Enligt redaktörerna av Daddy O var några av Månssons förebilder Samuel Beckett, Eugène Ionesco och Franz Kafka. De man snarare kommer att tänka på när man läser hans texter är dock namn som Boris Vian, Raymond Queneau, eller kanske de DADAistiska texterna.

Men där dessa med sin experimentella och absurdistiska prosa försöker spränga gränser och vidga konstbegreppet så försöker Månsson bara vara rolig. Dessvärre, åtminstone om man ser till texterna i Daddy O, så lyckas han inte ens med detta.

Att jämföra Månssons tafatta försök till humor med dessa storheter är dock i sig närmast absurdistiskt, det känns ungefär lika träffande som att jämföra Charlie Chaplin med Pauly Shore.

Visst kan man exempelvis se ett visst arv från Beckett i dialogerna som utgör en stor del av boken, men Månsson har bara tagit ytlackeringen och missat essensen, det blir inte automatiskt roligt bara för att man pratar förbi och missförstår varandra.

Redaktörerna ger uttryck för att Månsson och hans kolleger i radioprogrammet Blå Tummen presterade en humor som stod i en klass för sig, att de i sina bästa stunder lämnade andra svenska humorister bakom sig. Något som känns som en grav vanföreställning, denna humor känns bara pre-pubertal och allmänt ointressant, på sin höjd kan man känna att någon enstaka liten detalj här och var faktiskt är litet rolig, faktiskt åtminstone är fungerande humor.

Merparten är dock snarare krystade försök till humor, de ser ut som skämt, men när man tittar närmare så är de inte det. De är bara absurdistiska fragment som utger sig för att ha pretentioner men egentligen är innehållslös dynga.

Mycket av texterna tycks vara radiomanus och förmodligen fungerade de bättre i den formen, där framförandet kunde göda humorn. Tydligen har ingen tidigare sammanställt en bok med Månssons texter, förmodligen för att de insåg att det inte var en bra idé, för även om han nu kanske var en begåvad radiokomiker så finns inte mycket kvar när man läser hans texter, det blir i det närmaste deprimerande att läsa en hel bok med texter som alla är misslyckade försök till humor.

Månsson är, åtminstone i bokform, en bekantskap man kan klara sig utan.

Similar Posts:

• Svältkonstnär och litterär jordmån
• Kafka är roligare än Gröna Lund!
• Samtidigt, någon annanstans
• Oändliga litterära äventyr
• Poänglös patafysik