Frid och Koldenius inleder sitt manifest med att fråga författarna om de inte är intresserade av vilka böcker läsarna vill läsa och om de har glömt att det utan läsare inte finns några författare. Redan här är läsarnas manifest på väg att urholka den litteratur som de anser sig älska, för litteratur ska inte skrivas för sina läsare, litteratur skrivs av en författare för att den måste skrivas. Inte för att läsaren inte vet sitt eget bästa, utan för att litteraturen måste komma från den som producerar den, inte från den som ska konsumera den.

Därför är litteraturen inte beroende av sina läsare, författare kommer alltid att skriva oavsett om de blir lästa eller inte, men läsaren är beroende av litteraturen. Utan böcker att läsa finns inga läsare. På så sätt blir läsaren alltid underordnad författaren även om läsaren har en viktig roll i litteraturen som fenomen, men i skapandet av själva texten har inte läsaren någon uppgift. Att då från läsarhåll berätta för författarna vilka böcker de vill läsa liknas vid beställningsjobb och de blir sällan till god litteratur.

Manifestet avslutas med att säga att vi läsare inte vill bli skrivna på näsan, det stämmer, många av oss vill heller inte att vår talan ska bli förd av två självutnämnda språkrör.

Similar Posts:

• Tänk på döden
• Det är inte litteraturen som behöver förnyas, utan litteraturkritiken
• Manifest för 2010-talet
• Överflödigt om globaliseringsrörelsen
• Fram för läsarnas litteraturhistoria!