Hon måste använda det där någon gång, i en barnbok naturligtvis, vuxna är för tröga. Men i böckerna för barn kan hon vara så barnslig och fantasifull hon vill.

Edith Nesbit, även kallad E.Nesbit är författare. ”Jag trodde du var en man först”, säger hennes unge beundrare med fjunig mustasch. Främst är E. Nesbit känd för sina barnböcker, men hon drömmer om att en dag kunna skapa den stora romanen. Hon är gift med Hubert Bland, och tillsammans bor de på tjusiga Well Hall, där det ofta anordnas excentriska festligheter med sång, musik, lekar och litterära samtal. Med i huset bor även deras barn, bland dem mest utmärkande Rosamund, som är sjutton i väntan på att bli en riktig kvinna. Och Alice Hoatson, även kallad Mouse, hushållerska och barnpasserska. Till festerna kommer kända författare som H.G. Wells, han som skrev den stora boken om tidsresor. Och George Bernhard Shaw, kritiker och författare. Så kallad samhällsdebattör.

Det är en ny värld, eller ska bli. Jämställdheten är blott i sin vagga. Tiden är 1890. Och Fabian Society har grundats av Englands ledande kulturpersonligheter, det yngre gardet. ”Upplysning, inte revolution”, förespråkar man. Korsetterna av, men det råder olika bud om man har tid att engagera sig i kvinnornas rösträtt.

Detta är en fin liten bok, som inte alls var vad jag förväntade mig. Omslaget och beskrivningen gav intrycket av en mer svårtillgänglig sak, gränsande till facklitteratur, och jag sköt läsningen framför mig. Förväntade mig tung läsning, om än intressant. Men Ambjörnsson berättar främst genom skönlitterär gestaltning.

Ljud av avlägsna skratt. Halvkvävda ljud, steg som plötsligt upphör. Ett fladdrande ljus, någonstans i närheten. Ingen av dem märker det, inte mannen som dröjer kvar i det förflutna, inte flickan som uppmärksamt iakttar honom.
- Tiden är inte en linje, utan en dimension, säger H.G. Wells, för något måste han faktiskt säga nu. Precis som rummet kan man kröka tiden, om man bara visste tillräckligt och kunde röra sig fortare än ljuset kunde man färdas i tiden…
- Jaha, säger Rosamund. Jag förstår.
Det gör hon inte.
- Och om du kunde färdas i tiden? frågar Wells. Vad skulle du göra då?
Rosamund vet genast.
- Gå tillbaka. Ta reda på varför min mamma sa det hon sa. Hon sa något jag inte förstod, förklarar hon, men tystnar.
Wells märker det inte. Han tänker på sin egen mamma som aldrig kommer att förstå vem han är.

Gunila Ambjörnsson har gjort ett bra jobb med att gjuta liv i dessa anspråksfulla idealiserande människor, som i mångt och mycket fortfarande är så fångade i sin tid. De pompösa männen, som pratar om kvinnors rättigheter och en ny ordning. Samtidigt som H.G. Wells till exempel inte tycker det är alltför oangenämt att unga Rosamund flirtar med honom. Han har en hustru där hemma, som han kallar för ”väldigt smart”. Å ena sidan. Å andra sidan har han döpt om henne till Jane, eftersom han ”tyckte att det passade henne bättre”.

Och Rosamund å sin sida tvingas leva med vetskapen att hennes mamma älskar henne mindre än brodern som dog. Eller vad menade hon egentligen med det hon sa? Som alla tonåringar skäms hon för mamma Edith, som jämt gör tokiga upptåg som att dyka i vallgraven eller stå på händer och strunta i att kjolen åker ned i ögonen.

Och Edith, som känns som bokens huvudkaraktär. Som inte kan hjälpa att hon är så himla bra på att skriva små verser att hon måste göra det nästan jämt, om allt. Hon skriver noveller och annat för brödfödans skull, hon skriver jämt, natten lång, men aldrig det hon egentligen vill skriva.

Jag förtrollas främst av språket, som flyter på så bra. Ibland för bra, nästan, mot slutet upplever jag att det är lättare att hänga med i alla olika känslotillstånd och perspektiv som presenteras om jag läser högt för mig själv. Boken är upplagd i nutid som varvas med dåtid. Ibland infogas citat från personernas dagböcker, eller brev de skrivit. Berättarperspektivet skiftar ständigt. Ändå är det något som gör att jag då och då tappar intresset. Det är trots viss dramatisk handling, inte en bok som griper tag och suger fast, så att jag måste läsa vidare. Nej, i fundersam reflekterande gång rör vi oss framåt. Jag vet inte om det är en invändning egentligen. Men det är ett annat sätt att berätta en historia, än jag brukar föredra.

Och rymningarna då? Hela bokens titel? Jo, många försök till rymningar finns det. I E. Nesbits böcker, men även i hennes eget liv göds ständigt denna längtan att bryta upp från allt och börja om på nytt. En motvilja till att stagnera, som även kan tillskrivas tiden; en tid med stora förändringar i antågande. Men även om feminismen tar stora kliv, så är könsrollerna lika löjligt statiska som någonsin. Och Edith framstår alltmer som en barnslig flicka i sina försök att snärja den ene beundraren efter den andra. ”Rym med mig!”, säger hon, och trycker sig mot dem i svarta hörn av huset, där inte den äkta maken kan se. Det är förtrollande medryckande, men också irriterande. Hon har väl ett bra liv? tänker jag också. Lägg av nu.

Å andra sidan är inget svart eller vitt, och det är kanske det som är denna boks främsta styrka. Förmågan till en rättvis gestaltning kräver skönlitteraturen. I facklitteratur måste du ta ställning och skära av nyanserna.

Similar Posts:

• Mångbottnade avgrunder
• Vecka 4: Ur rusk och snö föds behovet av litteraturen
• Gammaldags framtidsresa
• Att vara kvinna vid Gustav den tredjes hov
• Brytningstid

I Svensk bokhandel läser jag att Mons Kallentoft skrivit på kontrakt att producera tolv böcker under loppet av tio år. Jag hatar honom för det. ”Fast vad skönt det hade varit att veta att man ror iland något sådant”, säger mannen min, som också skriver. ”Äsch, det blir säkert inga bra böcker!” muttrar jag. Mitt eget manus ser ut att närma sig fullbordan, mars är det sagt, men man vet ju aldrig. Det är en snårig skog som kommer att innefatta tre delar varav den sista just nu är sjuttio trilskande sidor. E L James triologi sålde sämre under förra året, sägs det. Samtidigt blir bokförlagen mer och mer beroende av hits; storsäljande elefanter, som den. Det suger.

Här på dagensbok tar vi inte hänsyn till varken hårt vinande vind eller stora elefanter. Vi recenserar vad vi känner för, och vi recenserar en bok per dag, så vi har tid att gå igenom ganska mycket. Veckan bjuder som vanligt på ett potpurri av lite allt möjligt.

Idag, måndag, recenserar Ella Kerstin Lundells Det svarta blodet. Kampen om oljan. Den bör ses som en uppföljare till hennes hyllade första bok, Affärer i blod och olja (2010) och står kanske inte helt stadigt på egna ben, men den tar upp oerhört angelägna frågor om bland annat regeringens attityd till svenska företags uppförande utomlands och journalisters granskning av dem. ”Människor mördas, våldtas, fördrivs från sina hem och sina traditionella näringar i konfliktområden som etiopiska Ogaden, Somalia och Sydsudan, men hey, så länge det är Carl Bildt snarare än J R Ewing som tjänar pengarna så sker det i något sorts magiskt ljus av ”svenska värderingar”? Vet inte om jag vill vara svensk i så fall.” Ella är upprörd, och det med rätta.

Till imorgon har Christina läst Stenhjärtat av Katarina Wennstam. Den genusmedvetna synen på samhället och den västerländska kulturen som präglade Flickan och skulden, återfinns också här, vilket gör spänningsromanen Stenhjärtat fantastiskt trovärdig och nyskapande inom sin genre. Den handlar om utredningen kring ett misshandelsfall av ett spädbarn. Christina hälsar att hon kommer att hylla…

På onsdag skriver Marie om Petter Wallenbergs Historien om Leila K, en biografi som hon ger lågt betyg på grund av många och stora problem när det kommer till författarens tillvägagångssätt. ”Jag får en klump av obehag i magen under läsningen, främst för att jag är så tveksam till hans motiv och hans öppenhet med vad han gör. Vet Leila K att snubben som vill spela in en låt med henne, och som låter henne bo på soffan under en tid, i själva verket också skriver en bok om henne? Att han inte är en vän, utan ännu en person som utnyttjar hennes stjärnstatus? Jag vet inte, vilket gör att hela boken känns snaskig och omoralisk.”

På torsdag skriver Anna Liv om Olyckan av Johan Werkmäster. Det är en ungdomsroman från LL-förlaget; en lättläst och tunn bok som behandlar ett tungt ämne. David ska snart fylla arton. En kväll kommer två poliser med ett dödsbud till hans föräldrar. David har dött i en olycka. Nästa morgon står sonen utanför dörren. Olyckan är en spännande bok som riktar sig till ungdomar som är läsovana eller brottas med lässvårigheter.

På fredag skriver jag om Gunila Ambjörnssons tunna lilla bok Från de inställda rymningarnas tid. En bok jag skjutit upp för att jag förväntade mig något tungt och svårt, men blev glatt överraskad. Det visade sig vara en fin upplevelse. Med flyt i språket och intressanta personporträtt berättar Ambjörnsson om det omvälvande 1890-talet, där författaren Edith Nesbit och hennes kollegor i Fabian society drömmer om en ny och bättre värld, men som läsare finner man hur de samtidigt är låsta i gamla könsroller och beteenden. En vacker skildring av konstnärsliv i en annan tid, på många sätt inte helt olik vår.

Jag vet inte om ni lagt märke till det, men på lördagar recenserar vi lite vad som helst, inget krav på nyutgivet eller så. Så nu på lördag skriver jag om Selma Lagerlöfs gamla men fortfarande fullt läsvärda epos Jerusalem. ”Selma håller fortfarande måttet”, som min mamma skulle säga det.

På söndag skriver Richard om Christian Krachts Imperium. Det är en omdebatterad tysk roman om vegetarianen August Engelhardt som reste till Tyska Guinea i början av förra seklet för att starta en koloni för nudister och kokonötsätare. Allt utspelar sig mot bakgrund av ett gammalt Europa som håller på att krackelera och förebådar kommande krig. Uppbrottsstämning. Boken är extremt ironiskt skriven, och prosan flörtar med extrema idéer (vilket gjort den kontroversiell framför allt i Tyskland), men på ett sätt som är kongenialt med dess huvudperson. Högt betyg! utlovar Richard.

Similar Posts:

• Lättläst pärla med tungt innehåll
• Storartad berättarglädje
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Så mycket mer än sagotant
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?