I Jila Mossaeds nya diktsamling tror jag mig kunna identifiera alla tre tillstånden hos diktjaget. Det finns helt klart ett förflutet – ett ursprung, en historia, som jaget vill komma närmare. Det är något att försöka jaga fatt på. I vardagen, i drömmen, i det undermedvetna. Samtidigt söker både röster och människor upp jaget om nätterna och på kvällarna, just innan sömnen kommer:

Om nätterna
när jag är närma sömnen
hör jag hur skuggorna letar efter
kroppar att förena sig med

Men de stannar inte, får inget fäste. Detsamma gäller diktjaget självt, tycks det. Orden försvinner ibland, men jaget ber träden om hjälp:

Å du vackra asp
behåll mina hemligheter
när jag inte längre finns

I Vad jag saknades här fortsätter Jila Mossaed att låta läsaren ana det som exilens villkor kan innebära. Det är alltjämt svårförklarade tillstånd hon skriver om, men med ett språk som i sin finstilta väv lyser av vilja att uttrycka sig. Såhär måste det uttryckas och just såhär komplext måste det vara för att litteraturen, och allt det som finns under den, ska kunna hitta en rimlig väg till läsaren. Det blir här så oerhört självklart varför Jila Mossaed har valt att skriva dikt och inte något annat. Detta är den enda möjliga formen.

Att bli ordlös, osynlig inför det som saknas. Inte längre ha språk för det avlägsna. När allt det som var ens verklighet tappar konturerna. Och kanske denna avlägsna verklighet också smittar av sig på nuet, får det att svaja och nästan försvinna:

Vi finns
jag och härfågeln
svävar i rummet
som kanske inte längre är ett rum

Vad är jag här, utan det andra? Mossaed skriver:

Bergen är borta
Irisdalen
där jag träffade Balzacs kvinnor
finns inte längre

Idag är himlen borta
Stirrar mot ett konstgjort ljus
ser ingenting
tappar orden
rösten

Så kan jag också ana en vilja att återgå, att göra sig av språket, åren, erfarenheterna för att komma närmare det som en gång var. Försöka hitta minnet, vara närvarande i något annat. Komma förbi det ansträngda, lyssna med kroppen.

Vill inte bli förstådd
inte försöka förstå

Vill uttrycka mig enkelt, vilt
med ordlösa ljud

Ja, det är en diktsamling som på samma gång är behaglig och smärtsam att vara i. En dikt som gör mig mer medveten om världen som pågår just intill mig, och det som rör sig alldeles utanför konturerna. Jag bär den med mig på sommarens tågresor.

Similar Posts:

• Världspoesidagen 2011
• Naturen kallar på oss
• Om litteraturen, språket, livet
• Poesi für alle
• Politisk brännvidd i poesin