Han heter Pomelo, han bor under en maskros och han är nästan som jag. För Pomelo är kär i det mesta. Han är kär i den tredje rädisan på sjätte raden, i Rita, i Gigi (fast bara lite), i månen, i den stora musiken, i daggdropparna och i den lilla stenen för att det är bara han som tycker om den.

Jag kan vara likadan. Jag kan förälska mig i vyer, i små stenar, i situationer, i sakerna bara jag ser, i fantastiska handlingar och i underbara människor. I valnötterna på träden i Visby. Jag älskar hösten och stormarna, de omöjliga färgerna på träden och tumvantarna som är alldeles för stora. Jag är lika kär som Pomelo.

Pomelo är givmild med sin kärlek. Så som alla bör vara. Han är en förebild för kärleken, givmildheten och tillgivenheten. Någon att se upp till. Pomelo har förmågan att älska gränslöst och se det sköna i det vanliga och nästan osynliga.

När jag läser blir jag varm i hjärtat, det pirrar i kroppen och det börjar bubbla lite här och var. Allt är mjukt och rosa. Jag blir märkbart påverkad, har t.o.m. en rosa baddräkt på träningen efter jag läst boken. Jag är lika bäst som Pomelo när jag är rosa. Visserligen saknar jag en lång snabel, men som rosa blir jag Pomelo, någon som är bäst, som är praktisk och som inte ens är rädd för purjolökarna om natten.

Att beskriva den här boken, att jämföra den med någon annan, att berätta om de tre kapitlen. Jag vet inte. Det går inte, det gör den inte rättvisa. Bilderna är söta. Glada och leende. Tänk dig en elefant i en kronärtskocka, en leende, rosa elefant. Tänk dig en elefant som aldrig petar i näsan med fingrarna – för han har ju inga. Tänk dig en elefant på skidor, farande ner för backen med en fladdrande snabel. Addera en stor hög med kärlek och omtänksamhet. Placera ett stort leende på dina läppar och känn kärleken pulsera i dina ådror.

Jag är kär.

I Pomelo.

Similar Posts:

• Döden bor granne med livet
• Rädd för hajar, men inte för en hajpojke
• Det kan inte vara storleken som räknas
• Klassiker i nyöversättning
• Vacker Tummelisa