Gemensamt med föregångaren har boken, bland mycket annat, valet av provocerande titel. Könskrig signalerar det där uttjatade och lite tendentiöst utklippta uttalandet att ”män är djur” som hemsökte dagordningen för några år sedan. Det signalerar absoluta kategorier, skuldbeläggning och skyttegravskrig. Det är det inte alls.

”Titeln Könskrig har vi valt för att det finns en uppdelning och ett krig mellan könen och vi vill inte ha det så. I stället är den här boken ett krig emot könen som konstruktion och de begränsningar som denna konstruktion skapar”, förklarar redaktörerna i inledningen. Så länge det finns mallar för hur man ska vara och leva finns det människor som vill annorlunda. Så länge det finns hierarkier finns det uppror och ifrågasättande. Kalla det feminism, individualism, queer eller vad du vill. Upproret finns där.

I Könskrig får upproret och ifrågasättandet röst, eller snarare röster, av ett tjugotal unga skribenter med varierande bakgrund och erfarenheter. Därför är det också omöjligt att nagla fast Könskrig i några generella teser. Styrkan är mångfalden, spretigheten och det djupt personliga tilltalet. Texterna vrider och vänder på relationer, makt, konsumtion, uppfostran, kultur och – och verkligen inte minst – sex. Men också på hur den här typen av texter kan och får se ut.

Det är lättillgängligt, roligt, drabbande. Pratigt utan att bli osakligt. Det är fakta, debatt, kåseri, skönlitteratur och poesi. Ett par skribenter prövar till och med regelrätta dialoger, en klassisk retorisk form som i och för sig funkar sådär i nutida tappning. Halvtaskig korrekturläsning tillåter inte alltid att samtalstonen får flyta på som den förtjänar, och visst varierar kvaliteten lite, både stilistiskt och innehållsligt. Men Könskrig är kreativ, driven, tänkvärd och sporrande. Från Anna Ehrlemarks ”Det är när vi tar för givet att emancipationen är en enkelriktad rörelse som våldet blir oundvikligt” till Sussie Egnells ”Bara för att jag är lite snoppsugen har jag ingen lust att ‘lära upp’ och förklara världen för en slö laissez-faire-sexist”.

Poängen är inte så mycket att vartenda ord i samlingen är sant och vettigt och utan motsägelser – poängen är att de finns där. Att reflektera över, smaka och fundera på. Vad tror du egentligen? Hur skulle du vilja ha det? Möjligheterna är – skulle kunna vara – oändliga.

Similar Posts:

• Min generations ikoniska besvikelse?
• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• Överskattad undergång
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Män som slår – eller inte