Så när kom lycka egentligen att bli synonymt med min lycka? Efter århundraden av filosoferande där lycka varit en fråga om att träda ut ur sig själv, om att se den andre, hur kommer det sig att lycka plötsligt blir en fråga om trygghet – om min trygghet, min välgång, min egendom? När blev lycka att äga?

frågar sig Jayne Svenungsson och granskar lyckobegreppet ur ett historiskt och ett samtida perspektiv. Vad skulle kunna få oss att stanna upp och ifrågasätta detta starka fokus på den personliga framgången?

Boken kan fungera som en ingång till de olika författarskapen. Flera skribenter berör upplevelsen av tiden, eller snarare bristen på den. Att alltid finnas tillgänglig på mobilen eller via nätet, att inte ha någon stilla frizon. Att känna kravet att vara aktiv, uppbokad, att alltid ha något på gång.

Johan Nilsson jämför något överraskande likheterna och olikheterna hos de båda fiktiva karaktärerna Tony Soprano och Mattis Rövarhövdning. Hans fokus är att granska vilken roll de väljer att spela som fäder. Lars H Gustafsson utvecklar sina tankar om föräldrarollen och varför så många är eniga om att en auktoritär fostran inte är konstruktiv.

Här finns många möjligheter att diskutera värderingar, ja förhållningssätt till livet. Jag gillar att den här boken ställer många av de stora övergripande frågorna. Vad är kärlek? Vad är närvaro? Vad får plats i nyhetsflödet?

Anneli Jordahl funderar över identitetsproblematiken eller kanske mer specifikt självkänslan, hur den tar sig olika uttryck:

När jag åker runt i landets skolor och pratar om min bok Klass – är du fin nog? händer det att elever stenhårt hävdar att jag tillhör överklassen. Medieyrkena är så högt åtrådda att i deras ögon kan inte journalisterna vara något annat än överklass. Jag försöker säga att jounalistyrket är ett medelklassyrke, men uppenbarligen inför döva öron. De har nämligen läst i tidningen att de som är verksamma i storstadens högstatusmedier är vår nya aristokrati

Similar Posts:

• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• I 68:ornas långa skugga
• Röster och möjligheter
• Essäer om livets mening
• En lagom trevlig turistsouvenir

Men måste det se ut så här? Nej, menar debattörerna Stefan Edman och Jan Lindvall. Bara om vi går till vårt närmaste grannland, Norge, så ser vi att det där finns en landsbygd som lever. Även på andra håll, som Åland, lever landsbygden betydligt mycket mer än i Sverige.

Ett litet samhälle om ett par hundra individer kan i Norge ha fullgod service på de flesta områden – livsmedelsaffär, post, apotek, bank, skola, kultur etc – medan ett betydligt större samhälle i Sverige kan få klara sig ens utan en liten närlivsaffär.

Men varför? En av de stora skillnaderna ser författarna i det som de kallar för norsk "boplikt", det vill säga att hus i många natursköna områden inte får användas enbart som sommarstugor. Åretruntboende krävs för att man ska få köpa ett hus. En sån här lag borde införas i Sverige också, menar de. Andra satsningar som borde göras är att satsa på kulturen och på kommunikationerna, inte minst bredband, ute i glesbygden.

Edman och Lindvall argumenterar mycket för sin sak. Lite väl mycket, med tanke på att de inte har så otroligt mycket att säga. Redan efter ett par kapitel börjar det kännas aningen tradigt. Inte blir det bättre av att de upprepar sig en del. Underlaget kanske hade räckt till en eller ett par artiklar, men det känns lite överflödigt med en hel bok.

Similar Posts:

• Sverige bortom storstäderna
• En revolution i det tysta
• Metaller, miljö och människor
• Äntligen!
• Samtidigt, någon annanstans