Med ett sådant svar kan jag många år senare naturligtvis inte låta bli att läsa hans självbiografi Jag är olyckligt här. Och när det i den förekommer en scen hemifrån barndomens Norrköping, där lille Johan glad i hågen kommer hem med ett eget alster från slöjden i skolan som han med fasa senare upptäcker att hans pappa slängt in i öppna spisen, ja då kan jag förstå lite mer av Cronemans korthuggna svar i den där chatten.

Men med lite god vilja kan man naturligtvis också se – lite förenklat – varifrån Johan Croneman fått sin förmåga att såga saker i sina krönikor. In i den öppna elden med dem bara. Jag vet inte hur hans pappas talang för ord var, men Johan Cronemans verbala elegans kan man verkligen inte ta ifrån honom. Det är ju tack vare den, det nästan alltid är en njutning att läsa hans krönikor i DN, oavsett hur hemsk farsa han hade, oavsett hur många gånger hans far slog honom.

I en stor del av denna bok skriver han om sitt spel- och alkoholmissbruk, om han bara skulle släppa fram sin gråt skulle han gråta i flera dagar. Och boken börjar med en rörande och mycket dramatisk beskrivning där författaren och hans son flyger ner till Düsseldorf för att se en fotbollsmatch på plats. Johan kan för sitt liv inte förstå varför hans betalkort inte fungerar i Tyskland, och gör taxichauffören de får skjuts av in från flygplatsen till stan, alltmer förbannad. Chauffören stannar vid varenda bankomat de ser, men ingenstans på vägen löser det sig. Inte ens på hotellet. Efter många om och men då Croneman fått kontakt med sin bank hemma i Sverige, visar det sig att han spärrat sitt kort för utlandsköp. Den tankspriddheten blir nästan som en brinnande stubin ihop med det omfattande sprit- och spelmissbruk han redan är inne i. Han faller ihop och blir akut körd till närmaste sjukhus. Där konstateras det att han är ganska illa däran. Johan Croneman som inte ställt särskilt höga krav på sin son, blir nu plötsligt stenhård. ”Du måste vara stark nu, Folke”. Och tack vare sin son överlever han.

Boken är lättläst, dråplig och rolig och väjer heller inte för helt charmanta sidor som att Croneman inte helt utan stolthet påstår att han nästan aldrig förlorat en fight. Att han förbereder sig minutiöst för varje tänkbar väg en kommande konflikt kan tänkas ta, och sedan nästan alltid går vinnande ur striden. Han kan inte vara helt lätt att leva med tänker jag.

Jag glömmer heller inte scenen där han smyger sig in på en krogtoalett, precis efter att ett av hans ex varit där, bara för att få känna hennes värme från toalettringen.

Det kan också ha sina sidor att vara en sådan slipad krönikör som Johan Croneman, att ha språket så i sin makt. Hans liv verkar visserligen varit en berg- och dalbana och verkligen inte en ointressant sådan, men jag vet inte om det riktigt bränner till någonstans.

Men road det blir jag, och skrattar flera gånger över det egentligen rätt kolsvarta.

Similar Posts:

• ”Är det här en pretentiös bok?” och 9 andra jätteviktiga frågor
• Hopplöshet och livskraft
• Att skriva genom smärta
• Att använda sin röst för andra
• Om att överleva

Kan man också studera hus utifrån tanken att de kommunicerar med oss – eller omgivningen? Det greppet använder sig Viveka Adelswärd av i sin bok Husens röster. En stark nyfikenhet har gjort att hon samlat på hushistorier som hon vill dela med sig av i essäform.

Det personliga anslaget utmärker sig redan på de första sidorna när författaren minns barnböcker där hennes favoritbokfigurer förhåller sig till sina säregna hus. Påföljande avsnitt handlar om husen som funnits och fortfarande finns i släktens ägo. Innan ett hus som stod klart år 1920 skrev en byggherre i brev att han inte ville att huset skulle ge intryck på fel sätt. Han ville inte framstå som tillgjord och föredrog vissa minimerade detaljer. Släktingar och vänner har bidragit med minnen som de har från husbesök och många återger hörsel- och luktupplevelser som liksom satt sig i deras kroppar.

Sedan vidgar sig cirkeln utanför den egna familjesfären och författaren berättar om tre pampiga villor på Capri samt tre storslagna villor i Östergötland. På olika sätt utövar husen lockelse med bågformade fönster och valv som tycks vilja omfamna sina besökare. Men också oro, eller snarare sorg väcks när huset står i ett skuggigt läge.

De varierade infallsvinklarna berör inte bara rika människors hus, utan också fritidshus, torp och fallfärdiga byggnader på avfolkningsorter. Jag blir glad när jag läser om ett hus i Torekov som kulturminnesförklarats för att visa hur de mindre bemedlade i samhället levt. Människor har reparerat enligt principen ”man tager vad man haver”. När en tapet lossnat vid golvet har restaurerarna försökt leva sig in i den tidigare bostadsägarens sätt att tänka.

Man enades om att det mest typiska för honom nog hade varit att sätta upp en smal masonitskiva där tapeten fattades. Så det gjorde man. När senare en tung soffa flyttades bort i ett annat rum fann man en precis likadan lagning av tapeten bakom soffan. Restaurerarna hade läst Johan rätt! Hans och därmed husets röst hade inte förvrängts.

I avsnittet med rubriken ”Huset och kvinnan” refereras till en pamflett som skrevs under tidiga 1900-talet med rubriken De ogifta kvinnornas egnahemsfråga, författad av Frances Wachtmeister. Hon underströk hur viktigt ett eget hus var för de ogifta kvinnorna. Ingen skulle behöva bindas till barndomshemmet på grund av sitt civilstånd.

Adelswärd är en van skribent som skapar en varm atmosfär i sitt berättande. Hon skriver lättillgängligt samtidigt som hon smidigt delar med sig av andra yrkesmänniskors publicerade verk. Ibland citeras några skönlitterära rader för att ge exempel på människans förhållande till hus. Bildvalet mellan kapitlen överraskar; keramikhus och glashus av moderna konstnärer samt små hängsmycken i form av hus. De stilrent arrangerade fotografierna har en lyster av modernitet och utgör en kontrast till bokens dominerande stoff som blickar bakåt.

Husens röster är definitivt inte en bok som med stöd i kvasivetenskapliga rön berättar om spöken eller avlidna människor som lämnat spår i gamla hus. Människors bostäder är mer intressanta än så. De har unika faktorer i sin tillkomsthistoria och de samverkar med sin omgivning. Ibland känner sig människor välkomna, och andra gånger känner de sig utslängda – eftersom människor konstant framkallar minnen eller målar upp framtidsbilder där de vistas.

Huset där jag bor har flera röster. När jag kommer hem hittar jag ofta några pinnar som slängts invid rabatten. Grannfamiljens små barn har många olika användningsområden för sina pinnar, men naturfynden får vackert vänta utomhus till nästa lektillfälle. I trapphusets förråd samsas barnvagnar och en rollator. Inne i köket hälsar laminatgolvet med ett småtrevligt knarr när jag sätter foten på en viss punkt. Det är för mig en bild av att huset vill kommunicera med mig och få mig att trivas.

Similar Posts:

• Överdriven exploatering krossade drömmen
• En vårvecka vid havet
• Teatervardag
• Allt om postmoderna hus
• Stockholmskonst för dig och mig