Flodsökare är något helt annat. Den är fri från tid och fri från ett typiskt jagperspektiv. När jag tänker på den berättande personen i Flodsökare ser jag framför mig hur Jean Benners Salome sittar på ryggen på en av Nazgûlernas vingbestar och beskriver en underbar resa högt ovanför en Gustave Doré-etsad mörk och märklig värld. I denna värld dyker både Orfeus och Eurodike upp såväl som Dantes åttonde krets i helvetet och i den tidigare sandtäcka staden Ubar’Khan sitter en kvinna hukad över ett döende lejon.

För oss undergångskramare finns det en hel del postapokalyptiskt godis att hitta genom hela diktsamlingen.

Något hände

Staden fylls
Av tusentals krälande örnar

De döda fiskarna i Arkansas river

Vid min andra och tredje genomläsning börjar jag fastna vid olika formuleringar. Jag får visserligen googla en hel del av referenserna men när jag väl gjort det börjar jag uppskatta Flodsökare mer och mer. Det känns slentrian att säga att dikter växer ju fler gånger en läser dem, men okej se det som att en massiv flod förgrenar ut sig till flera mindre floder och vid varje genomläsning väljer jag en ny flod att resa längs med. Jag gillar den här diktsamlingen på samma sätt som jag gillar när Nick Cave snöat in på bibeln i The boatman’s call eller när Naima Chahboun gör poesi av kalla kriget och makarna Rosenbergs öde i Okunskapens arkeologi.

Similar Posts:

• Lekfullt allvar
• ”detta är historien”
• Katapultpriset 2012 till Naima Chahboun
• För den som är svår nog
• 10 i topp januari 2012