För Töve ar det ingen skillnad på det vi brukar kalla vackert landskap och den där plätten under motorvägen där någon ibland klipper gräset så att det i alla fall skall vara någon ordning. Han skapar vackra bilder av en hög makadam lika gärna som av en bohuslänsk granitstrand i lågt solljus.

Något av hans fotograferingsfilosofi framskymtar i en av bokens små korta texter:

Myten om det orörda landskapet lever fortfarande kvar trots att det bara är en liten del av jordens yta som är opåverkad av vår art.

Det är dock ingen vildsint civilisationskritik han levererar, bara ett lugnt konstaterande att där under asfalten och grushögarna fanns förr ett stycke natur. Och det som ersatte naturen kan också ha skönhetsvärden eller i alla fall vara värt att reflektera över.

Landskapet öppnar sig
Och sluter sig.
I rummet och i tiden.
Det omgärdar oss i nuet,
Förtvinar i vår glömska
eller vaskas fram ur
det förflutna.

De flesta bilderna är tagna på olika platser i Sverige, några få i Skottland, Norge och Danmark. Men var dom är tagna är naturligtvis ointressant. Det som är intressant och som jag tror att Töve vill hamra in i våra hjärtan är att vi skall se. Se skönheten i en risig myr i Härjedalen, likaväl som i den tätplanterade björkskogen där någon verkar ha satt plant med millimeterprecision. Och att de triviala landskapen också har kvalitéer. De är förvisso inte är lika lätta att ta till sig som bilden av utsikten ut över en svindlande vacker havsvik på Orkneyöarna. Men han har i alla fall fått mig att stanna till inför skönheten i en liten tuva fjolårsgräs som sticker upp i en snötäckt yta med en massa sly. Jag tror att det har med att göra att han inte är en fotograf som vill skryta med att han gjort en fin bild av ett stiligt motiv. Han har sett något och han vill visa oss det. Det är ett tänkande som räcker långt.

Similar Posts:

• 365 bilder på den svenska naturen
• Med blick för det vardagliga
• På spåret efter den danska landsbygden
• Människospår i storslagna landskap
• Melankoli från världens alla hörn