Revolutionen på Kuba, som inleddes 1959, har nu passerat 40-års-gränsen, och börjar ta sig in i medelåldern. För att fira de första 40 årens revolution ger därför förlaget Ocean press ut en lång rad historiska ”dokument” om revolutionen.

Det mest slående är väl urvalet av dokument. Fidel, Fidel och idel Fidel. Långa tal på än det ena, än det andra området. Något inslag av Raoul Castro (Fidels bror) samt förstås den kubanska socialismens eget helgon Che Guevara finns förstås också med. Det vill säga; ledarna hyllar sig själva. Övriga bidrag är lätträknade.

Ungefär som man kan förvänta sig så handlar det i hög grad om många verbala angrepp på USA och deras imperialism, samt deras lakejers imperialism. Och ingen – upprepar ingen – är det minsta kritisk till den kubanska regimen eller ”revolutionen”. Men det blir ju lite osmakligt att höra Fidel och hans bror berätta hur bra de är på det här med att lyssna på folket, på deltagande demokrati och så vidare. Precis så brukar det alltid låta från diktatorer. Kanske hade det varit intressant att höra någon annan berätta sin syn på saken (oavsett vad man nu tycker om hur regimen verkligen är)?

Men, som Fidel säger i sitt ”tal till intellektuella”: inom revolutionen, allt; mot revolutionen, ingenting. Kontrarevolutionärer ska inte tillåtas, utan hållas kort. I mina öron ekar det otäckt likt Mussolinis slagord; allt genom staten, ingenting mot staten. Framförallt när vi nu, med 40 års facit i hand, vet hur Fidel och hans polare har hanterat regimkritiker.

I sin helhet en helt okritisk, och tämligen osmaklig, hyllning till en 40-årig diktatur.

Similar Posts:

• Kubansk partipamp talar ur skägget
• Allt du vill veta om Kuba, och lite till
• Che – mannen, myten, martyren
• Het kubansk gryta!
• (Ett volymiöst intet)