Jacques Tardi är (med rätta) en av de stora stjärnorna på den franska seriehimlen. Här har han givit sig på att göra en serietolkning av Jean Vautrins bok Folkets röst. Vautrin har själv skrivit  seriebokens (något yviga) förord.

Jag är som regel barnsligt förtjust i Tardi och gillar därför den här boken nästan automatiskt, men har ändå en del invändningar tyvärr (mer om dem senare), först lite beröm.

Tardi är den perfekta tecknaren när Pariskommunen ska skildras i serieform, hans stil och vana med den här tidens mode och arkitektur gör att miljöerna är fantastiskt fina att se på. Pariskommunen är en så spännande punkt i historien att vilken berättelse som helst om den borde bli intressant.

Men handlingen är inte direkt om de historiska händelserna i sig, utan utspelar sig ”bara” under dem. Det känns som om man behöver en hel del förkunskaper för att tillgodogöra sig det av serieboken som verkligen handlar om själva Pariskommunen. Om man inte redan har en del fakta och historiska detaljer klara för sig så tror jag att man missar de mer kända historiska karaktärerna när de glider förbi i periferin.

Bokens huvudpersoner är istället Kapten Tarpagnan, en avfälling från militären. Han försöker att rädda sin prostituerade flickvän Gabriella Pucci från hennes hallick/pojkvän Edmond Trocard (en gangster känd som Guldringen). Under tiden jagas Tarpagnan av Järnnäven(Charles Bassicoussé, en före detta brottsling, numera polis). Han drivs av sitt brinnande hat att hämnas ett brott han tror Tarpagnan är skyldig till. Runtomkring dessa människor virvlar revolutionen och en massa udda karaktärer.

Allt är mästerligt tecknat, men själva berättelsen är tyvärr seg och lite för rörig för mig. Karaktärerna har rysligt många namn och smeknamn, det i kombination med de många hoppen mellan parallellhandlingarna gör att jag tappar koncentrationen. Mitt intresse av Pariskommunen och min förtjusning i det mesta Tardi har gjort tidigare skruvade upp mina förväntningar kolossalt. Kanske hade jag uppskattat Folkets röst mer om jag hade haft lägre (eller inga ) förväntningar. Jag gillar trots allt verket som helhet och kommer att läsa den andra (avslutande) delen i höst. Det kunde ha varit bättre hopskruvat och jag saknar ett driv i berättelsen, men illustrationerna är så bra att jag tycker Folkets röst är mer än bara läsvärd.

Jag rekommenderar en genomläsning nu i sommar och själva boken (som tingest) pryder dessutom bokhyllan eller vardagsrumsbordet för den är väldigt snygg.

En eloge till Placebo Press som ger ut Tardi i Sverige, en kulturgärning om något.

Similar Posts:

• Socialism i en stad
• ”Sedan splittras bilden.”
• I Upplysningens tjänst
• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt
• Mästerlig realism i Mississippideltat