Det är ingen direkt dålig bok. Den är välskriven, och… intressant? Philippe Delerm har också skrivit Den första klunken öl och andra små njutningar och Det hade regnat hela söndagen. Sundborn eller dagar av ljus följer samma koncept. Ni fattar vad: En lagom trevlig bok med några droppar sentimentalitet.

Delerm har lyckats med sina eftersträvanden, jag ifrågasätter inte det. Jag ifrågasätter nödvändigheten av att överhuvudtaget skriva en sådan här bok.

Det värsta är att jag inte ens kan såga boken. Det enda man kan säga om den, inräknat de positiva åsikterna, är: trist.

Gäsp.

Jag kommer faktiskt inte på något annat. Och det har inte med lättja att göra för jag har faktiskt försökt fundera ut en intressant recension länge nu. Sundborn berättar ett trevligt och lite känsligt porträtt av paret Karin och Carl Larsson och deras gästande konstnärsbekanta i Grez-sur-Loing.

Boken är lagom lång och lättläst. Det händer inte särdeles mycket. Varken på ett yttre eller ett inre plan. Den har en sensuell lågmäldhet som jag visserligen kan finna tilltalande, men jag saknar en stämningsuppbyggnad, ett crescendo. Historien är helt enkelt för slät.

Säkert finns det många som uppskattar att ta del av sådan lektyr, några lagom timmar av lagom sinnesrörelse. Jag har svårt att verkligen uppskatta det.

Som avslutning skulle jag kunna råda till att inte läsa boken eftersom jag inte tycker att upplevelsen av den är värd besväret. Men för stackars Philippes skull vill jag inte göra det. Det känns elakt att hacka på de menlösa.

Similar Posts:

• Vardagsglädje
• Samhället och den onormale
• Inte en bok om dendrofili
• Känslan och förnuftet
• Klassiker i nyöversättning

Man skulle kunna påstå att författaren punktmarkerar dessa små ögonblick och han gör det så bra att de till slut har gått över till hans lag. Många är vi som alltför oftast stressar i oss våra öl och för att inte tala om hur tråkigt det kan vara att köra bil nattetid och känslan av att inneha en sådan simpel pinal som en fickkniv är det kanske inte många som lämnat mellanstadiet som nämnvärt reflekterar över. Delerm visar att det inte alltid krävs stora pompösa arrangemang för att man skall kunna uppskatta tillvaron. Det kan räcka med en färsk croissant som låter sig avnjutas på en trottoar någonstans för att vardagen skall lyfta en aning:

Man är tillbaka ute på gatan. Man har det på känn: vägen hem blir inte samma sak. Trottoaren är lite mindre fri, antingen förborgerligad av brödet som är fastklämt under armbågen, av croissantpaketet i den andra handen. Men nu öppnar man påsen och tar en croissant. Innanmätet är ljummet, nästan degigt mjukt. Ett litet frosseri i kylan, på gående fot…

Detaljer, detaljer. De små anekdoterna byggs upp med en snillrik detaljkänsla vilken hela konceptet bygger på. Författaren får en att uppleva både känslor, smaker och lukter vilket ökar viljan att ytterligare låta sig inspireras och förföras. En effekt av inspirationsruset som uppnås, och som säkerligen inte var författarens avsikt, är att man läser boken lite väl snabbt. Varje anekdot har sin egen utgångspunkt och förtjänar en viss eftertanke och detta kan gå förlorat om man hastigt och lustigt kastar sig över en ny betraktelse då försvinner hela idén med verket. För övrigt är det egentligen ingen idé att säga så mycket mer om denna lilla bok. Risken blir då att man bara krånglar till det hela vilket vore oförlåtligt i det här fallet.

Men den första klunken! Klunk? Det börjar långt innan den slinker ner. Redan det porlande guldet mot läpparna, en friskhet som späs på av skummet, sedan rinner sakta över gommen en lycka silad genom beskhet.

Man kan känna smaken, eller hur?

Similar Posts:

• Ointressant melankoli
• Samhället och den onormale
• Inte en bok om dendrofili
• I överkant avancerad kunskapsteori
• I Upplysningens tjänst