går som en röd tråd genom bokens kapitel och som alla i det avsomnade Monterey engagerar sig i. Efter sardinernas försvinnande och därmed fabrikernas tystnad ger detta liv och engagemang åt stadens människor och i synnerhet trasproletariatet och de prostituerade. Hur ska det gå? Blir det ett par av det omaka kärleksparet eller kommer olika personligheter, yttre omständigheter och gammalt groll att sätta käppar i hjulet?

Det här är en sorts arbetarlitteratur. Om ett Amerika som en gång var. Men också en roman om dem på samhällets botten. Steinbeck ger sina personer resning och värdighet. På något vis känns ändå förhållandena rätt statiska trots bordellmammans tavla med guldstjärnor för varje flicka som hon gift bort. Antagligen är det för att sociologin och psykologin institutionaliserats och gått framåt under årtiondena efter 1950-talet. Den här typen av samhällsmedborgare skulle i dagens litterära kontexter ha varit föremål för vård, diagnostiserande, psykologiserande och rehabiliteringsprogram av alla de slag. Här är liv och människor bara som de är.

Skrivs romaner om prekariatet, snuttjobbarna, missbrukarna, hororna idag? Jag vet inte – i skrivande stund kommer jag inte på någon liknande roman. Kanske deckargenren har tagit lyra här? Eller kanske självbiografin med sin undergenre misärlitteratur är en ersättare? Å andra sidan har pendeln ute i riktiga livet svängt – idag ska återigen samhällets olycksbarn ”ta ansvar för sin situation”, ”rehabiliteras i sina hemmiljöer”; något som var och en kan räkna ut att är (oftast) dömt att misslyckas. Människorna i Cannery Row är inga brottslingar, inga socialfall. De klarar skivan med en hårsmån. Moral och hjälpsamhet är en hederssak. På Cannery Row finns inga klassresenärer. Frånsett möjligen ”El Patrón” i Livsmedelsaffären och guldstjärneflickorna på Faunas tavla.

Könsrollerna är till exempel mycket 1950-tal och kvinnoskildringen klichéaktig: Mabel på bordellen var ”född glädjeflicka tvärsigenom” och bordellmamman är en godhjärtad krutgumma. Några ”normala” kvinnor förekommer nästan inte alls på Cannery Row. Å andra sidan: med dagens könsneutrala glasögon på näsan upptäcker man cementera(n)de könsstereotypier i romaner med bara ett par årtionden på nacken.

Ett tag tänker jag på Aki Kaurismäkis filmer där kvarterskrogars klientel och städernas arbetslösa och luggslitna existenser lyfts fram. Men Kaurismäkis personer tiger mest – i Steinbecks romanvärld språkas och filosoferas det hela tiden. Dialogerna är bokens puls och nerv.

Språket är en ren njutning: slang och talspråk, omskrivningar och öknamn, vetenskapliga utläggningar, bibliska allusioner och latinska citat. Hänvisningar till kända klassiska kompositörer och författare är många – dessa hör till den (ut)bildade doktorns favoriter och skulle förstås mötas av ett ”vasaru” eller ”vafförsla” av lodisgänget på Ungkarlspalatset. Den mest ”intellektuella” är Mack som kan dra till med någon känd antik glosa om så behövs och som han antagligen snappat upp av doktorn. Sedan kryllar det av finurliga, dubbeltydiga oneliners: ”Någonstans finns det värme”, ”De enda man kan säkert lura är de renodlat själviska, eftersom de alltid följer samma mönster” eller ”Det bästa i världen man kan göra för folk är att låta dom hjälpa en”.

En underbar torsdag är en annorlunda läsupplevelse. Det är en charmig roman med mycket hjärta och förvånansvärt lite smärta. På Cannery Row bär man varandras bördor.

Similar Posts:

• Människor och djur
• Illasinnade rykten i småstad
• En stor roman går inte att stänga till
• Möten i butiken
• Ett dockhem i romanform

(Senare hittar läkaren själv dit, finner Sampos dagbok och sammanställer den till den här boken. Han måste skriva om den rätt rejält, men det är OK, han vet precis vad den andre mannen menade.)

Substantivet i finskan är ogripbart, gömmer sig mellan de femton kasusens många böjningar och låter sig sällan fångas i nominativ. För finskan tycker inte om tanken på ett subjekt som utför en handling. Ingen i den här världen utför något, utan allt sker av sig själv för att det måste ske och vi är bara en av många saker som skulle kunna ske. I en finsk mening samlas orden runt verbet som satelliter runt en planet och det som är närmast verbet blir subjekt.

…Jo, Ny finsk grammatik är en roman som väldigt medvetet leker med olika nivåer, men som ändå gör det på ett sätt som känns naturligt. Vi har berättelsen om Sampo, en man som förlorat allt och driver runt i ett kallt Helsingfors, utan att veta vem han är, utan ens ett eget språk, medan kriget mot Sovjetunionen rasar bara några mil bort. Han finner en vän som försöker hjälpa honom att återintegrera sig genom att lära honom finsk mytologi, det viktiga kulturarvet, språket som i sig formar en helt unik Finskhet… Det finska ordet för ”Bibel” betyder till och med ”grammatik”, förklarar vännen, en schaman utklädd till präst, som alltid har en halvfull flaska Koskenkorva att ge nattvard med. (Det gör det inte.) Han får ett helt tankemönster inplanterat, men hjälper det? Där har vi romandelen av romanen, en oändligt sorgsen personteckning, som inte blir mindre ironisk av att vi inte kan veta hur mycket av den som faktiskt är ”sann” och hur mycket som är redaktörens egen historia. Där hittar Marani en drömsk, nästan mytisk berättelse som ändå känns oerhört närvarande, runt brinnande skogar, flackande ljus och minnen som hittas på och göms igen.

Samtidigt är det naturligtvis svårt att inte väga in att detta är en roman skriven på 2000-talet, av en författare som jobbar mitt i det moderna Europa som utsett sig självt till fredsprojekt, och som kan sägas handla om Europén: En man så förvirrad att han när kristiden sätter in söker febrilt efter ursäkter att se sig själv som bättre än andra, som måste förenkla historien för att få ett heroiskt förflutet inplanterat, måste vända sig till Renheten och Vissheten i förhoppning om att den på något vis kan vrida tillbaka klockan till ett mytiskt förflutet. En historia som kretsar runt men aldrig kommer fram till Trieste och Viborg, två av de städer som helt bytte ägare och identitet efter kriget; en italienare som skriver om fortsättningskrigets Finland, utan att någon någonstans ens nämner vems sida de egentligen står på i striden mot en hemsk undermänsklig fiende. Som en Tabucchi-roman filmad av Kaurismäki.

I den där krocken, mellan skildringen av en enda mans sökande efter ett jag och en hel kontinents skräckslagna backande in självgodhet, skapas något att tänka över. Och trots en lite väl förutsägbar vändning i slutet överlever historien det. Den har ju, oavsett hur många som får panik när gamla privilegier utmanas, en tendens att göra det.

Similar Posts:

• Där livskraften aldrig dog
• Ett tryggt författarskap
• Famous last words
• Att dela ett odelat liv
• En pappas historia