Uwe Tellkamps roman Tornet får kanske lite extra skjuts av ostalgievågen men att ställa den vid sidan av nyproducerade träningsoveraller med hammaren, passaren och vetekärven eller för den delen vid sidan av den utmärkta filmen Good bye, Lenin! är ändå inte en rättvis beskrivning. Dels för att den som roman hade stått sig väl oavsett det nyvunna intresset för DDR-staten och dels för att den bild av samma stat som målas upp knappast ses utifrån det nostalgiska perspektivet. Nej, romanen är väl snarare som undertexten lyder, en historia från ett sjunket land, historien om DDR:s döende slutfas. En historia som knappast ger en positiv bild av den paranoida övervakningsstaten men som med sin detaljrikedom skildrar vardagslivet där allt ändå inte är jämmer och elände utan en stat där livet trots allt har sin gång med sina upp- och nedsidor.

Framförallt är dock Tornet en stor roman. Med en ramberättelse som kretsar kring den borgerliga läkarfamiljen Hoffman uppvisar Tellkamp ett imponerande författarskap där berättarstilen skiftar och där perspektiven byts. I några delar är stilen rapp och dialogbunden medan andra delar går sakta fram med närmast poetiska miljöbeskrivningar. Där finns också Nemos, den intellektuelle morbrodern till familjen, anteckningar som i en slags dagboksform ger berättelsen ett moment av filosofisk eftertänksamhet. Det omfattande persongalleriet ger läsaren möjlighet till en ingående studie av hur livet gestaltar lsig för de olika medborgarna i den officiellt klasslösa staten som givetvis ändå har sina starka hierarkier.

Huvudpersonen i berättelsen är Christian, sonen i läkarfamiljen, som i berättelsens början går på gymnasiet med ambitionen att följa sin far och studera till läkare. För att nå dit måste man dock först göra sin plikt inom folkarmén. Christian delar vissa självbiografiska drag med författaren som också växte upp i samma typ av borgerlig DDR-miljö och därtill i samma stad som berättelsen utspelas, Dresden. Genom morbrodern Nemo, som kan beskrivas som den främste av många birollsinnehavare får man en inblick i såväl den lite rebelliska kultursfären som i den privilegierade nomenklaturan, den samhälliga elit där alla har medlemskort i SED och tillgång till västprodukter. Att scenen är Dresden och inte Berlin ger ytterliggare en dimension av provinsiell prägel. Eliten här är trots allt långt från maktens centrum och Dresden låg i vad Östtyskarna kallade de ovetandes dal, det område i DDR där invånarna inte kunde få in tv-sändningar från Västtyskland.

Utöver det språkliga och det rika persongalleriet lyckas även Tellkamp förmedla en överhängande känsla av klaustrofobi. I ett samhälle där alla vet att informatörer finns överallt, men där man aldrig vet exakt vilka som är det, får man lära sig inom vilka sfärer man kan säga vilka saker. Och rädslan var befogad då det i slutet av 80-talet, när Tornet utspelar sig, fanns mångdubbelt fler Stasi-agenter per capita i DDR än vad det fanns i såväl Sovjetunionen som i Nazityskland.

Klaustrofobin sträcker sig dock längre än så då man genom berättelsen, vars kronologi kan följas genom världshändelser vilka passerar revy, märker hur staten sakta men oundvikligt vittrar sönder. När man läser Tornet blir det tydligt att händelserna den 9:e november 1989 knappast var ett ögonblick i historien som dök upp från ingenstans utan snarare klimaxen på en långvarig process där även de insatta och troende insåg att hela staten var på väg in i en oundviklig konkurs. En ekonomisk konkurs likväl som en politisk och moralisk konkurs.

Att ta sig igenom de 961 sidorna ger läsaren därför lika mycket en litterär upplevelse med ett rikt och levande persongalleri som en gedigen insikt i hur livet tedde sig i den totalitära statsbildning som under fyrtio år fanns knappa tio mil söder om Trelleborg. Romanen ger mig samma känsla som när jag nyligen var i det helt autentiska kaféet på Stasi-museet i Berlin och det plötsligt slog mig att i just detta rum satt ledningen och smidde sina planer. Här tänkte de ut de bisarra övervakningsinstrumenten och lade upp riktlinjerna för övervakningen och fängslandet av de 17 miljoner invånarna. Och det inte för länge, länge sedan (eller i en galax långt, långt borta), utan de gjorde det när jag själv gick på högstadiet på Stigslundskolan i Gävle. Det är nämligen bra att ha i åtanke när jag själv förförs av DDR-estetiken och den realsocialistiska arkitekturen. Min egen ostalgi som existerar utan att jag ens varit i Tyska Demokratiska Republiken.

Similar Posts:

• Uppbrott i ett vemodigt tecknat DDR
• Tysklands krig mot Tyskland
• Spionen som glömde bort
• Intressant men ojämnt
• Historiens brasklapptäcke