Vi måste kunna prata om det här för att kunna förändra något, löd Alakoskis uppmaning. Men om det var svårt att hitta kvinnor som vågade berätta om sina erfarenheter av våld, så tycks det ha varit ännu svårare att hitta män som kan och vill berätta.

Vad nu skälet är så blir det väldigt spretigt, och det tar en lång stunds läsning att riktigt bli klok på vad det är författarna velat göra här. Där Lyckliga slut erbjöd en mångfald av röster, men med en röd tråd, drar Våld till vardags väl mycket åt alla möjliga håll.

Tom Malmquist och Niclas Nilsson bidrar med dikter, Ulf Krook med en novell om en vedervärdig gymnasielärare som ligger med sina elever, René Vázquez Díaz skriver någon sorts kvinnoföraktets litteraturhistoria och Jens Liljestrand gör en fantasiintervju med Jan Guillou som slutar i blodbad. Inga dåliga texter i sig, men en lite märklig blandning.

Nationalekonomen Stefan de Vylder sticker ut med en diskussion kring kostnaderna för mäns våld – män står ju, som säkert ingen missat, för ungefär 90 procent av allt våld i världen – och räknar på både vardagsvåldet och på krig och försvarskostnader. Jag vet inte hur man ska ta det – att till exempel de offentliga kostnaderna, i en studie från Umeå universitet, för en enda kvinna som i 20 års tid misshandlats av sin man har beräknats till 2,5 miljoner kronor. Eller att vi världen över lägger 1 300 miljarder dollar per år på ”försvarsutgifter” och 80 miljarder på att försöka lösa världsfattigdomen. Är det bara bisarrt att sätta prislappar på lidandet, eller kan siffror, som när Sternrapporten beräknade vad klimatkrisen kan komma att kosta oss, leda till att frågorna äntligen tas på allvar?

I alla fall kommer de där vardagliga, personliga erfarenheterna ofta i skymundan. Ändå är det ofta dem jag vill veta mer om, de som berör mest. Stefan Villkatt skriver till exempel om att som ung kille blir förödmjukad av en tjej och om planen på att straffa henne, Mats Söderlund om att ingå i ett gäng osäkra tonårskillar som trissar upp varandra, men också om hur manligheten blir en roll att spela för att ta sig fram, för att vinna godkännande och respekt. Lars Jalmert skriver om strukturer och mansroller, med utgångspunkt i kvinnors vardagsrädsla, om att råka gå av vid samma busshållsplats och känna att man uppfattas som ett hot. Lars Einar Engström lyssnar in och funderar kring hur män i företagsvärlden talar om sina kvinnliga kollegor och Zanyar Adami hör sin pappa berätta om sina upplevelser av krig och tortyr i kurdiska Iran.

Först ut är Rickard Flinga, som suttit tjugo år i amerikanskt fängelse för överlagt mord på någon som förgripit sig på hans dotter. ”Män är våldsbenägna från födseln”, förklarar han. ”Det är ett medfött beteende som vi har begränsad kontroll över.” Andra skribenter skulle nog knappast känna igen sig i det.

Birger Östberg talar istället om ”en slags känslomässig plattform”, om det som brukar kallas könsmaktsordningen, ”känslan av att jag på något sätt är – eller rätteligen borde vara – mer självklar, riktigare, viktigare eller bättre än du”. Kanske är det där, i hierarkierna, som våldet blir begripligt? När Manlighet är lika med Överlägsenhet blir ju allt som ifrågasätter Manligheten ett hot att petas ned, något att försvara sig emot? Det är en manlighet som bygger på just hot och som därför blir bräcklig, en sårbarhet förklädd till osårbarhet och, med Klas Hyllingers ord, ”en trång och riskabel bur för alla män”.

Similar Posts:

• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• Röster och möjligheter
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?
• Slå inte ned blicken!

José hinner knappt anlända till Florinas hem innan det erotiska spelet är i full gång. Florina ställer honom till svars samtidigt som hon inte låter honom komma till tals och åtrån mellan dem finns där genast, självklart, eftersom den är förbjuden. Och dagarna då Florina och José försöker undvika att ha sex, eller försöker undvika att bli påkomna med att ha sex inleds.

Enligt både Florina och José är deras relation endast en tillfällig sexuell förbindelse, men jag tycker att det är uppenbart att Florina hyser mer känslor för José än vad hon utger sig för att göra. Och berättelsen blir ett maktspel om gestalternas känslor där även mormodern har en avgörande roll eftersom hon sitter på makten att göra Florina arvlös, men där även svartsjukan har en avgörande roll. Jag tycker att boken tar upp frågeställningen om det går att ha sex utan att bli känslomässigt involverad men att den inte gör det tillräckligt bra. Språket är omständligt och ålderdomligt och gör därför berättelsen nästintill tidlös. Dock blir boken aktuell genom att den tar upp en ickedefinierad relation då många relationer idag är lösa förbindelser som har sin grund i det sexuella med den eviga kampen där minst kär vinner.

Bokens styrka ligger just i skildringen av Florina och Josés relation, allting runt omkring dem som också skildras i boken känns mest konstruerat och bristfälligt. I en del får Florina och José sällskap av ett gäng skådespelare och prostituerade och boken förs in på diskussionen kring prostitution, som aldrig riktigt får någon tyngd eller sammanhang även om prostitutionsspåret kan kopplas till konsumtion och hur Florina och José konsumerar varandras kroppar.

Slutet är tyvärr alldeles för romantiskt och tillrättalagt och drar ner det som skulle kunna ha blivit en intressant skildring av två människors skruvade relation till varandra.

Similar Posts:

• Män som slår – eller inte
• Utsuddade stereotyper
• Motstridig modevärld
• Franskt vemod som skaver
• Död och blommor i försiktig skrud