Dikten berättas från flera olika håll. Dels från den centraleuropeiska byn Federsee, dels från kärret och kärrliken (Moorleiche) och dels från observatörens anteckningsbok i Strasbourg. Den fjärde blicken faller på ”finnen” (Karelen), vars berättelse framställs med samma observerande ton som i en naturdokumentär:

Finnen är inte intresserad
av att genomgå faser, förhöjning.
Dess natur är att vara larv,
ligga hoprullad djupt nere i jorden,
en cirkel av kött
som äter sig själv från
stjärten
tills den slukar sitt hjärta och dör.

”Finnen” är i Jerker Sagfors diktning en art bland andra (djur-)arter. Någon att studera och definiera. Att förfrämliga, så som människan förfrämligar djuren. Som människan förfrämligar människan.

Till en början finns en viss förvirring över varför Sagfors har valt just dessa perspektiv för att gestalta vad som går att läsa som en naturens hämnd på inte bara människan, men på hela den mänskliga civilisationen. Men det är inte bara naturen som darrar i sitt växande och reser sig efter vedergällning. Nej, snart blir vi varse hur de ickelevande, som alls inte är döda, gör sig redo att lyfta ur kärret och åter bli synliga i en värld som förlorat riktning.

Svanarnas sträckta vita halsar är stilla.
Trumpetlav, som stumnat i ett organiskt skrik.
Som om allt kippar efter andan
i ett koagulerat flyktförsök.
Universum har stängt sin dörr
och ögonen slutits
över oceanerna.

Det fanns en sång.

Det är en både egensinnig och fantasirik samling Sagfors har skrivit. Bara detta att ord som som ”trumpetlav” och ”sötvattenmanet” har en självklar plats i dikten, gör den värd att läsa. Sagfors skriver bitvis en naturlyrik som helt saknar tendens att bli överlastad, som aldrig blir rekvisita i ett stämningsbygge. Här är naturen i mångt och mycket subjekt.

Men framför allt är De döda kommer från Karelen en olustig uppmaning att se det som pågår. Den som drunknar på Medelhavet behöver inte drunkna. Den främmande arten är ungefär lika mycket djur som vi andra. Eller, som ett par vackra treradingar i slutet av samlingen lyder:

Rädsla
breder ut sig som en droppe olja
i vatten.

En gnista
och det oantändliga havet
brinner.

Similar Posts:

• ”Vi är lyckliga på ett annat sätt Alla revolter påbörjas med just detta”
• De döda måste rymmas
• Flimrande förflyttningar
• Ett hisschakt ner genom språket
• ”han som äger huset heter lukas moodysson han är 45 år och har sålt sin själ han har gjort en massa succéfilmer”