Sophie Labelle är en annan serietecknare vars serier oftast berör transidentitet och en korkad omgivning, och även hon använder sig av vissa absurda element i berättandet för att få fram en poäng. Men där Labelle föreställer sig barn som delar ut skriftliga diagram som förklarar hur kön är ett spektrum till förbipasserande häcklare och därmed ror hem poängen att nej, du kan inte se på någon om hen är tjej, kille, eller något annat, så stoppar Skoglund falaflar i behån och skämtet bara… uteblir. Eller så förstår jag det bara inte. Vilket det än är så blir läsupplevelsen stundtals inte mer än en axelryckning.

Visst ska man få berätta om sina upplevelser av sitt liv och sina trauman precis hur man vill utan att behöva behaga någon petig recensent, och jag känner mig definitivt elak som skärskådar någons trauma och dömer ut det för att det inte är tillräckligt underhållande, eller gripande, eller tilltalande, eller vad tusan jag nu är ute efter i en bok. Boken skickades till oss som recensionsexemplar, men självklart känns det obekvämt att inte riktigt uppskatta något som berör ett angeläget ämne och dessutom är självbiografiskt.

För det ÄR ett angeläget ämne. Transpersoners rättigheter, och utsatthet i samhället och vården är ett ämne som måste tas upp igen och igen och igen. Tills varje Svensson förstår hur illa det är ställt i delar av transvården, och vilka fördomar som fortfarande finns kring personer med transidentitet. Och inte tror att könsbekräftande vård går ut på att ”könsstympa barn” – en myt som gjorts populär av diverse samvetslösa granskningsprogram i svensk TV. Tack för inget, public service.

Värt att notera är att många av Skoglunds serier som beskriver mer samtida upplevelser är betydligt mer träffsäkra. (Dem kan du till exempel hitta på hennes Instagram, @oliviaskoglund.serier.) Som när hon skriver om skillnaden mellan transkillar som får sin första dos testosteron (”Jag känner mig stark, självsäker och sexig. Dags att gå hem och öppna lite burkar!”) och transtjejer som börjar med östrogen (”Jag fryser och vill gråta och alla hatar mig!”). Eller serien som handlar om uppfattningen att transkvinnor måste vara hetero – där tycks hon kanalisera Liv Strömqvist, och det är inte är en komplimang jag slänger mig med lättvindigt.

Någonting som Nästan i mål skildrar väl är transpersoners beroendeställning och utsatthet i relation till transvården, inte minst i den avslutande serien där hennes psykolog hastigt och lustigt kastar ut henne ur rummet med frasen: ”jag tycker att vi har gjort stora framsteg här idag. Du ska bara prata med mig 100 ggr sen [en] annan psykolog 200 ggr och slutligen läkare 500 ggr. Din utredning bör vara klar runt år 2025 – se så, det är lika för alla, vi ses om ett halvår.” Där känner jag med henne.

Jag hoppas att Nästan i mål kommer ge någon annan alla de där känslorna jag inte riktigt kände, och en utflykt till hennes instagram får mig att tro att Skoglund fortfarande är på väg att hitta sin form. I så fall har nästa album möjlighet att bli strålande.

Similar Posts:

• Transaktivist? Javisst!
• En bättre råttfälla
• En fumlig debut
• ”Glada människor är ju inte så roliga.” Seminarium med Åsa Grennvall
• Tung som en fjäder

Det är svårt att recensera en bok av Sophie Labelle utan att recensionen förvandlas till ett brandtal för allas rätt att vara den de är. För alla barns rätt till sitt eget könsuttryck, oavsett vad de vuxna i deras närhet tycker är lämpligt. För faktum är att ovanligt många vuxna blir tjurskalliga småungar när man pratar om könsöverskridande uttryck och identiteter som något fullkomligt normalt. Det är nästan så man ser dem lägga sig på golvet och skrika i frustration när deras barn visar sig ha en annan könstillhörighet än den de blev tilldelade vid födseln, och TÄNK OM DE ÅÅÅÅÅÅÅNGRAR SIG?! Bra nyheter, gott folk! Vi har ett omfattande system för att utreda och behandla barn med könsdysfori. Det är i princip omöjligt att göra ”något förhastat” i transvården, så ni kan pusta ut.

Hursomhelst. Sophie Labelles serier handlar om barn utanför könsnormerna, något som av en outgrundlig anledning får folk att dödshota henne. I We won’t be erased kan man bl.a. läsa om hur transtjejen Stephanie pratar med sin mamma om att hennes mamma älskar henne, eller se Stephanie spela brädspel med sin pojkvän och prata om samhällets bisarra könsnormer. Ni hör, det är ju riktigt upprivande saker. Gud förbjude att barn som är trans skulle ha en accepterande familj eller trivas med sig själva. Vad hindrar då alla andra från att kasta av sig det arkaiska binära könssystemets bojor och leva som det kön man faktiskt är? Inget, är svaret. Ingenting.

Kanske är We won’t be erased inte Labelles starkaste bok. Innehållet speglar en frustration över det politiska klimatet i USA just nu, och framförallt hur det påverkar transpersoner. Själva titeln är en reaktion på transfobiska lagförslag, men också ett stridsrop för både transpersoner och allierade. Serier behöver inte vara roliga för att vara viktiga, och We won’t be erased är en av förra årets viktigaste böcker. Är du redan insatt i transfrågor? Bra, läs den och känn samhörighet med andra som du. Är du inte insatt alls? Läs den, och BLI INSATT. Bli allierad, och hindra omvärlden från att utplåna våra transsyskon.

Similar Posts:

• En motvillig recension
• Normbrytande familjelycka
• Tre trösterika böcker för transbarn
• Kampen är din, min, vår, allas
• Direkt och kompromisslöst om att vara trans