Det är ämnet för Sara Bergmark Elfgrens och Maria Fröhlichs bilderbok Just nu har vi varandra, där huvudpersonen försöker få tiden innan kusinerna ska komma och hälsa på att gå fortare. De kommer klockan två, men tiden verkar närmast ha stannat på ett, och att hjälpa till att städa verkar inte hjälpa ett dugg.

Fast att fundera över tiden hjälper kanske? En gång har till och med mormor varit barn. En gång fanns det dinosaurier. Människor har egentligen inte funnits så länge. Kommer inte alltid att finnas.

Bara en sak är säker.

Alla stjärnor kommer slockna.

Jag brukar inte tycka att barnböcker kan vara för mörka. Livet och världen innehåller en hel del mörker, och barn behöver sätt att bearbeta det också, men på sina egna villkor. Här blixtrar dock undergångsperspektivet förbi som hastigast, på ett sätt som nog kan bli obegripligt och läskigt för små läsare/lyssnare. ”Alla stjärnor kommer slockna.” Vad ska man göra med det?

Andra uppslag är betydligt mer vardagsnära, som det om att ”Till och med min mormor var liten en gång”. Där finns olika versioner av mormor som bäbis, barn, ung vuxen och gammal avbildad som i en ålderstrappa där till slut bara en blombukett och en förtvivlad mamma finns kvar. Sorgen fångas fint mellan bild och text:

Ingen kan stanna tiden, säger mamma.

Inte ens om man verkligen vill.

Det är många allvarliga tankar som rymd den där timmen innan kusinerna kommer. Födelse och död, urtid och framtid. Och så valtid, en av mina personliga favoriter. Är tiden kanske annorlunda om man glider fram i havet och blir tvåhundra år gammal?

Det fragmentariska är både charmen och lite problematiskt. Det är väldigt stora frågor som trycks in på liten yta.

En dag är vi alla borta. Är det ändå inte en lite mörk och abstrakt sensmoral för en barnbok?

Similar Posts:

• Flicklek på liv och död
• På flykt under stjärnorna
• Om att mista, sakna och gå vidare i livet
• Moraliserande som få
• Fint om längtan, ensamhet och död