TVÅ DAGAR AV våra liv har vi vigt åt varandras skräp, min granne knivkastaren och jag.

Det är sommarstugekänsla och det är en sådan pursvensk skildring. Jag gillar det för att de är människor, inte litterära gestalter.

En annan samtalspartner i dikten "Lieman" är Vaclav Andrles onkel från Tjeckien. Landet där sinnebilden för döden är en mor, liemannen är en kvinna (utan lie antar jag). Den dikten börjar på det utmärkta sättet:

HUR KAN EN västanvind vara så kall? Har Golfströmmen stängts av?

Det är vardagsströvardikter (även historieströvardikter) där litterära tankar och filosofer som Wittgenstein och Heidegger får komma in lika självklart som insekter och fåglar. Det är befriande att läsa Jag går mot ett grönt rop på samma sätt som att möta någon man inte mött på länge och märka att samtalet går lätt och ledigt, att det bara fortsätter där det slutade. Jag går ett möte rikare därifrån, men ett möte som inte har förändrat någonting bara fortsatt det som var. Det säger bara att det är gott, att man är på rätt väg.

En del av texterna, det ska jag inte sticka under stolen med, svävar iväg lite för mycket för min del, in i någon buddistisk zen-livsvisdom, men det är mera ett undantag som kan tas som kuriosa. Jag tänker närmast på "Kang rinpoch kora" som enligt en not betyder ungefär "Pilgrimsvandring runt Snöjuvelen". Snöjuvelen är ett berg i södra Tibet.

Men då är Nicklas Törnlund långt ifrån Sverige, det Sverige som jag tycker han skildrar bäst, den isolerade halvön Sverige, som förhåller sig utåt Europa. Jag tycker han ska ut i stugan och skriva in människorna från landsbygden tillsammans med allsköns bråte ur sin lärdom. Då blir det en dialog mellan läsare och diktjaget som jag finner sympatiskt, när han inte pratar förbi mig.

Similar Posts:

• ”han som äger huset heter lukas moodysson han är 45 år och har sålt sin själ han har gjort en massa succéfilmer”
• Ambivalent natur
• I väntan på nästa film
• Släpp dig lös från tidens tygel
• ”Vi är lyckliga på ett annat sätt Alla revolter påbörjas med just detta”